De häckande flyttfåglarna

Tydligen går nu Sveriges allra finaste människor
runt och väser "Kanada" till varandra.

Inför det amerikanska presidentvalet 2016 gick ett antal kulturfigurer ut med att de minsann skulle lämna landet om Donald Trump vann, vilket då ändå sågs som ytterst osannolikt. Han valdes sedan som bekant till president, och de högljudda kändisarna fann plötsligt olika skäl till varför de inte längre skulle åka.

En av dessa var skådespelerskan Lena Dunham, som underströk att hon verkligen skulle flytta till Kanada och även hade hittat en bostad i Vancouver. Några dagar efter att Trump valts meddelade hon att det i själva verket var modigare att stanna i landet och att hon därför skulle försöka sig på denna svårare väg. Även komikern Chelsea Handler lovade att flytta till Kanada, eller möjligen Spanien. Efter valet var det inte längre aktuellt, eftersom hennes medarbetare hade förklarat att hennes röst nu var viktigare än någonsin på hemmaplan. En mängd andra figurer har helt enkelt stannat utan kommentarer.

Vår egen Joel Kinnaman, som från just USA nu gett oss instruktioner om det svenska valet, passade också på 2016:

"Vinner Trump så packar vi väskorna och flyttar hem till Sverige, det är en sak som är säker. Fy fan. Det är en jävligt läskig våg av fascism som drar över världen just nu. Det känns som att de där 20-25 procenten idioter som finns i varje land plötsligt har vaknat ur någon dvala och börjat tycka saker. Riktigt obehagligt."

Två år senare är han förstås fortfarande kvar i landet. Att vara miljonär i Kalifornien är säkert angenämt oavsett vem som innehar presidentämbetet. För de flesta människor påverkas livet helt enkelt mer av faktorer som familj och arbete än av politiska partiers upp- och nedgångar. Miljöpartiets inträde i den svenska regeringen ledde inte heller till att hundratusentals svenskar begav sig till Ungern.

I dag var det så dags för Jonas Gardell att i Expressen deklarera en eventuell flytt till Kanada. Tydligen är detta land det stora samtalsämnet i hans kretsar:

"Kanada. Är det allt vanligare svaret. På frågan: vart ska vi flytta? Vart ska vi ta vägen? Om det går åt fanders med Europa. Om det går åt fanders med demokratin. Minoriteternas rättigheter. Allt det där vi trodde var vunnet och säkrat men som inte längre känns lika tryggt."

Att amerikaner väljer Kanada beror förstås på att det är ett grannland, men vi kan gissa oss till varför figurer som Gardell nämner landet. Sannolikt tänker de sig att det är någon sorts vänsterliberalt alternativ till USA, där premiärministern är den i dessa kretsar älskade Justin Trudeau. Ni kanske tycker att Gardell redan i stycket ovan har tagit i så att det räcker och blir över, men dramatiken kommer att fortsätta i rad efter rad. Om någon undrar varför Gardell nu springer runt och talar om flytt kommer svaret i nästa passage:

"Om den auktoritära vågen som sveper över Europa också översvämmar Sverige, med ett SD som har vittring på att bli största parti och partier som M och KD som borde fungera som trygga, fasta bålverk mot högerpopulismen men som gång på gång synes slira, tveka, vackla."

Detta är lite roligt. Jag är alldeles övertygad om att i avsaknad av SD skulle Gardell lika gärna kunnat gallskrika om homofobi i Moderaterna och Kristdemokraterna, men de blir nu rentav "trygga, fasta bålverk". Vi får ytterligare några anekdoter, där den allra finaste också är den mest fantasifulla:

"Hotad kände sig emellertid den äldre judiska kvinna som kom fram till mig dagen efter, log sorgset med plirande nötbruna ögon. Kanada! viskade hon och blinkade till mig."

Förutom de dramatiska överdrifterna, är en vanlig tendens i liknande texter denna vilja att samla ihop alla som på något sätt ses som förtryckta i samma fålla, där man låtsas som att de alla förenas inför hotet från något håll. Vi ser ständigt exempel på när de som kämpar för hbtq-frågor eller feminism samtidigt välkomnar massinvandring och islams framryckning.

Gardells text är tämligen lång och kvalar definitivt in i genren "känslosås". Innan dessa poetiska utsvävningar tar fart på allvar får vi redan i ingressens första rad någon sorts kärna:

"Med sin rasism, sin klimatpolitik och sitt hot om att lämna EU är Sverigedemokraterna ett reellt hot mot Sverige."

Vad som är och inte är "rasism" behöver vi knappast traggla igen, men de övriga två är något intressantare. Jag är helt öppen för att det verkligen sker en temperaturökning genom mänsklig påverkan, men det är i så fall ett globalt problem som inget svenskt riksdagsparti skulle kunna avlägsna eller förvärra. Det är också snarare en vetenskaplig fråga än en politisk, och jag tror inte att vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna nödvändigtvis kommer att hantera den bättre än någon annan. Även EU-medlemskapet bör utvärderas rationellt och jag utgår från att ett eventuellt utträde skulle föregås av en folkomröstning. Att SD skulle vara ett omedelbart hot mot Sverige genom dessa frågor är minst sagt ett tveksamt påstående.

Hur missriktad Gardells påstådda oro är blir särskilt tydligt i vissa av de känslosamma referenserna:

"Mitt ursprung är fromma torpare, skomakare och läsare. Mitt ursprung är Folktandvården, Vårdcentralen, den kommunala Musikskolan och allt det där våra föräldrar och deras föräldrar drömde om tillsammans och byggde upp under 1900-talet. Mitt Sverige är lite tafatt, kanske till och med en smula bortkommet, men vi vill väl. Kanske inte nån tjusig fine dining, men vet ni, fläskkarré är också gott om man marinerar den rätt. Mitt Sverige är ett landslag utan stora stjärnor men med en enorm vilja att kämpa tillsammans."

Det är ju just denna beskrivning av Sverige och svensk mentalitet som vi tror hotas av den ansvarslösa asylpolitiken. Massinvandring kan inte kombineras med en utbyggd välfärd och ett sammanhållet samhälle, vilket de flesta av SD:s väljare förstås inser. När vi till slut lämnat naturbilderna spårar det som så ofta ur fullständigt, även om resonemanget har använts förut:

"SD brukar som bekant hävda att det inte går att vara jude och svensk, eller same och svensk. Att man inte kan hålla sig så att säga med 'dubbla lojaliteter'. Detta måste i så fall sägas verkligen gälla Sverigedemokraterna själva. Det går inte att vara Sverigedemokrat och svensk. Man måste välja. Det har SD gjort. Och de väljer inte Sverige."

Att en företrädare en gång resonerar kring betydelsen av nationer är inte riktigt samma sak som passagens första mening, men vi är vana vid att det alltid ska bres på ordentligt. Resten är de gamla vanliga fyndigheterna om att "sverigevännerna hatar ju Sverige" och att de verkliga sverigevännerna är de som står upp för riktiga svenska värderingar om solidaritet och liknande. Det kan ses som ett finurligt sätt att vända på rollerna, men i verkligheten är det förstås nonsens.

Gardell är dock tillräckligt klipsk för att avsluta med en liten friskrivningsklausul:

"Kanada får vänta. Låt oss försvara vårt land."

Så slipper han åtminstone en vecka senare förklara varför han är kvar. Hur han, tillsammans med andra "vi", skulle försvara landet mot de härjningar som SD tydligen tänker utsätta det för framgår inte, men så var också hela texten i vanlig ordning främst ett rop på uppmärksamhet och hyllningar från den egna kretsen. Jonas Gardell kommer sannolikt aldrig lämna Sverige, då det är svårt att se hur hans blygsamma färdigheter skulle belönas bättre någon annanstans. Om han och ett par andra kulturarbetare flyttar, kan nog detta land hitta ett sätt att ändå leva vidare.