Gymnasielagens verklighet

De finns på Twitter och Facebook, och säkerligen på en mängd andra fora. Varje dag, flera gånger per dag, skickar de små meddelanden till varandra om att någon har ifrågasatt medicinsk åldersbestämning och att nu minsann måste den ene och den andre ministern reagera. Jag talar förstås om afghanrörelsen, som hyser ett antal kvinnor som helt har vigt sitt liv åt en viss grupp asylsökande. De kräver amnesti för alla afghanska män och skickar små hjärtan till Fatemeh Khavari varje gång hennes konto levererar en ny lögn eller rent nonsens.

Samtidigt finns förstås en verklighet, som varken jag eller de medelålders kvinnorna behöver konfronteras med. Det är dock inte särskilt svårt att föreställa sig att ett inflöde av tiotusentals män utan fastställd identitet påverkar inte minst de gymnasieskolor de ska in i, eftersom de alla uppger en ålder av 16 eller 17 år.

I dag publicerar Expressen, vars åsiktskorridor är betydligt bredare än Aftonbladets, ett debattinlägg från en gymnasielärare vid namn Sebastian Marquez von Hage med rubriken "Så går det när nyanlända kastas in i gymnasieskolan". Hans vittnesmål bekräftar egentligen en självklarhet:

"Den svenska gymnasieskolan är inte utformad för att ta emot ett stort antal elever som inte har de förkunskaper som studierna kräver, trots eufemismer som preparandutbildning och språkintroduktionsprogram."

Denna grupp är inte heller marginell. Under några få år har Sverige tagit emot över 50 000 personer som fått den märkliga beteckningen "ensamkommande", vilket gör att gruppen får ett tämligen påtagligt genomslag i åldersspannet 16 - 17 år. När jag skrev om saken i Nya Tider för två år sedan konstaterades bland annat att var fjärde pojke i denna ålderskategori i Uppsala var "ensamkommande".

Debattinlägget ger också en inblick i den situation som gymnasieläraren har sett många gånger:

"Det är lika sorgligt varje gång man ser det som lärare. De första veckorna sitter den välklädde unge mannen, vi kan kalla honom Mahmoud, rak i ryggen och antecknar febrilt. På frågan vad han vill bli svarar han leende 'läkare' eller 'ingenjör'. Efter några månader inser Mahmoud att kunskapsklyftan till de några år yngre klasskamraterna är omöjlig att överbrygga, det toppskikt han tillhörde i SFI-klassen och idén om att han kan bli precis vad han vill i det nya landet är ett minne blott. Kepsen plockas fram och halvliggandes i stolen tas mobilen fram titt som tätt för att se när lektionen slutar. Efter ytterligare några månader står stolen tom."

Det finns rimligen undantag, men berättelsen ovan går säkert att multiplicera några tusen gånger. Bredvid dessa män av okänd ålder och bakgrund sitter också ett antal barn som är födda i Sverige. De har förhoppningsvis lärt sig en hel del i svensk grundskola, och klyftan skapar de förutsägbara problemen:

"Alla förlorar på att nyanlända utan tillräckliga förkunskaper kastas in i vanliga gymnasieklasser. Gymnasielärare lägger ner oerhört mycket tid på elever som inte kan tillgodogöra sig utbildningen. De övriga eleverna får, förutom mindre av lärarens tid, ett urvattnat ämnesinnehåll då läraren ofta känner sig tvungen att sänka kunskapsnivån för att inkludera alla." 

Enligt Marquez von Hage gäller denna situation för en stor del av undervisningen:

"Det är inte bara svenskan som havererar: många saknar elementära kunskaper i exempelvis engelska. Till skillnad från det udda ämnet svenska som andraspråk, där problem med stavning och grammatik bedöms med en låt gå-attityd (även om du är född i Sverige), finns inom centrala ämnen som engelska och matematik ingen genväg."

Klyftan är uppenbarligen större än vad de flesta kanske föreställer sig:

"Enligt min erfarenhet saknar flertalet både grundläggande allmänbildning och färdigheter som undervisningsnivån förutsätter."

Högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell delade för ett par dagar sedan ett annat vittnesmål från gymnasiet:

I Sveriges märkliga asylpolitik hör denna del till de mest märkliga. Hur kunde denna specialström för personer utan asylskäl ens uppstå? Än mer bisarrt är att regeringen verkligen skapade ett särskilt undantag för 9 000 ur gruppen, där en av förutsättningarna var att personen åtminstone skulle vara anmäld till gymnasieskolan, vad nu det har med asyl att göra. Varför var det så viktigt att föra in ytterligare 9 000 personer in i gymnasiet, med de följder som beskrivs ovan, att en riksdagsmajoritet faktiskt röstade igenom lagförslaget? Av Miljöpartiet och Centerpartiet kan vi på detta område inte förvänta oss någonting vettigt, men här borde de större Socialdemokraterna satt ned foten.

Kinna Skoglund, som leder "Vi står inte ut", har all rätt
att bedriva opinion för sitt specialintresse, men andra
aktörer borde ha agerat.

Vi kan raljera kring de där aktivisterna, men de bedriver bara opinion för någonting som de tydligen behöver. Skulden ligger som vanligt framför allt hos de politiker och journalister som aldrig ifrågasatte eller ens skildrade problemet. Vid det här laget har vi alla sett hur gruppen egentligen ser ut, men under ett antal år trodde sannolikt en majoritet av svenskarna att "ensamkommande flyktingbarn" verkligen var gråtande åttaåringar. Medierna borde ha belyst den verkliga situationen långt före att den exploderade 2015 och Sverige tog emot 36 000 personer som möjligen anlände ensamma, men som varken var barn eller flyktingar.

Avslutningsvis kan vi konstatera att asylbedrägeriet trots allt också har några vinnare: