Mediekampanjen för FI inledd

Sydöstran i veckan.

Redan inför valet 2006 var vi många som avsåg att rösta på Sverigedemokraterna och därför var nyfikna inte minst på hur partiet tog sig fram i opinionen. Det krävde lite extra arbete, eftersom SD noggrant gömdes bland "Övriga". Trots mycket begränsad exponering i medierna samlade partiet ändå 2,9 procent.

Jag har här även tidigare gnällt om hur medierna, inte minst inför valet 2014, istället vill lyfta fram Feministiskt initiativ genom att låta Gudrun Schyman lägga ut texten om den medvind hon känner och vilken revolution som kommer när partiet kommer in i riksdagen, vilket framställs som en självklarhet. När opinionsundersökningar skulle redovisas fick FI en egen stapel direkt efter bildandet. Entusiasmen lär ha dämpats nu, några år senare, men en googling på "Gudrun Schyman" bara den senaste veckan visar ett antal artiklar i 2014:s anda.

I Sentios opinionsundersökning för augusti i år ligger FI på 1,2 procent, och det är svårt att föreställa sig att något annat parti, åtminstone ett patriotiskt sådant, skulle skildras på detta sätt och så mycket.

Sveriges Radio.

Eftersom Pride nu tydligen pågår har medierna hittat ytterligare en anledning till att framställa FI som det kanske viktigaste partiet. Även om många inte ser ett partis koppling till Pride och RFSL som nödvändigtvis positiv, kan vi gissa att tidningar som Expressen och Aftonbladet gör det:

Det är också Expressen som med sin löpsedel från valet till Europaparlamentet 2014 bäst sammanfattar mediernas nivå av saklig och neutral rapportering kring två partier:

För skojs skull kan vi titta på en av de senare artiklarna, publicerad i Sydöstran under rubriken "Gudrun drog igång feministisk valturné". Just det, denna partiprofil är "Gudrun" med mediekåren, men vi lär aldrig se en rubrik om att "Jimmie" har vind i seglen. Sydöstran utgår från ett besök i Ronneby och redan ingressen bjuder på ett försåtligt språk, där vi får veta att besöket "gav skjuts åt partiets nya lokalavdelning på orten". Man låter sedan en lokal FI-förmåga, Ella Salmani, leverera en liten anekdot som är mycket typisk för nyvänstern:

"Hon berättade sedan om en händelse som skrämde henne ordentligt tidigare i sommar. Då befann hon sig i en park i Almedalen. På ena sidan stod en grupp med sverigedemokrater, på den andra Nordiska motståndsrörelsen. Stämningen kändes minst sagt inte bra.
– Jag tittade efter en flyktväg och sade till min kompis: Om de blir hotfulla så springer vi rakt fram, för vi har en valrörelse att att ta hand om."

Här förstår vi att båda rörelser är ungefär samma sak och dessutom utsätter en kosovoalbansk feminist för direkt livsfara. Den beskrivna scenen kan lika gärna vara en ren fantasi. Några kritiska frågor ställs inte, och man låter Salmani fortsätta:

"Fi behövs i Ronneby. Eftersom jag är uppväxt här vet jag att det finns samma oro som när jag kom hit för 26 år sedan. Oro orsakad av att vissa partier sprider rädsla för att vinna politiska poäng."

Det är i vanlig ordning inte någon verklighet som stör, utan de de där "vissa" som beskriver verkligheten på fel sätt, men nog borde även FI försöka vinna politiska poäng? Sydöstran låter sedan Schyman berätta om att de "vill väldigt mycket", kommande besök, att man har 99 avdelningar i landet och gör "en massa roliga saker".

Man kan irriteras av denna situation, och mediernas likriktning är ett stort problem, men i verkligheten spelar det mindre roll, särskilt detta år. Istället för 3,1 procent, resultatet efter den intensiva mediekampanjen 2014, ser man nu ut att uppnå knappt hälften. Det spelar inte heller någon större roll om FI tar 3 eller 1 procent från "De Rödgröna", eftersom SD som bekant ligger i mitten med sina 20 - 25 procent.

Det återstår att se om Expressen denna gång skapar samma svarta löpsedel som 2014, särskilt när den där siffran hamnar över miljonen: