Lärarens påfrestande vecka

Den märkliga skapelsen "Magasinet Paragraf" handlar till hälften om juridik och rättsväsende, till hälften om asylinvandringens välsignelse och SD:s uselhet. Den andra halvan sköts av läraren Andreas Magnusson, som dyker upp här ibland eftersom han rör sig kring samma ämne, men från en motsatt riktning. Dagens alster från Magnusson vill säga någonting om "Hanif Balis vapenskrammel och Uppdrag Granskning", och vinkeln förvånar inte:

"En vecka full av dumheter, men två händelser utmärkte sig så mycket att jag nog faktiskt måste säga att det blev dött lopp vad gäller Veckans värsta."

Jag skulle nog snarare säga att de knappt är händelser. Vi kan räkna ut ungefär vad som komma skall, och vänsteranalysen är i vanlig ordning att det som inte bekräftar den egna världsbilden helst varken bör skrivas eller visas. Själv kallade jag uppmärksamheten kring Balis senaste utspel "Vattenglasets nu fånigaste storm", men många vänstermänniskor vill låtsas som att två bilder betyder någonting mycket större, så även Magnusson:

"Mannen från tankesmedjan Timbro tycker att kritiken mot Hanif Bali är orättvis. Bali har lagt upp en bild på sig själv med vapen där han förklarar krig mot DN och en bild där han skjuter med automatvapen i källaren till en F-9-skola. Kritiken är nämligen 'tagen ur sitt sammanhang'. För Timbro finns det alltså sammanhang där den moderate riksdagsmannens agerande kan beskrivas som högst normalt."

Sammanhanget är en bild från Sara Skyttedal, som angreps i DN, varpå Hanif Bali lade upp en egen bild på Twitter. Större än så var det inte, och det var definitivt inte ett reellt hot mot DN:s medarbetare, vilket knappast ens mediefigurerna själva egentligen tror.

Man ska också ha i åtanke att Hanif Bali tillhör twittervänsterns mest hatade personligheter, dels för att han är moderat, dels för att han är skicklig och vass i det tjafs som där äger rum varje dag. Vissa av hans kommentarer har retat denna grupp mer än andra, och det leder vanligen till krav på att Ulf Kristersson ska "ta sitt ansvar" genom att förbjuda Bali att twittra och gärna utesluta honom ur partiet. Denne omtanke om ett parti han inte kommer att rösta på delas även av Magnusson:

"Ulf Kristersson tycks dela Timbros analys. Han krumbuktar sig på vanligt politikervis. 'Jag kan inte recensera Bali eller andra politiker', säger Kristersson till SVT. Jag tror inte att gemene man önskar sig en recension utan en partiledare som sätter ner foten när företrädare uttrycker hot mot en vanlig dagstidning och skojar om vapenanvändande i skolhus."

Det här är så dumt att jag egentligen inte vill skriva om det, men bilderna ifråga handlade varken om skolskjutningar eller om dödshot mot DN. Däremot finns det faktiskt en poäng här, även om det inte är den Magnusson tänker sig. Ulf Kristersson är nästan ofattbart otydlig och vek i de mest skiftande sammanhang. Denna höger anpassar sig alltför ofta till vänsterns narrativ, när de istället skulle kunna ta initiativ och stå upp för en egen linje. Kristersson borde helt enkelt förklara att Hanif Bali är en duktig röst som partiet uppskattar och att vänstern kanske snarare borde fungera på vad de själva bjuder på. Att en person ogillas av denna vänster betyder inte att alla andra måste ta avstånd. Bali är en tillgång, medan vänstermänniskorna inte vill partiet väl och därigenom blir tämligen irrelevanta.

En större fråga där otydligheten är desto mer provocerande är förstås regeringsbildningen. Ulf Kristersson verkar vilja ducka och bita ihop dag för dag, tills dess valet äntligen är över, med så få frågor och svar som möjligt under tiden. Tesen är att Moderaterna endast kan förlora på att ge ett rimligt besked, men inte heller det behöver vara sant för att vänstern gör en stor sak av ett sådant samarbete. Det kanske inte alls vore fel av Alliansen att högt deklarera att de självklart kommer att arbeta med de 20 procenten i mitten, som de rent matematiskt behöver, för att de har en samsyn i många frågor och absolut inte vill riskera ytterligare fyra år med Löfven, Strandhäll och de andra.

För att ge sitt resonemang någon sorts objektiv tyngd, har Magnusson studerat Moderaternas policydokument, där det bland annat slås fast att en företrädare alltid representerar partiet. Vi känner igen taktiken från andra indignerade vänsterstormar, där man ständigt hänvisar till och raljerar kring SD:s nolltolerans. Av bara farten måste Magnusson sedan dra upp ett annat tillfälle där twittervänstern fultolkade och rasade mot Bali:

"När Hanif Bali på Twitter skrev att han önskade att ensamkommande flyktingar skulle strejka ihjäl sig så är det många av oss som tycker att det rimmar illa med den etiska policyn på flera punkter."

Vi andra förstod att han inte menade att de alla borde dö, utan använde "ihjäl sig" på det bildliga sätt det vanligen används, och lika gärna kunde ha skrivit "tills de tröttnar". Det är mycket som är falskt i dessa små stormar, och Magnusson fortsätter att låtsas som om han är mån om Moderaternas själ:

"Moderata samlingspartiet är, oavsett vad man tycker om deras politik, ett rumsrent demokratiskt parti. Eller har i varje fall genom åren varit det. Varför låter man då en sådan som Hanif Bali hålla på som han gör?"

Detta är enormt förljuget på många plan. Innan SD närmade sig riksdagen var det faktiskt Moderaterna som var det absolut hemskaste dessa människor kunde tänka sig. Man målade upp en bild av att partiet bara var till för de rika, och ständigt trampade på de sjuka och svaga. När SD nu istället ska angripas, skildras plötsligt Moderaterna som ett rumsrent, demokratiskt och förstås anständigt parti. Varför låter Vänsterpartiet en sådan som Jenny Bengtsson hålla på, eller varför kan medlemmar av Ung Vänster posera med hammaren och skäran, riva ned valaffischer och störa andra partiers möten? Därför att beteendet ses som acceptabelt och därför att dessa personer är viktiga för partiet, vilket Hanif Bali också är för Moderaterna.

Förutom bilderna med Bali skulle ju Magnusson peka ut ytterligare någonting som var riktigt illa under den gångna veckan. Det var förstås att SVT inte omedelbart stoppade en film om vissa gruppers överrepresentation vid våldtäkter. Analysen, eller vad vi nu ska kalla det, följde den mall vi redan sett några gånger:

"Myten om att man inte får tala om allt är starkare än någonsin i världshistoriens pladdrigaste tid. Uppdrag Granskning gjorde till exempel ett helt program som utgick från det högerpopulistiska temat om att invandrarmän våldtar svenska kvinnor och att problemet tystas ner eftersom människor inte vågar ta upp saken av rädsla för att kallas rasister."

Nej, det utgick från statistik, hur mycket den än stör i vissa bubblor. Ett direkt självmål blir det också när samma människor som beklagar att programmet ens sändes samtidigt vill håna påståendet att problemet har tystats ner. Enligt mall vill Magnusson också lyfta upp mediekriminologen Sarnecki:

"I programmet uttalade sig kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki med nästan fyrtio års forskningserfarenhet på området. Han menade att tidigare studier kring kriminalitet och invandring har visat att det framförallt är socioekonomiska faktorer som är avgörande."

Och Henrik Arnstad har i flera år "forskat" om historia. Jerzy Sarnecki är inte kontroversiell för att han har "nästan fyrtio års forskningserfarenhet", utan för att han under alla dessa år framträtt i media för att dra de märkligaste slutsatser för att vifta bort olika företeelser. Han har varken nu eller tidigare bevisat att socioekonomiska faktorer är avgörande.

I vanlig ordning är inte resonemanget alldeles logiskt, och vi får den vanliga hänvisningen till gruppen som man absolut kan peka på och generalisera kring:

"Fakta är att 93% av alla sexualbrott begås av män. Men Lamottes fokus är inte mäns våld mot kvinnor utan invandrade mäns våld mot kvinnor. För de kvinnor som dagligen utsätts för övergrepp spelar det ingen roll vilken hudfärg eller bakgrund förövaren har."

Även detta är enkelt för den mer logiskt sinnade. Självklart är männens överrepresentation viktig för att analysera problemet, men det betyder inte att andra parametrar faller bort. Man kan alltså samtidigt titta på varför främst män begår sådana brott och varför män ur vissa kulturer uppvisar en större benägenhet. Det blir sedan dags för det argument som har upprepats av alla som vill relativisera frågan, från Sarnecki till Aftonbladets ledarskribenter:

 "Uppdrag Granskning stöder sig i sitt program på statistik som visar att 58% av alla våldtäkter begås av invandrare, men eftersom endast 1,5% av alla våldtäkter leder till fällande dom har man ett så litet statistiskt underlag att det är väldigt svårt att säga något säkert om någonting alls."

Att mer än hälften av de dömda har denna bakgrund säger alltså ingenting alls? Det argumentet bygger på att mörkertalet, alltså de fall vi inte ens känner till, av någon anledning skulle ha en mycket jämnare etnisk fördelning. Viljan att av ideologiska skäl förklara bort siffror har i debatten lett till än mer bisarra tankegångar, som att våldtäktsoffret är mer benäget att klaga om förövaren är pursvensk och att domstolarna hellre friar svenska förövare.

Andreas Magnusson drar så småningom till med den sifferexercis som även jag faktiskt tycker spelar sin roll i sammanhanget:

"Det man däremot tydligt kan uttala sig om, eftersom det finns statistik på samtliga dömda, är att 99% av de som invandrat till Sverige under de senaste tio åren inte har dömts för våldtäkt – eller någon annan form av sexualbrott."

Så är det förstås, även om det är lockande att raljera kring hur de domar som tidigare inte visade någonting alls nu åberopas. Att de allra flesta pursvenskar och personer med utländska rötter inte har dömts för våldtäkt är ett faktum man bör vara medveten om. En annan siffra som också kan presenteras är att asylinvandringen alltså har inneburit att antalet överfallsvåldtäkter mer än fördubblats. Lite rätt har Magnusson också i ett av de sista styckena:

"De som ropar högt om att vi behöver en ny studie för att kunna sätta till åtgärder är ofta inte intresserade av att sätta in någon annan åtgärd än att stänga gränserna."

Absolut, men dessa våldtäkter är bara en del av alla asylpolitikens konsekvenser. Att "stänga gränserna", vänsterspråk för minskad asyl- och anhöriginvandring, är inte en lösning på redan utförd brottslighet, utan en nödvändighet för att situationen inte ska eskalera ytterligare år efter år. Det skulle vara långt mer effektivt än Magnussons egna förslag om "olika killgrupper på asylboenden och obligatoriska kurser i svenska värderingar". Varför ska vi årligen ta in tusentals personer för att sedan begränsa antalet våldtäkter genom "killgrupper" och "kurser"? Varför är inflödet så viktigt att inga konsekvenser i världen ska få oss att omvärdera politiken?

Avslutningsvis kan vi återigen konstatera att denna valrörelse är mycket speciell. Den helt dominerande frågan är hur alla andra partier förhåller sig till SD, där i stort sett varje parti utropar sig själv till SD:s motpol och den största garanten för att detta parti inte ska få något inflytande. Mitt i allt detta riktas stor uppmärksamhet mot ett par bilder på Twitter, kristdemokrater som fuskar med ersättningar, en klimatminister som flyger mer och dyrare än de flesta och ett tv-program som presenterar oönskad statistik.