Vill man prata med Mari?

Mari Huupponen är en av alla de vänstermänniskor som av någon anledning intresserar sig mer för SD än för ett eventuellt eget parti på vänsterkanten, och i dagens ETC ställer frågan "Ska man prata med en sverigedemokrat?". Spontant kan man tycka att alla, Mari inkluderad, själva får ta ställning till vem man vill tala med, under förutsättning att den andra parten också vill det. När vänstermänniskor tänker på SD blir det dock mer komplicerat och känslofyllt. Vi får inledningsvis veta:

"Såhär i valtider står jag ofta på torget och samtalar med väljare. Väljarna själva är oftast väldigt trevliga. Tyvärr händer det ibland att det står en sverigedemokratisk partiaktiv bredvid och stör. De försöker provocera, filmar mitt ansikte i syftet att skrämma. Jag beklagar – jag kommer inte sluta vara politiskt aktiv på grund av en aggressiv SD-farbror. Tvärtom. Jag blir mer och mer övertygad att sådana här mobbare inte borde sitta i något parlament. Därför är jag övertygad om att jag måste vara ute och prata med deras potentiella väljare."

Det kan mycket väl ha hänt, men frågan är om beteendet verkligen är så omfattande att man ska dra stora politiska slutsatser av det. Framför allt bör man tänka på att Huupponen redan från början är oerhört intresserad av just SD, vilket säkert formar hennes intryck, såvida hon nu inte helt enkelt fabulerar. Jag är tveksam till att en "aggressiv SD-farbror" stiger fram bakom varje valstuga, men vi kan alla enas om att det inte är ett önskvärt uppförande. Man kan i detta sammanhang också betänka att sverigedemokrater själva ofta möter stora grupper av aggressiva personer, i form av de ständiga "motdemonstranterna".

Några trevliga sverigedemokrater i Södertälje.

Huupponens huvudsakliga resonemang, om vi rör oss bort från det anekdotiska, känns väl igen. Man vill demonisera partiet, men vill samtidigt inte alienera hundratusentals medborgare. Taktiken blir därför att klappa den sverigedemokratiske väljaren på huvudet, och förklara att han inte är ond bara för att han har blivit lurad av en lömsk partiledning. Mer utvecklade människor, som Mari Huupponen, kan också alltid ställa upp för att tala människor till rätta.

Hon funderar vidare på den viktigaste valfrågan:

"Det är ju få frågor som diskuteras så ofta som varför folk röstar på SD. Nu när vi har så lite tid på oss innan valdagen saknar jag snarare strategiska svar. Går det att övertyga en potentiell SD-väljare att inte rösta på SD?"

Det är teoretiskt sett fullständigt genomförbart. Problemet för er är dock hur ni försöker göra det och hur ni talar om och till den där sverigedemokraten. Att sitta och skicka små meddelanden till varandra om hur dumma och fåniga alla dessa väljare är verkar inte vara ett framgångsrecept, särskilt inte när det ställs mot hur intellektuellt och moraliskt överlägsna ni själva är. Hela Huuponens text bygger dock på denna syn, och efter ett par stycken faller hon handlöst utan att veta det:

"I juli skrev den amerikanska statsvetarprofessorn Sheri Berman om vad som driver althögerväljare i USA. Varför växer högerns identitetspolitik trots att befolkningen rent statistiskt sett inte verkar bli mer rasistisk än tidigare?"

Där försvann i ett slag möjligheten till ett vettigt samtal. Så länge hon sätter likhetstecken mellan en hållning i invandringsfrågan och rasism lär hon varken nå någon eller själv få nya insikter. Att dessutom hänvisa till USA gör inte saken bättre, eftersom politik och debatt där skiljer sig på tillräckligt många punkter för att göra jämförelser mer eller mindre meningslösa.

För ett år sedan tog denne socialdemokrat på sig ett viktigt uppdrag.
Med ett par veckor kvar till valet är han inte riktigt i hamn.

När sedan partivalet görs till en fråga om psykologi, lär hon tappa de sista sverigedemokraterna som skulle vilja tala med henne:

"Hon beskriver ett intressant psykologiskt fenomen: vissa människor har en benägenhet till rasism eller intolerans, men den här benägenheten behöver stimulans utifrån för att sedan bli handlingar (till exempel, en röst på en högerpopulistisk kandidat)."

Jag förstår inte riktigt vad som är speciellt eller briljant i denna beskrivning. Skulle man inte kunna beskriva alla åsikter och partival på detta sätt? Vi kan nog anta att Huupponen inte ser sitt eget partival som resultatet av psykologiska impulser, utan naturligtvis ur djupa tankar och intelligenta analyser.

Bilden överförs sedan till Sverige:

"Om du funderar på varför sverigedemokrater verkar så tjatiga om gymnasieafghaner, elcyklar och genusförskolor, är det för att de vet att det trycker på knappen som förvandlar moderater och socialdemokrater till sverigedemokrater trots bättre vetande."

Arrogansen är lika framträdande som vanligt och blir här särskilt tydlig genom att ett partibyte sker "trots bättre vetande". Själva ingången är också fantastisk, där alla moderater och socialdemokrater egentligen är bättre än alla sverigedemokrater, men genom en magisk knapptryckning dras ned till de senares nivå. Här presenteras tre små frågor som ett taktiskt verktyg, men jag tror snarare att det finns specifika skäl till varför vissa företeelser provocerar eller nämns. Det där motståndet mot elcyklar har jag bara hört talas om i vänstertexter av detta slag, medan "gymnasieafghaner" uppmärksammas därför att det handlar om ett ytterst märkligt undantag för en grupp som överhuvudtaget inte borde ha beviljats asyl.

Att Mari Huupponen har lagt upp denna
som en bild på Facebook förklarar en del.

Huupponen ställer då den för lite bättre människor viktiga frågan:

"Hur kan man kämpa emot? På kort sikt måste vi demokrater göra allt för att människor inte ska rösta på SD eller partier som tänker samarbeta med SD. SD-väljarna jag träffar säger ofta att de är arga och besvikna, men då ber jag om ett mer specifikt svar."

Om ni inte varit så marinerade i er egen storslagna överlägsenhet, hade ni kanske kunnat nöja er med att inte själva rösta på SD, men med er kapacitet har ni tydligen ett särskilt ansvar för att se till att ingen annan heller gör det. Vi förstår direkt att de där arga och besvikna väljarna inte kan ge ett specifikt svar, men det visar sig återigen att de borde vallas till vänstern genom en förståndig och tålmodig person som Huupponen:

"Och plötsligt pratar vi om allt annat än identitet: styvdottern som är långtidssjukskriven, hur stressigt det är på jobbet, hur det är så fruktansvärt varmt."

Ja, tänk om de där människorna bara kunde informeras om att Vänsterpartiet och Miljöpartiet finns där för dem, om bara någon kunde visa vägen. I det sista stycket blir det särskilt tydligt att Huupponen har gått rejält vilse:

"Den stora majoriteten svenskar är eniga när det gäller frågor som allas rätt till välfärd, att samhället fungerar bäst när vi har relativt låga ekonomiska klyftor och att jämställdhet mellan kvinnor och män är en självklarhet. Den mellanmänskliga tilliten är stor i Sverige. Det är därför som den identitetspolitiska högern behöver trycka på knappen i pannan som splittrar samhället."

Beskrivningen äger sin riktighet, men den frånvarande slutsatsen är än tydligare. Det finns knappast någon metod som är effektivare för att krossa den mellanmänskliga tilliten än massinvandring från kulturer, religioner och sociala förhållanden som skiljer sig markant från detta land. En sådan politik går inte att kombinera med allas rätt till välfärd, och de ekonomiska klyftorna minskar knappast när man importerar och bygger upp en underklass enligt etniska linjer. Hur jämställdheten hotas av detta inflöde känner vi alla till.

Omfattande asyl- och anhöriginvandring verkar
varken främja tillit, välfärd eller jämställdhet.

Trots allt verkar Mari Huupponen nu lite mer hoppfull, eller åtminstone mer belåten med sig själv, än hon var när den senast krönikan levererades, med budskapet "Vi har 30 dagar på oss att undvika en katastrof". De fyndiga käpphästarna var dock på plats redan då:

"Strax efter valet 2014 år började det dyka upp borgerliga opinionsbildare som var helt öppna med sitt SD-stöd. De skriker högt om vänsterfeminister, PK-maffia, unga afghaner, elcyklar, genuspedagogik, kamelfarmer, genuslastbilar, fittmössor."

Detta får mig att undra vilken värld hon egentligen lever i. Inte ens jag upplever att alla skriker på mig om elcyklar eller genuslastbilar, men jag blir allt mer nyfiken på vem det egentligen är som pratar så mycket om elcyklar. Om ett par veckor ska vi dock få lite spänning:

"Det är fullt möjligt att vi om lite över en månad får en regering som ger makt åt Jimmie Åkesson och det borde skrämma varenda progressiv väljare. Ger man fascister makt kan det ge vilka konsekvenser som helst. Moderaterna är beredda att ta den här risken, för det är knappast är en risk för dem eller deras väljargrupper. Vi andra måste vara smartare."

Då är det ju synd att ni hittills inte verkat vara det. Huupponen uppger att hon kände sig trött och uppgiven tidigare i år, och vi får en mening som man kan missta för självinsikt:

"Jag hade helt enkelt ingenting att bidra med i en debatt som cirkulerade kring nation, identitet, upplevd trygghet och värderingar."

Nej, det är fortfarande tydligt, men hon vill samtidigt uppmuntra andra att dra en lans för godheten:

"Jag vet att du röstar rätt. Men du kanske kan tänka dig att göra mer? Skriv. Ta debatten. Kampanja. Knacka dörr. Prata med dina kollegor och familjemedlemmar om vad som står på spel. Jag säger inte att det är lätt: det är skitläskigt att prata med folk man inte känner och särskilt med sverigedemokrater."

Dessvärre är den inställning som Mari Huupponen och många andra koketterar med inte en bra grund för något produktivt samtal. Om man vill omvända någon bör man kanske inte inleda med att håna och förolämpa denne, enligt formatet "Du som är fascist och dum i huvudet, varför kommer du inte till oss?". Ett nedlåtande och dumdrygt tilltal lär inte vinna särskilt många själar. Mari kommer fram till att hon nog kan tänka sig att prata med en sverigedemokrat, men frågan är varför någon sådan skulle vilja prata med henne.