Sista kortet spelas ut

Expressen väljer en bild från serien "Handmaid's Tale"
för att illustrera abortfrågan.

I allt högre grad har övriga partier roterat runt Sverigedemokraterna, en dans som nu nått en nivå där den viktigaste valfrågan verkar vara hur en regering ska bildas med eller utan detta parti. Före SD:s riksdagsinträde nöjde man sig med att spela rasistkortet, eftersom asylinvandringen var oberörbar och alla riksdagspartier då var överens om att den skulle vara omfattande.

Där och då, före 2010, hade man sannolikt det sista fönstret för att neutralisera partiet. Den valda metoden, att inte tala om det kraftigt växande partiet, kunde kanske ha fungerat. Sedan visade det sig att närmare 340 000 svenskar trots allt var beredda att stödja det relativt oprövade, okända och förtalade partiet, och riksdagsinträdet var ett faktum.

I etablissemanget var chocken stor över att endast 94,3 procent av medborgarna var med på det godkända tåget och efter nästa val, då partiets stöd i vanlig ordning hade fördubblats, berömde sig hela det politiska och mediala etablissemanget av att de tillsammans minsann utgjorde 87 procent. En stor majoritet var alltså fortfarande anständig och det kunde nästan kännas som att det där åttonde partiet inte fanns.

Under alla dessa år var skällsord som "rasism" och "främlingsfientlighet" egentligen det enda kortet. Sent omsider, för ett par år sedan, började man inse att dessa besvärjelser inte alls fungerade, och jakten gick vidare på någon annan mirakelkur för att råda bot på väljarflykten från de egna partierna. LO och Socialdemokraterna började så småningom att kalla partiet för "arbetarfientligt", även om både LO och Stefan Löfven hade svårt att sluta tala om det som Löfven uttalar som "nattsi". På den andra sidan ville man förklara att borgerliga väljare inte skulle gå till SD, eftersom det i själva verket var ett vänsterparti. Detta dribblande blev rent komiskt när partiledare i Almedalen skulle placera alla partier längs höger-vänster-skalan, och SD alltid hamnade i det andra laget.

Sedan dess har försöken att "knäcka SD-koden" blivit allt mer desperata, där det vanligaste draget numera är att en röst på SD antingen "egentligen" är en röst på Ulf Kristersson eller Stefan Löfven. 

Nu när valet rycker allt närmare har ett nytt, och lite oväntat, kort spelats: abortfrågan. Den har aldrig varit särskilt viktig i den politiska debatten i Sverige och sedan 1974 är det tillåtet att göra abort till och med den 18:e veckan av graviditeten, och fram till den 22:a om Socialstyrelsen ger sitt godkännande. SD vill sänka gränsen till den 12:e veckan. Skillnaden på sex veckor ser nu ut att bli etablissemangets stora hopp. Desperationen kan knappast bli tydligare än när en socialdemokratisk minister på Twitter måste kalla en text från Alex Schulman, av alla människor, för "klockren".

Själv är jag inte alls engagerad i abortfrågan, men jag tycker den är intressant av ett annat skäl. Den är speciell på så sätt att två perspektiv tydligt står emot varandra, utan gråzoner, och en diskussion blir meningslös. Den ena sidan pratar om kvinnors rätt till den egna kroppen, den andra om skyddet för det ofödda livet, och ingen gör något försök att närma sig det andra perspektivet. I Sverige och många andra länder har man ändå lyckats landa i en sorts kompromiss om en viss tidsperiod, med det lite absurda resultatet att antalet veckor avgör skillnaden mellan ljus och mörker. Särskilt komiskt blev det när Jonas Sjöstedt hävdade att Jimmie Åkesson ville begränsa kvinnors rätt till abort, varpå Åkesson kunde svara "Det vill ju du också", eftersom inte heller Sjöstedt förespråkar fri abort fram till förlossningen.

Alex Schulman inleder med den fortfarande dominerande frågan om regeringsbildning. Han kritiserar främst Moderaternas luddighet och han har där alldeles rätt, även om analysen inte kräver särskilt mycket:

"Moderaterna vill både ha kakan och äta den, de vill locka tillbaka de M-sympatisörer som flytt till SD, men de vill inte skrämma bort de moderata väljare som inte vill samarbeta med SD. Dunkla budskap blir alltså en valstrategi, det är viktigt att ingen riktigt ska vara säker på något."

Så är det förstås och för oss väljare är det lika provocerande varje gång vi får höra att man "går till val som Alliansen", en konstellation som knappast får majoritet. Å andra sidan har inte Löfven gett mycket till besked heller, om man nu inte räknar det där avståndstagandet från SD som viktigt. Vi får sedan veta:

"När väl detta landat i mig började jag fundera på hur ett SD-styrt samhälle faktiskt skulle se ut. Någon större förändring i invandringspolitiken skulle knappast äga rum med SD vid makten. Sverige har ju redan en av Europas strängaste migrationsregler. Det går inte att spika igen det här landet mer än vad som redan gjorts."

Fåniga formuleringar och överdrifter som vanligt. Landet är knappast "igenspikat" ens om man anser att asylinflödet avgör ett lands öppenhet. 2016 delades totalt ut 151 031 uppehållstillstånd och förra året 135 529. Av förra årets siffra gällde 36 531 uppehållstillstånd asylinvandrare och 48 046 av anhöriga. Det är stora siffror för ett land med Sveriges befolkning.

Så kommer vi till slut till själva ämnet, vilket kanske var vad ministern tyckte var "klockrent":

"Riktig skillnad skulle SD göra i andra frågor. Till exempel detta att de vill inskränka abortfriheten för kvinnor i Sverige. Om SD fick riktig makt skulle de försöka få igenom sitt krav på att aborten inte ska vara fri fram till vecka 18, som nu, utan att den ska vara fri bara till vecka 12. Efter det måste man ansöka om att få göra abort hos Socialstyrelsen." 

Återigen, den är redan nu inskränkt och en minskad tidsperiod skulle förstås ha betydelse för enskilda, men det är svårt att se dessa veckor som samhällsomdanande. 

 Avslutningen blir också ödesmättad:

"Den svenska abortlagen är generös och framför allt ger den kvinnan rätt att bestämma över sin kropp, ända fram till vecka 18. Nu vill SD omyndigförklara de kvinnor som vill göra abort mellan vecka 12 och 18. De bestämmer inte längre själva. De ska be om tillåtelse. Lägga fram sitt case. Och så ska Socialstyrelsen granska och komma med ett beslut. Deras liv och framtid ligger i händerna på någon annan. Så ser framtiden ut med SD vid makten. En överhet som kontrollerar kvinnors fruktsamhet. Låter som Handmaid’s tale. Men alltså verklighet, om SD fick bestämma."

Så är det dock redan, just eftersom aborter efter vecka 18 kräver Socialstyrelsens tillåtelse. Det finns förstås argument för att gränsen bör ligga där den ligger, men att göra antalet veckor till en gräns där kvinnor antingen är fria eller "omyndigförklarade" är direkt ohederligt. Om jag nu föreslår fri abort till exempelvis vecka 24, skulle jag då vara en ännu större kvinnovän och frihetskämpe? Troligen inte, eftersom anständigheten helt hänger på veckorna 12 till 18, och vi kan misstänka att fascismen återigen uppstår efter vecka 18. 

Ett av de mer bisarra inslagen i spelandet med detta senaste kort, ägde rum när bloggkollektivet "Inte rasist men..." sprang runt i Sölvesborg för att få debattera abortfrågan med SD:s företrädare. Man kan fråga sig varför de skulle ställa upp på det, och man kan undra vad abort har med antirasism att göra, men nu råkar allt handla om SD och detta är nu den allra senaste vinkeln. 

Nu undrar ni förstås om inte Anders Lindberg har någonting att säga i frågan. Självklart har han det, och självklart ska abort beröras, men vi får en helt ny grupp offer under rubriken "Vi män kan bli populistvågens dolda förlorare". Inledningen lyder:

"Det är lätt att se vad Sveriges kvinnor förlorar på en högerregering, särskilt om den skulle regera med stöd av Sverigedemokraterna. Hittills har den högerpopulistiska vågen på många sätt varit en mansrörelse, en backlash mot mångkultur, nya könsroller och en förändrad livsstil."

Tankegången är egentligen fantastisk, eftersom Lindberg i "högerregering" sannolikt räknar in SD, M och KD, vilket gör att halva befolkningen röstar för att allt ska bli sämre för både män och kvinnor. Vi får sedan veta:

"Väck med genuspedagogik, feminism, fittmössor och annat tjafs - fram för stora bilar, maskulinitet och rätten att sitta bredbent på tunnelbanan. Make America Great Again. SD2018. Bort med förlorad manlig status - fram för ett mer traditionellt samhälle."

En lite vulgär och infantil beskrivning kanske? Genuspedagogiken kritiseras inte för männens skull, utan för barnens, hur man sitter på tunnelbanan är en fråga som enbart engagerar nyvänstern, och stora bilar har jag nog aldrig hört som ett politiskt mål. Principprogrammets "nedärvd essens" ska också med:

"Jimmie Åkesson talade i radio nyligen om en särskild kvinnlig 'essens'.

– Kvinnor och män är inte likadana. Vi ser olika ut på utsidan och insidan. Vi har olika intressen. Kvinnor kan till exempel bli gravida och föda barn, sa han. Tanken om 'nedärvd essens' är ett arv från nazisternas rasteorier där politiken utgick från diverse kvasivetenskapliga biologiska resonemang. En rimlig invändning är att SD:s kvinnosyn är så gammaldags att den inte borde kunna få genomslag 2018, att den helt enkelt passerat sitt bäst-före-datum."

Eventuella skillnader mellan män och kvinnor kan diskuteras i evigheter, men vilken grupp som föder barn borde vara mindre kontroversiellt. Att kalla någon åsikt för "gammaldags" förutsätter den inte ovanliga tanken att allt bara blir bättre, att vi förstår allt mer, och att man för tillfället befinner sig i den absolut bästa av världar. I verkligheten går den där pendeln fram och tillbaka, och historien är kanske inte en lång resa mot Anders Lindbergs idealvärld. Man skulle också kunna säga att hänvisningar till "nazisternas rasteorier" sannerligen har passerat sitt bäst-före-datum, inte minst då Lindbergs eget parti var mycket intresserat av rashygien på tiden det begav sig. 

När Lindberg till slut kommer till varför män drabbas av SD:s politik blir det än luddigare. Hans huvudpoäng är där att män också skulle må dåligt av att "klockan vrids tillbaka", vilket tydligen är sverigedemokratisk politik. Som den socialdemokrat han är, anser han förstås att politiker bättre än föräldrarna kan avgöra hur ett pars barnledighet läggs upp:

"Sociologiska institutionen vid Umeå universitet har exempelvis följt 36 000 par som fick sitt första barn 1993 och studerat hur många som fortfarande levde tillsammans tio år senare. Det visade sig att ju längre föräldraledighet mannen tagit ut, desto större var sannolikheten att relationen hållit."

Kanske finns ett samband, kanske handlar det om andra faktorer, och möjligen vet varken jag eller Anders Lindberg vad som är höna och ägg i denna situation. Hur olika partiers politik skulle påverka relationer och mäns och kvinnors lycka är faktiskt inte alldeles självklart. 

Vad vill jag då ha sagt med detta inlägg? Inte mycket mer än att det är lite roligt att desperationen nu är så stor att man gör antalet veckor för tillåten abort till en avgörande fråga. Det är ett tveksamt drag, dels för att 95 procent av de utförda aborterna ändå sker före vecka 12, men kanske främst för att det knappast är frågan som SD kommer att trycka hårdast på vid eventuella regeringsförhandlingar. Alla dessa alternativa strategier visar också att Schulman, Lindberg och de andra någonstans nog förstår att de har förlorat migrationsdebatten. Den insikten kom dock alldeles för sent.