Annie Lööf och konsten att inte säga någonting

I går intervjuades Annie Lööf (C) av Sveriges Radios "Ekot". Som vanligt bjöds vi på ett aldrig sinande ordflöde som innehöll desto mindre substans. På sätt och vis är det fascinerande hur någon kan lägga ut texten om framtida regeringssamarbete i minut efter minut och ändå undvika varje besked, men det är som bekant just Lööfs specialitet. Intervjun kom också att beröra migrationspolitik och klimat, och intervjuaren förtjänar en liten stjärna för att hon faktiskt ställer kritiska frågor och konfronterar det rena svamlet.

Jag har klippt bort en del, men sparat ett litet avsnitt i utläggningen om klimat och flyg, av ett speciellt skäl. Vänsterliberaler kan säkert acceptera nonsenssvar om migration och framtida regeringskonstellationer, men det borde reta dem desto mer att få höra precis samma hantering av den lite finare klimatfrågan.






Centerpartiet har nu något av en nyckelroll, eftersom det är partiet i "Alliansen" som inte alls verkar bry sig om vilken statsminister man stöder. Det är alltså intervjuns intressantaste område, men låt oss börja med migrationspolitiken.

Föga förvånande gäller den enda kritik Lööf vågar lyfta mot Moderaternas migrationspolitik "tonläget", något som alltid är viktigast i svensk diskussion. Att tala om negativa konsekvenser av asylinvandringen är inte att "dra alla invandrare över en kam". Den enskilde invandraren har inget ansvar för vad den andre gör, men om vi ska diskutera samhällsfrågor måste man titta på helheten.

När Lööf ska låta munnen gå kring migrationspolitik blir det gärna särskilt floskulöst. Därför förvånar det inte att hon menar att asylinvandringen är ett svar på "kompetensbrist", trots att många som kommer saknar all kompetens. Det är inte heller särskilt rationellt att släppa in vem som helst och hoppas på att åtminstone några är läkare eller sjuksköterskor. Inte ens när Lööf på sitt sätt har en poäng, kan hon låta bli just floskler:

"Krig slutar ju inte i världen för att Sverige sätter ett asyltak."

Detta är ett mycket vanligt grepp bland asylvurmare, där man gör allt för att låtsas som att strömmen söker sig till just Sverige för att det råder fullt krig på hemmaplan. Jag förde själv en kort och meningslös diskussion med en vänstermänniska på Twitter, där jag snart fick dra mig ur eftersom allt bemöttes med "jag känner inte till någon som vill att människor måste fly från krig" när jag talade om asylaktivister och deras fokus på att maximera inflödet till Sverige. I verkligheten räcker det att titta på den där specialströmmen av afghanska män, som alldeles uppenbarligen lockades av Sveriges signaler, då situationen i Afghanistan, för att inte tala om i Iran, inte var särskilt besvärlig just 2014 för att sedan explodera 2015.

Poängen Lööf istället hade kunnat nöja sig med, är att det är svårt att på förhand fastställa ett tak, eftersom man ska pröva varje ansökan individuellt. Å andra sidan var det nu länge sedan asylrätten fungerade som den ursprungligen var tänkt, alltså inte som ett sätt att möjliggöra rena folkvandringar, utan att ge skydd åt enskilda individer som förföljdes av sin stat. En journalist i Uzbekistan, en oppositionspolitiker i Venezuela, men inte plötsligt 35 000 afghanska män som har hört talas om landet där man kan ljuga sig till uppehållstillstånd. Själv vill jag se att vi helt släpper asylrätten, möjligen med undantag för ett tiotal handplockade individer, men dit lär jag inte få Lööf.

Hon lyfter också den där specialströmmen, som helt obegripligt har blivit den mest omhuldade gruppen. Afghanska män har det knappast svårast i världen eller ens i de egna hemländerna. Att de dessutom ofta har ljugit i hopp om uppehållstillstånd gör inte saken mer behjärtansvärd. Lööf använder också den där förljugna retoriken som afghanaktivisterna tar till:

"Väldigt många minderåriga som har drabbats av långa handläggningstider hösten 2015 och som bör få en förnyad prövning."

Så många märkligheter i en enda liten mening. Varför ska de få en förnyad prövning? Vad har förändrats? Att handläggningstiderna blev särskilt långa hösten 2015 var ingen tillfällighet, utan ett resultat av just den "naivitet" som politiker av Lööfs snitt uppvisar. Jag minns den perioden, och vecka efter vecka påpekade insatta invandringskritiker att det varje dag kom över 1 000 asylsökande, utan någon som helst reaktion från dessa "anständiga".

Det är också fult att tala om hur de afghanska männen drabbas av Sveriges omänsklighet. Landets naivitet lockade hit dem, de chansade, och borde alla ha utvisats för länge sedan. Självklart fyller Lööf på med att man "leker med de ensamkommande ungdomarnas förhoppningar". I den mån det sker, ligger ansvaret för eventuella förhoppningar hos våra styrande och inte minst asylaktivister, även om jag samtidigt tror att de afghanska männen är lite mer cyniska än så, och snarare lär ha blivit förvånade över hur välvilligt deras lögner togs emot.

Det är bara att titta på hur deras främsta talespersoner, Amir Nabizadeh och Fatemeh Khavari, agerar. De ljuger och ljuger, blir ständigt påkomna, och fortsätter som om ingenting hade hänt. De lär framför allt vara förbluffade över de svenskar som rycker in för att försvara dem i exakt varje läge. Man kan bara föreställa sig hur ljudligt Amir och hans familj måste ha skrattat i Iran när han besökte dem, efter att ha fått det där uppehållstillståndet. När semestern var över fortsatte han glatt att twittra om "skyddsskäl" och "mänskliga rättigheter", vilket renderade lika många hjärtan som vanligt.

Lööfs svar om det kanske viktigaste i detta läge, hur man ska förhålla sig till regeringens bisarra förslag om amnesti för 9 000 av dessa "ensamkommande", undviks i vanlig ordning av en ordflod utan något som helst innehåll. Faktum är att det är värt att se det i text:

"Vi har ju aldrig lovat att rösta igenom ogenomtänkta förslag i riksdagen. Däremot har vi lovat att göra det bästa vi kan för att se till att få en så rättssäker och förutsägbar lagstiftning som möjligt. I de kontakter vi har haft med regeringen under de här månaderna, har vi varit tydliga med vad som är viktigt."

Va? Så hur ska ni alltså rösta? Nej, det går förstås inte att svara på. Intervjuaren försöker och Lööf fortsätter att prata, men klokare blir vi inte.

Efter migrationsavsnittet kommer vi så till det utlovade exemplet på hur Lööf hanterar frågor om miljöpolitik, det som numera vanligen handlar om "klimatet". Observera hur hon alltså tacklar även denna fråga på samma sätt som allt annat, där det viktiga är att själva ordflödet aldrig avstannar.

Jag har försökt få svar från olika personer ur både Centerpartiet och Liberalerna om hur de tänker sig att få en majoritet, men det enda tydliga svaret har varit att de inte ska samarbeta med SD, precis som Annie Lööf i detta inslag. Visst, men därmed blir ju problemet inte mindre. Följdfrågor på det bemöts alltid med någon harang om att det inte är något fel på svaret "bara för att ni ogillar det". Lööfs svävande bortförklaringar är som vanligt i en helt egen dimension, och eftersom vi inte får vettiga besked får vi göra någon sorts kvalificerad gissning.

Sannolikt räknar Moderaterna med stöd av SD, vilket i verkligheten är den enda möjligheten för dem att faktiskt regera. Det är inte heller omöjligt att Centern finner sig i detta, men om vi ska tolka deras signaler kan de lika gärna sätta sig i en socialdemokratisk regering.

Även Centerpartiets migrationspolitik blir rent poserande och ett hyckleri. Helst skulle de vilja kombinera en omfattande asylinvandring med minimalt mottagande och välfärd, men Moderaterna ser inte ut att vilja gå tillbaka till Reinfeldts linje och Socialdemokraterna lär inte driva igenom Centerpartiets nyliberalism. För oss lite enklare människor är det tråkigt när politiken i så hög grad blir spel och taktiserande, men om man endast bryr sig om valresultatet är det sannolikt rationellt att inte avisera beroende av SD på förhand. Vad vi kan hoppas på, och som blir lite roligt, är att Annie Lööf i längden kommer att förlora vid varje scenario. En svekdebatt kommer att uppstå bland centerväljare oavsett om hon till slut ingår i en SD-stödd regering eller ger Stefan Löfven ytterligare fyra år, men den där ministerposten kanske är värd några förrådda väljare. Å andra sidan får den som lägger sin röst på Centern faktiskt skylla sig själv.