Jonna Sima vilse på den vältrampade stigen

Aftonbladets ledarredaktion har länge hört till landets uslaste, och kvaliteten höjs förstås inte av att man likt moderpartiet ska komma åt Moderaterna genom att demonisera Sverigedemokraterna. Tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg spenderar nu dagarna med att på Twitter kasta ur sig de mest skiftande varianterna på det temat, och hack i häl följer ledarsidans Jonna Sima.

I dag, fyra dagar före valet, plockar hon upp den kanske tröttaste och mest utnötta vinkeln från vänsterhåll, där vi kan börja med en av de roligare passagerna:

"Hur har SD:s exceptionella tillväxt blivit möjligt? Har svenskar plötsligt blivit mer rasistiska eller finns det andra orsaker som spelar in? Frågan har skapat huvudbry hos otaliga tyckare och tänkare."

Verkligen? Det som snarare är exceptionellt är att det inte långt tidigare uppstod en reaktion mot det politiska och mediala etablissemanget, deras självgodhet och det asylvansinne de har drivit igenom. Vi får ovan också ännu ett litet exempel på den dumhet som vänstermänniskor gärna själva skapar i sina bubblor, där de troligen helt uppriktigt tänker sig att en tilltagande kritik mot den förda invandringspolitiken är samma sak som att människor har "blivit mer rasistiska".

Innan vi får det föga revolutionerande svaret på frågan, dyker i förbifarten en tämligen krystad jämförelse upp:

"Fortsätter utvecklingen är det inte helt osannolikt att SD på sikt tar över de moderata väljarna. Vi har sett Donald Trump göra samma sak med Republikanerna i USA."

Vi vet att USA har en stor kulturell dominans och vi vet att svenska medier hatar Donald Trump, men det amerikanska partisystemet går överhuvudtaget inte att jämföra med Sveriges. USA:s partier brukar beskrivas som kampanjorganisationer, som kommer till liv inför val där de ska vaska fram bland annat en presidentkandidat. Donald Trump lanserade sin kampanj som republikan, och han vann tillräckligt många primärval för att bli Republikanernas slutgiltiga kandidat. Det är inte heller säkert att hans mandatperiod i grunden omformar själva partiet.

Svenska väljare tillhör varken Moderaterna eller Sverigedemokraterna, utan lägger sin röst vart fjärde år. Även den som röstat på Moderaterna 2014 har rätt att 2018 lägga sin röst på SD, vilket inte alls är samma sak som att det ena partiet tar över det andra.

Nåväl, nu när ni hållits på halster länge nog, kan det avslöjas att Simas budskap framgår redan av rubriken, som förstås lyder "Alliansens klasspolitik har fått SD att växa". Den analysen är vänsterns absolut vanligaste, eftersom den dels ska visa att Alliansens skattesänkningar varit förödande, dels att SD:s väljare egentligen vill ha vänsterpolitik utan att själva riktigt förstå det.

Denna gång kan dock Sima luta sig mot något:

"I dag presenterar tre forskare en sammanfattning av deras studie 'Ekonomiska förlorare och politiska vinnare: Svenska extremhögern' på DN Debatt. De skriver att SD:s framgång sammanfaller med två ekonomiska skeenden som påverkade de flesta väljares ekonomi. Det ena är den globala finanskrisen 2008 och den stora arbetslöshet som följde, den andra är regeringen Reinfeldts så kallade arbetslinje."

På korrekt svenska skulle vi skriva "sin studie", men även användandet av ordet "extremhögern" förtar lite av forskarnas eventuella seriositet. Jag har läst forskarnas sammanfattning på DN, som i sin tur kan sammanfattas med att två ekonomiska skeenden, regeringen Reinfeldts arbetslinje 2006 och finanskrisen 2008, ska ha försämrat många människors villkor. Det är efter dessa år som SD börjar bli ett stort parti, och forskarna säger sig se att de som drabbats är överrepresenterade bland SD:s väljare och företrädare.

En av de presenterade diagram
som ska illustrera sambanden.

Utan att ha tagit del av hela studien, känns slutsatserna och sambanden ändå något svajiga. Det gäller särskilt en slutsats, som gör Jonna Sima särskilt glad:

"Det mest sensationella med rapporten är att forskarna inte hittar några samband mellan SD:s valresultat och ökad invandring."

Det skulle förvåna om SD:s väljarstöd verkligen skulle gå upp och ned i linje med den årliga volymen av asylsökande, men det skulle sannerligen också vara sensationellt om asylinvandringen inte påverkade stödet till det enda invandringskritiska riksdagspartiet. Framför allt ska man ha klart för sig att forskarnas data sträcker sig till 2014, alltså året innan Sverige fick rekordhöga 163 000 asylsökande. Efter 2014 har SD ännu en gång nästan fördubblats och sympatisörerna är nu så många att de knappast alla är offer för Alliansens arbetslinje.

Jonna Sima drar även egna slutsatser:

"Historiskt sett har arbetare och samhällets mest utsatta riktat ilskan uppåt, mot den ekonomiska makten. Sverigedemokraterna och dess väljare vill i stället omfördela resurser från utlandsfödda till svenskfödda. Hellre peka ut syndabockar än att utmana eliten."

Uppenbarligen, vilket även de privilegierade människorna på Aftonbladets ledarredaktion visar, är det ytterst utmanande för "eliten" att höra kritik mot asyl- och anhöriginvandringen. Det är mot detta etablissemang, medier, kulturfigurer och politiker, de flesta av oss riktar vårt motstånd. Samtidigt tvekar detta etablissemang aldrig inför att sparka nedåt, mot de människor som beskrivs som misslyckade och omkörda av det nya och spännande.

För övrigt är det lite intressant hur medierna nästan verkar ha delat upp sina valkampanjer mot SD. DN håller sig huvudsakligen till historiska och kulturella utsvävningar kring fascism och rasism, medan Expressen plockar fram de citat och inspelningar man samlat på sig under de senaste fyra åren, och Aftonbladets ledarskribenter ventilerar dagligen sin ångest över opinionssiffrorna.