Dagens citat: Carl Bildt (M)

"De kan rösta på de rödgröna, om man vill det, eller rösta på Alliansen. Det är de två alternativen som gäller."

En tidigare partiledare och statsminister klargör situationen för väljarna. Egentligen borde det vara uppseendeväckande att en så pass framträdande person inom Moderaterna inte tycker att det spelar någon större roll vilket av de traditionella blocken vi vanliga människor väljer, men vid det här laget har vi vant oss vid att allting kretsar kring det tredje blocket.

Faktum är att hela det resonemang som Bildt förmedlar till Expressen är mycket märkligt:







Att dessa politiska dinosaurier fortfarande ser spelplanen som uppdelad mellan två block är kanske begripligt på ett mänskligt plan, men helt verklighetsfrånvänt. Om vi utgår från exempelvis Sentios senaste mätning får "De rödgröna" 37,2 procent och "Alliansen" 34,4. För oss enklare människor framstår det styrkeförhållandet som närmast betydelselöst, men i de gamla partierna är Carl Bildt inte ensam om att se dessa procentenheter som helt avgörande för regeringsbildningen. Vi vet ju att det trots allt finns 24 procent i mitten som borde påverka riksdagsmajoriteten, men Bildt förklarar att den gula stapeln tydligen står i något vattendrag:

"Det är ju liksom att kasta en röst i sjön, på något sätt. Jag hoppas att folk röstar på den regering de vill ha."

Den gamle partiledarens arrogans är i vanlig ordning enorm. Efter citatet överst får vi sedan förklaringen till var sjön kommer in i bilden:

"Det påverkar ju inte regeringen, så att säga. Man ska rösta på den statsminister man vill ha, den regering man vill ha. Vill man ha Stefan Löfven, och det finns de som vill, absolut, det är inget fel på det i en demokrati, ska man rösta på Miljöpartiet eller Socialdemokraterna till exempel. Vill man ha Ulf Kristersson och Alliansen ska man rösta på Ulf Kristersson och Alliansen."

Resonemanget är så dumt att man borde häpna. Kanske vill den som röstar på SD helst varken ha Kristersson eller Löfven? Kanske hoppas många sverigedemokrater att deras parti kommer att ingå i en moderatledd regering? Framför allt borde kanske väljaren helt enkelt rösta på det parti man tycker är bäst, alldeles oavsett om Bildt anser att en sådan röst främst är ett hinder för den regeringsbild just han vill se.

För övrigt stöds Bildts parti nu av runt 18 procent av väljarna, alltså inte ens var femte medborgare. Av allt att döma kommer SD att bli större än Moderaterna, så en viss ödmjukhet i regeringsfrågan är nog på sin plats.

Om Bildts resonemang är arrogant och fånigt, är Ulf Kristerssons kommentarer därefter lika förljugna som vanligt. Efter det obligatoriska påpekandet att det är många mätningar, får vi lika förutsägbara:

"Jag möter en enorm entusiasm ute i landet, verkligen. Det är...både i norr och i söder, överallt där jag har varit så är det god stämning, hårt arbete och alla vet att det är en helt öppen fråga. Det är helt jämnt mellan blocken."

Var har han då varit? I söder kanske han höll sig till Vellinge, där Moderaterna fick 48,8 procent av riksdagsrösterna, vilket å andra sidan var en nedgång från 59,1 procent. Det tappet lär fortsätta i detta val, då ännu fler där tar steget över till SD. I norr är entusiasmen betydligt mindre, men kanske var han i exempelvis Bjurholm i Västerbotten, där partiet 2014 fortfarande tog sig över 20 procent. Det går helt enkelt inte särskilt bra för Moderaterna, även om man förstås alltid kan skaka fram en handfull sympatisörer.

Av någon anledning har partiet slängt in just Carl Bildt för att i kvällens Agenda 21.30 möta Jimmie Åkesson. Det har spekulerats i varför Bildt har valts, men kanske är det inte mer komplicerat än att Moderaterna, precis som Socialdemokraterna, inte ser sin partiledare som en väljarmagnet. Intressant blir det i alla fall när dessa två olika världar och generationer ska duellera, och om Bildt rör sig på samma nivå som i Expressens intervju blir det en promenadseger för Åkesson.

Intressant kommer också valets efterspel att bli. Jag resonerar mer kring det hos Ingrid och Maria, men det är svårt att se något scenario där patriotiska krafter förlorar, framför allt på längre sikt.

Det ska avslutningsvis tilläggas att det också finns ett alternativ för den som av olika skäl blivit besviken på SD, ett Alternativ för Sverige. Det finns ett antal skäl till varför inte heller det skulle vara en "bortkastad" röst, bland annat för att nivåerna 1 procent och 2,5 procent innebär utlagda valsedlar och statligt partistöd, men framför allt för att AfS faktiskt kan ta sig in i riksdagen redan nu. Om inte, har man helt enkelt påbörjat den resa som SD inledde 1988 och då erhöll 1 118 röster. Det finns anledning att se på framtiden med tillförsikt.