Partiet som allt roterar kring

Det har länge sett ut på detta sätt, men när valet nu närmar sig blir desperationen tydligare och utspelen fler. I början, när SD hade ett par procent i opinionen, hade övriga partiers avståndstaganden och strävan att "ta debatten" säkert någon sorts moralisk aspekt, men i dag handlar det om makt.

I dag är SD mer än någonsin politikens tyngdpunkt kring vilken alla andra ska rotera. Hur ska partiet stoppas? Kommer det ena eller andra utspelet att gynna SD? Verkar något parti söka stöd från SD? Ni känner väl till detta fenomen, och enda skälet att jag i dag berör det är att det förekommer två lite märkliga utspel mot partiet.

Låt oss börja med Jan Björklund, partiledare för ett av partierna som balanserar på riksdagsspärren, som med anledning av ett riksmöte intervjuas av Aftonbladet. Han försöker hitta sitt partis existensberättigande:

"Men sedan är det också så att det behövs ett borgerligt parti som både kan tala klarspråk om integration och migration och samtidigt sätter stopp för att Sverigedemokraterna ska få inflytande. Vi är de enda som gör det. Det är rätt viktigt att det finns ett sådant parti."

Tanken är alltså att ett annat parti än SD måste närma sig deras politik, så att originalet får färre röster. Därmed har man släppt alla tankar på att SD:s politik skulle vara "oanständig" eller vilket ord man väljer i sammanhanget. Det är egentligen inte så märkligt i taktiserandet, konkurrensen och kampen om mandat, men det skulle då vara klädsamt om vi slapp höra de vanliga moralistiska brösttonerna. Att vänstermänniskan Eric Rosén på Politism kallar den lilla intervjun för "hedervärt SD-motstånd" säger kanske också något om klimatet.

De sju partierna vill så gärna att de gamla två blocken ska stå emot varandra och medierna envisas med att faktiskt redovisa bilden som om den vore verklighet. Följaktligen får vi veta att nu leder minsann "De rödgröna" eller "Alliansen", för att den ena konstellationen har 40,6 procent och den andra 39,4.

Dock vet de förstås att de där 20 procenten i mitten faktiskt finns och avgör varje majoritet. Medan Björklund vill spela på "klarspråk", brukar vänstern tala om att SD:s politik är "arbetarfientlig". På Aftonbladets debattsida använder civilminister Ardalan Shekarabi (S) ett lite ovanligare grepp och fokuserar på jämställdhet. Som rubrik sätts fyndigheten "SD:s politik hotar våra svenska värderingar". 

Vi får inledningsvis veta:

"Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Vår samhällsmodell utgår från individens frihet. Kvinnors frigörelse är en förutsättning för det moderna Sverige. Vi var tidiga med att bygga ut välfärden och barnomsorgen så att fler kvinnor kunde delta på arbetsmarknaden, vi har världens mest generösa föräldraförsäkring och vi har fram tills nyligen haft en nästintill jämställd representation i Sveriges riksdag."

Det är lätt att provoceras av användandet av "vi", eftersom allt detta skedde långt före Shekarabis familj uppehöll sig illegalt här, men jag får väl försöka höja mig över den aspekten. Att jämställdhet kräver exakt samma antal män och kvinnor i församlingar är ett kapitel för sig, och när exempelvis en regeringsbildning också måste utgå från etnicitet hamnar kompetens allt längre ned på listan och vi får ministrar som Alice Bah Kuhnke, som inte ens hade en partitillhörighet.

Det stora hotet mot allt det fina som socialdemokrater och illegala invandrare skapat är alltså Sverigedemokraterna. Det som Shekarabi kallar för "svenska värderingar" är i själva verket det gamla vanliga socialdemokratiska förmynderiet.

Sverigedemokraterna vill inskränka aborträtten. Ministern deklarerar här att "För oss socialdemokrater är det självklart att stå upp för kvinnors rätt till sina egna kroppar". I verkligheten vill samtliga riksdagspartier inskränka kvinnans rätt till sin kropp, eftersom inget av dem föreslår att abort ska kunna ske fram till förlossningen. SD vill minska den tillåtna perioden från vecka 18 till vecka 12, vilket inte är någonting jag bryr mig särskilt mycket om, men som inte heller innebär en revolution.

Sverigedemokraterna vill avskaffa pappamånaderna. Även här slår Shekarabi på den stora trumman och förklarar "Sverigedemokraterna vill vrida tillbaka tiden till ett samhälle där kvinnors roll var att ta hand om hem och barn". Nej, det handlar om huruvida staten är bäst lämpad att bestämma hur föräldrar tar hand om sina barn. Många vuxna människor menar att de är fullt kapabla att kommunicera sinsemellan om liknande saker.

Utöver ovanstående får vi utläggningar om bland annat nedskärningar i välfärden och vinstuttag, som med lite kreativitet också handlar om jämställdhet. Shekarabi kan naturligtvis inte nämna det stora slaget mot jämställdhet i Sverige, den politik som har fört fram just SD. Som bekant kommer den enorma asylinvandringen nästan uteslutande från världens minst jämställda länder, och förutom låg etablering på arbetsmarknaden, ska vi nu också hantera tvångsäktenskap, hederskultur och i vilken mån en kvinna bör skyla sig. Vi har rentav haft en moderat riksdagsledamot, från inte helt jämställda Somalia, som lade ut texten om när och hur en kvinna bör tuktas fysiskt. Det är ingen vågad gissning att de senaste decenniernas styre har tryckt tillbaka jämställdheten mer än något förslag från SD skulle kunna göra.

Nåväl, allt är taktik och röstfiske. Socialdemokraterna vill få tillbaka några av "sina" väljare som gått till SD och Liberalerna har en tradition av att inför varje val slänga fram en perifer integrationsfråga för att klättra några procentenheter. När valet väl är över kommer de stå där med samma situation som förra gången, alltså ingen majoritet för något av "blocken". Vad som då sker är däremot lite intressant. Om man verkligen vill utesluta SD från allt inflytande, återstår endast mer eller mindre märkliga konstellationer, där den mest destruktiva kanske skulle vara en koalition mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet.

Vad vi kan vara säkra på är att SD kommer att finnas där, mer eller mindre synligt, i varje debatt som själva axeln. Att väljarna dessutom ser "invandringen", alltså inte "integrationen", som den viktigaste frågan, samt anser att SD har bäst politik på området, försämrar inte läget. Sedan återstår det att se om detta nu 30 år gamla parti äntligen kan få en utmanare, vilket skulle vara välgörande även för dem själva.