Liberalers eviga arrogans

Morgan Olofsson (L) poserar här mer bokstavligt
framför sitt nästa mål.

Morgan Olofsson är en tidigare mediefigur, som haft en chefsposition på SVT, men nu kandiderar till riksdagen för Liberalerna. Då partiet dansar strax över riksdagsspärren kan han möjligen behöva lite draghjälp och har med sin medievana, och gissningsvis kontakter, fått in en debattartikel på Aftonbladet. Att redan rubriken "SD växer – nu måste vi skydda demokratin" är tämligen paradoxal brukar representanter för de "anständiga" och "demokratiska" partierna inte förstå.

Vi får snart veta att det är rättsväsendet som ska ta itu med oönskad opinion:

"Det är dags för oss verkliga demokrater att inse allvaret i det hot som partiet utgör. Vårt rättsväsende är i många avseenden svagt och vi måste göra mer för att skydda demokratin.
Två förslag är särskilt viktiga och bör införas omgående: stärkt grundlagsskydd och en rättssäker författningsdomstol."

I sig är inte en författningsdomstol någonting märkligt, då flera länder har en sådan, men det lite speciella är att Morgan Olofsson alltså vill instifta en sådan enbart för att ett invandringskritiskt parti ligger högt i opinionen. Visserligen ligger Liberalerna själva runt 5 procent, men vi vet sedan länge att dessa människor går runt med en förvissning om sin egen storhet, där själva ordet "liberal" räcker som ett mantra för att visa att man alltid har rätt.

Den kandiderande politikern lyckas som så många andra diskvalificera hela sitt budskap genom den där förkärleken för infantilt språkbruk:

"Kritiken av SD utgår alltför ofta ifrån dess bruna rötter i nazism och fascism. Men vi behöver inte gå till historien för att se det bruna. Om vi i stället tittar på SD:s partiprogram syns tydligt den bruna tråd som delar upp människor i vi och de på det sätt som fascister och auktoritära krafter brukar göra."

Och tydligen behöver vi inte gå till Henrik Arnstad för att få analyser av detta slag. Observera hur det blir något av ett självmål när även floskeln "vi och de" ska användas, av samme person som just har skrivit om "oss verkliga demokrater", som måste använda domstolar för att hantera "dem". Den liberale kandidaten försöker åtminstone förklara var fascismen kommer in:

"Gränsen går mellan den som tillhör den svenska nationen och den som bara har ett medborgarskap, mellan infödd och den som bara är assimilerad. Assimilerad är den som talar flytande svenska, lever i enlighet med svensk kultur och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan."

Personligen tycker jag förstås inte att detta är fel. Ska vi verkligen upplåta utrymme och resurser åt människor som inte har något större intresse för språket, vars lojalitet ligger hos islam och hemlandet blir den mentala utgångspunkten? På vilket sätt kan den personen överhuvudtaget ses som svensk?

För att en vänstermänniska, eller varför inte en självgod liberal, ska kunna ta till sig principen utan att känna hur 1930-talet är tillbaka, bör vi som vanligt kanske vända på det. Om jag flyttar till Iran, vägrar lära mig farsi och fokuserar på svensk klädkod och predikar den protestantiska kristendomens lov, är jag i någon mening då del av den iranska nationen? Om jag där varje dag uttrycker mitt förakt mot de infödda och förbjuder släktingar att umgås med dem? Nej, då har jag inte där att göra, och än mindre få mitt uppehälle betalt.

Från mannen som bekämpar "vi och dom-tänkande" får vi sedan:

"Vi demokrater suddar tvärtom ut gränserna mellan människor."

När fraser når denna grad av tomhet blir jag ofta lite provocerad. Framför gärna vilka åsikter du vill, men motivera det då med riktiga besked och någon sorts logik bakom. "För mig som liberal..." och "sudda ut gränserna mellan människor" betyder helt enkelt inte någonting. Det är ju inte heller endast de där otäcka främlingsfientliga som skapar barriärer, utan även de som fokuserar på islam och noga ser till att döttrarna inte umgås med ursprungsbefolkningen. Att man suddar ut nationella gränser innebär dessutom inte att alla människors mentala och kulturella gränser omedelbart försvinner och att vi alla automatiskt uppgår i en varm och regnbågsfärgad kram. Även om det "för någon som liberal" är en mer angenäm verklighet.

Här får Morgan Olofsson krama om ingen mindre
än Expo:s styrelseledamot Kerstin Brunnberg.

Så småningom kommer Olofsson till själva kärnan:

"I Sverige finns ingen författningsdomstol som försvarar de grundlagsskyddade mänskliga rättigheterna. Vad händer då om Jimmie Åkesson vid makten i strid med yttrandefrihet utkräver lojalitet mot nationen? I Sverige kan grundlagen ändras på nio månader. Det räcker nämligen med ett extraval mellan två omröstningar i riksdagen. Vad händer då med de mänskliga rättigheterna om SD vill lägga in lojaliteten mot nationen i grundlagen?"

Här ska man betänka vad som faktiskt sägs. Till att börja med krävs en majoritet i riksdagen för att genomföra lagändringar, något som SD knappast lär få på egen hand. För att ändra på grundlagen krävs mycket riktigt två val, vilket gör att befolkningen i praktiken alltså måste rösta för denna ändring. Vad Olofsson vill se är helt enkelt en spärr mot att förändringar han själv ogillar ska införas, oavsett vad väljarna, alltså medborgarna, råkar tycka. Denna makt ska utövas av ett antal jurister, där personer som Anne Ramberg och Viktor Banke ska stå över val och väljare.

Vi lever i märkliga tider, där demokrati i dag handlar om inställning i invandringsfrågan, medan de "verkliga demokraterna" vill använda jurister för att reglera opinionen. Det är inte svårt att associera till de kommunistiska diktaturer som gärna kallar sig "folkdemokratier", eftersom de har en annan definition av demokrati, som inte handlar om fria val och yttrandefrihet.

Morgan Olofssons förkärlek för floskler blev än tydligare när jag ville diskutera med honom på Facebook:

Även den för Liberalerna och Centerpartiet mycket känsliga frågan om hur de egentligen tänkt bilda majoritet skulle viftas bort med samma fraser:

Jag är ingen, men detta är alltså en person som söker förtroende som en av 349 lagstiftare. Å andra sidan var Annie Lööfs pressekreterare Hannes Hervieu knappast bättre på Twitter. I de flesta fall är en pressekreterare en smidig person som försöker släta över en chefs lite yvigare uttalanden, men Hervieu väljer den omvända taktiken, och vill istället håna alla som inte råkar vara liberala jetsettare. På Twitter tyckte han att det var mycket roligt att raljera kring de som krävde honom på besked i regeringsfrågan:

Detta, vänner, är hur er överhet talar till er, och hur "Alliansen" väljer att besvara frågor om regeringsunderlaget. I botten ligger förstås splittringen i denna "allians", där Annie Lööfs pressekreterare råkade nämna Miljöpartiet som tänkbar samarbetspartner, vilket i sin tur fick Moderaternas Hanif Bali att reagera. Bland dessa har vi då Liberalernas Morgan Olofsson, som hellre talar om "frihet" än ger något besked.