Roliga prognoser från medieetablissemanget

Göran Greider, Carolin Dahlman och Olov Abrahamsson.

I Metro tillfrågas i dag 13 "röster", alltså etablerade figurer i medierna, om det kommande valet. Självklart är de flesta också vänster, och för att förstå hur bisarra vissa "prognoser" är, kan vi börja med ett par mer rimliga svar. Liberalen Carolin Dahlmans bidrag är till exempel följande:

1. Vilken fråga tror du kommer bli hetast under valrörelsen och varför?
– Välfärdstrygghet, det vill säga om vi får nog vård, skola, omsorg och en stark rättsstat för pengarna. Det kommer sannolikt att kopplas till migrationen.

2. Kommer något parti åka ur riksdagen tror du, och i så fall vilket/vilka?
– Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger dåligt till. Sannolikt är de båda otydliga för väljarna, som inte är säkra på vad de får för sin röst.

3. Vad tror du skulle kunna bli valets stora överraskning?
– Det kan handla om ett kraftfullt tv-reportage, en enstaka händelse eller ett snabbt partiledarbyte, t.ex. inom MP. Opinioner kan svänga snabbt.

4. Vilka tror du kommer styra landet efter årets val?
– Jag önskar en stark allians med egen majoritet, men dessvärre tycks de sakna samarbetsvilja kring stora knäckfrågor. Sannolikare är S plus antingen MP eller L.

Det är rimliga förväntningar, men också tämligen ointressanta, då det speglar precis vad opinionsundersökningar visar. Då är det desto roligare att ta del av vad någon som föredrar att leva i en parallell verklighet tänker sig. Den gamle marxisten Göran Greider har länge haft som främsta prognos att SD när som helst kommer att hamna under 10 procent i opinionen, vilket förvisso inte stöds av några indikationer, men som för honom åtminstone känns bättre.

Följaktligen förutspår han inte att lag och ordning eller invandring kommer att synas som frågor i valrörelsen, utan givetvis:

"Välfärdsfrågorna kommer till slut att dominera: Sjukvård, sjukförsäkring, vinster i välfärden och skatter."

Tänk om det då fanns ett parti som hade "vinster i välfärden" som huvudfråga och direkt skulle samla egen majoritet. Många av oss andra tror att både skatter och välfärd kan kopplas till områden som invandring, men vi vet att vänsterfigurer hellre fokuserar på hur "de rika" kan sättas åt och vinster förbjudas. Greider kan också förutspå hur en kommande regering ser ut:

"Jag tror det till slut blir en rödgrön regering."

Det är inte otroligt, men det beror inte på att folket innerst inne är marxister, utan på att den så kallade "Alliansen" är så häpnadsväckande usel. På samma sätt balanserar i verkligheten tre partier runt 4-procentspärren, men med speciella glasögon blir det annorlunda:

"Kristdemokraterna kan åka ur och det hoppas jag också. Men de övriga blir kvar."

Alltså, man kan inte fråga Göran Greider om hur någonting kommer att bli, utan varje svar handlar alltid om hur han från sitt torp i 1800-talet vill att världen ska se ut 150 år senare. Om han nu ska sitta i alla paneler, bör frågorna fokusera på fabrikörers girighet, statares utsatthet och vikten av att "Kapitalet" publicerades.

Den kanske än mer bisarra figuren Helle Klein, genom sitt stöd till palestinsk terrorism ofta kallad "Hamas-Helle", bjuder också på en prognos om en överraskning:

"Att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen och att SD åker ur. Det förstnämnda är troligare än det sistnämnda."

Ja, det sista kan man åtminstone påstå. Rent objektivt och matematiskt är det faktiskt troligare att ett parti med stöd på kanske 2 procent uppnår 4 procent, än att ett parti med stöd av minst 16 procent skulle falla till samma nivå. Det behöver man å andra sidan inte vara betald samhällsdebattör för att inse. Helle Klein må vara en något apart individ även i mediekretsar, men den självvalda bubblan är inte unik. Vi minns alla den där journalisten som chockerades av valresultatet 2014, eftersom alla hon kände skulle rösta på FI, och förstås ingen på SD.

Även jag är partisk, men jag ser ändå inga tecken på att FI skulle nå över riksdagsspärren. Det gjorde de inte ens 2014, då medierna matade befolkningen med berättelser om hur Gudrun Schyman hade "vind i seglen" och varje opinionsundersökning noggrant visade en särskild stapel för partiet. Jag tror inte att medierna orkar med samma kampanj ännu en gång.

Olov Abrahamsson, politisk chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, har ett par rimliga kommentarer, som också ger mig en ursäkt att bjuda på egna funderingar. Om "hetast i valrörelsen" säger han:

"Regeringsfrågan. Hur ska Sverige regeras i ett läge där inget av de traditionella blocken är i närheten av något som liknar en majoritet?"

Hur "het" denna fråga kommer bli återstår att se, men det är onekligen en viktig aspekt. De traditionella "blocken", som medierna fortsätter att bita sig fast i, ligger på samma nivå och beskeden från ledande politiker är försiktigt uttryckt något oklara. Stefan Löfven vill sitta kvar oavsett vad som händer, och Ulf Kristersson har lyckats avvisa samarbete med både Socialdemokraterna och SD, samtidigt som han bjuder på stort väljarförakt genom att nöja sig med beskedet att han på något sätt ska "verka för sin politik". Gissningsvis tänker han sig ändå någon sorts passivt stöd från SD.

Olov Abrahamsson lyfter också ett tämligen logiskt scenario, som märkligt nog fortfarande är tabu i Sverige:

"Jag hoppas partierna tänker utanför den gamla boxen. S och delar av borgerligheten borde kunna samsas i en koalitionsregering."

Här tänker han sig möjligen L och C, men själv skulle jag hellre se en koalition med bara M och S. Dels skulle det vara mindre destruktivt än konstellationer där extrema partier som C och MP ingår, dels skulle det öppna dörren för en verklig oppositions framgångar. I Tyskland har konservativa CDU och socialdemokratiska SPD regerat tillsammans, och i Nederländerna är socialdemokratiska PvdA närmast utraderat efter att i ett antal år ha styrt med högerliberala VVD.

Jag tror inte att valrörelsen kommer att bli särskilt spännande och följderna knappast revolutionerande. I samhället kommer förfallet fortsätta, med någon gruppvåldtäkt här och något terrordåd där, och i september har vi antingen Ulf Kristersson eller Stefan Löfven som statsminister. På längre sikt kan däremot någonting hända.