Skådespelares självbelåtna moln

I USA är fenomenet så pass etablerat att många både suckar och skämtar om den elit i Hollywood som känner sig kallad att predika liberala värderingar och förklara varför enklare människor exempelvis ska rösta mot Republikanerna. Den animerade serien South Park gjorde ett helt avsnitt om de självbelåtna personer vi här kallar bland annat "godhetsapostlar". I avsnittet var det tacktal som skådespelaren George Clooney framförde vid Oscars-utdelningen 2006 så fullt av politiskt korrekta markeringar att det skapade ett moln av självbelåtenhet som svepte in över staden.







I takt med att SD växer, ser vi även här allt fler exempel på fenomenet. Den svenske skådespelaren Joel Kinnaman bor visserligen i USA, men nu är det så nära till det svenska valet att vi vanliga människor bara måste få ta del av den klokhet som följer av filmroller och kändisskap.







Med all sannolikhet kände han själv att detta var ett viktigt budskap, och allra nöjdast är han kanske med metaforen om tågstationer. Vi andra hörde bara de vanligaste och mest tröttsamma flosklerna vi redan har matats med från andra tänkare av motsvarande rang, komplett med de där vindarna som blåser. Kinnamans resonemang är inte så lite diffust och förvirrat. Vi får en bild på NMR, följt av det generösa erkännandet att "det finns problem", som vi enkla människor tillsammans med Kinnaman på något sätt måste lösa.

Det sägs inte hur det ska lösas, eller ens vad problemet är, men vi får i alla fall veta att de nämnda vindarna "håller på att ta det här landet på helt fel håll", samtidigt som ett parti vill angripa det ospecificerade problemet "på ett helt annat sätt", oklart jämfört med vad. Vilket partiet är framgår inte, men trots bilderna på NMR ligger det nära till hands att han av någon anledning oroar sig för SD. Det hela handlar på något sätt om att någon vill skapa "en gemensam fiende", som inte heller identifieras, men vi är ju tillräckligt erfarna för att veta rätt väl vad som antyds.

Ingen blev klokare eller omvändes av den lilla filmen, men en minut kunde Kinnaman ta sig för att samla ett par poäng och hyllas av vårt etablissemang.

Desto mer krut har en annan skådespelare, Kjell Bergqvist, lagt på sin positionering. Redan inför förra valet skapade han ett litet videoklipp, som var än mer bisarrt. Själva höjdpunkten kommer mot slutet, när hans stöd till Feministiskt Initiativ motiveras med att de "har oerhört bra mänskliga värderingar" och tydligen "tänker rätt", trots att få människor förknippar partiet med just tänkande. Uppenbarligen ser Bergqvist inte heller ironin i att ett uppfordrande klipp om hur vi ska rösta inleds med "Tänk fel om du vill, men tänk själv".







På Facebook har han nyligen startat en särskild grupp, med mottot "Vad som helst men aldrig SD", vilket nu verkar vara de flesta partiers linje och huvudsakliga budskap. Han delger Expressen sin intressanta analys:

"Det är ett rasistiskt parti med rötter i nazismen."

Tidningen kan också berätta att Bergqvist är "klar i sin politiska åsikt", vilket innebär:

"Jag har bestämt hur jag ska rösta men jag har ju framför allt bestämt vad jag inte ska rösta på."

Denna inställning blir lite rolig när man föreställer sig den i praktiken, och framför sig ser hur Kjell Bergqvist länge sitter och funderar kring olika partier, för att slutligen åtminstone hitta ett han inte ska rösta på. Har ni någonsin hört någon säga att det kan bli vad som helst, men definitivt inte Centerpartiet?

För några dagar sedan passade han också på att sprida budskapet när han vid ett filmevenemang befann sig på scen. Publiken var mottaglig, men att någon där skulle protestera är å andra sidan osannolikt:






När Bergqvist nu av medierna ska föras fram som en sorts "antirasistisk" kämpe, påminns många om hans beteende hos Robert Aschberg en gång i tiden. Tom Hjelte var då en skvallerskribent på Aftonbladet, och kom senare att dömas för ett sexuellt övergrepp, men det intressanta är att Bergqvist direkt går på hans etnicitet:







Utöver att erhålla välkommen exponering, tror jag att personer som Kinnaman och Bergqvist faktiskt tycker att deras åsikter väger lite tyngre än andras och att kändisskapet medför ett ansvar att förmedla dessa. Det är dock svårt att se att dessa små utspel leder till mer än uppmärksamhet kring dem själva. De som hyllar dem är antingen själva kändisar eller vanliga människor som ändå inte hade tänkt rösta på den utpekade motståndaren, och de som tänker rösta på SD lär knappast ändra sig för att någon skådespelare talar om vindar och tågstationer. Möjligen skapar beteendet bara mer aversion mot det etablissemang som predikar sin hållning, särskilt då avvikande åsikter inte kan framföras på samma sätt eller generera priser och hyllningar.