Handen på hjärtat

Farah Alhajeh vägrade skaka hand med en man vid en anställningsintervju. Hon gick sedan inte vidare i företagets rekryteringsprocess, vilket så småningom gjorde att hon i Arbetsdomstolen tillerkändes ett skadestånd på 40 000 kronor. I en intervju med SVT beskriver hon känslorna efter den misslyckade intervjun:

"Så fort jag kom till hissen så grät jag. Det hade aldrig hänt mig tidigare – det kändes inget bra alls. Jag hade kommit dit och var glad för att jag kunde få ett nytt jobb, sen blev det så här. Det var hemskt."

Sannolikt har de flesta av oss deltagit i anställningsintervjuer, och därefter antingen sorterats bort eller erbjudits ett arbete. Man försöker vanligen klä sig lämpligt, uppträda korrekt och ge så intelligenta svar som möjligt på ställda frågor. Vad den som söker en anställning definitivt inte bör göra är att klä sig på ett avvikande sätt eller vägra att hälsa på ett vedertaget sätt.

Går man i processen inte hela vägen, släpper man det aktuella företaget och går vidare till nästa, utan att vara särskilt knäckt eller revanschlysten. Dessa konfrontationer, som ibland rör slöja och ibland hälsningsritualer, verkar dock handla om någonting annat än en vilja att ha ett arbete, vilket framgår av Farahs övriga kommentarer i artikeln:

"Pengarna var aldrig viktiga. De har ingen betydelse över huvud taget. Det viktiga för mig var att det blev rätt."

Samtidigt är ju pengarna intressanta i sammanhanget. Plötsligt räcker det att komma på en anställningsintervju, och där bete sig underligt, för att kunna håva in en klumpsumma som motsvarar en god månadslön. Det finns dock ingen anledning att betvivla att även detta fall handlar minst lika mycket om att det ska "bli rätt", alltså att samhället viker sig för en grupps små försök att testa gränserna, vilket ytterligare en kommentar visar:

"Jag hoppas att jag inger hopp till andra muslimer, som går igenom samma sak och känner att det inte är någon mening att gå vidare med det, att man kan få rättvisa till slut."

Man kan ifrågasätta på vilket sätt det är rättvist att den som verkligen bryter mot de enklaste rutinerna vid en anställningsintervju ska få ett skadestånd, medan andra intervjuade tyst och lugnt accepterar ett avslag och går vidare. Dessutom kan Farahs lilla aktivism innebära en pyrrhusseger, där företag i än högre grad sorterar bort exotiska namn för att åtminstone slippa betala skadestånd och dras in i långa juridiska processer. Hon underblåser alltså, medvetet eller omedvetet, ren diskriminering. Om hon själv fortsätter att söka jobb på den normala arbetsmarknaden lär en enkel googling diskvalificera henne från att ens bjudas in till en anställningsintervju.

I dag följde SVT upp fallet enligt den vanliga dramaturgin, där huvudpersonen ska berätta om negativa och positiva reaktioner. Återigen bjuder Farah på ett par intressanta kommentarer:

"Jag har drivit det här fallet i över två år nu efter den där anställningsintervjun, så jag orkar inte riktigt börja om med någon ny process – tyvärr."

Att driva en process i två år bara för att man inte gått vidare i en rekryteringsprocess skulle i normala fall ses som tämligen bisarrt och rättshaveristiskt, men här handlar det som sagt om ett fenomen som vi har sett ett antal gånger förut.

Tydligen har huvudpersonen mottagit en mängd hot, vilket jag direkt vill fördöma, men vi får även här en intressant kommentar:

"Jag bryr mig inte, jag vill inte fokusera på det negativa. Och jag kan inte annat än att skratta åt det, till exempel de som tycker att jag ska åka hem till Mellanöstern – jag har aldrig ens bott där, jag är född i Sverige."

Ändå insisterar hon på att både bära slöja och hälsa på ett för många märkligt sätt, och vi får ytterligare ett bevis för att migrationspolitiken får konsekvenser i decennier och generationer, och att integration kanske aldrig kommer att ske. Med all sannolikhet inser Farah också att en utsträckt hand som inte besvaras för västerlänningar faktiskt uppfattas som en kränkning, eller åtminstone som ett pinsamt avståndstagande.

Det stora problemet här är förstås inte att en enskild kvinna vill bära ideologiska kläder och hälsa på ett visst sätt, utan att svenska myndigheter så lätt viker sig för islamistiska testballonger och rentav belönar provokationerna. Vi har sett det förut och vi kommer sannolikt att se det allt mer, i takt med att aktionerna belönas och självförtroendet växer. Det måste vara helt fantastisk att komma som erövrare till ett nytt land och se hur alla underkastar sig utan minsta motstånd. Dessa fall handlar inte om enskilda kvinnors rätt att leva och klä sig som de vill, utan om en ideologisk kamp om samhället, med många män i bakgrunden.