Hyckleri fram till valdagen

En taggad statsminister tillsammans
med Regnbågskoalitionens andra nyanser.

Att valrörelsen huvudsakligen har handlat om spelteori, alltså hur majoriteter ska skapas och vem som ska samarbeta med vem, kan man se som både bra och dåligt. Bra för att allt fokus på ett åttonde parti knappast gynnar de olika nyanserna av Regnbågskoalitionen, dåligt för att det skulle vara oerhört mycket intressantare att skildra ideologiska konfrontationer och resonemang.

Det har även här blivit fler tankar kring majoriteter än jag kanske önskat, men detta spel kommer att få desto intressantare följder efter valet. Moderaternas Ulf Kristersson kommer uppenbarligen att fram till detta val låtsas som att fyra partier "går till val som Alliansen", medan Socialdemokraterna tydligen tycker att deras största tillgång är en tänkt koppling mellan SD och M.

Stefan Löfven har mer än en gång försökt inkludera främst de mindre allianspartierna, men det har alltid varit under förutsättning att han själv ska sitta kvar som statsminister. I hans namn publicerade DN i går ett debattinlägg med den generösa rubriken "Vi står till förfogande för att leda en koalitionsregering”, där förstås "leda" är det väsentliga.

Efter det där talet om vad man har fått ärva från någon tidigare regering, som dessa maktpartier bara inte kan låta bli, kommer vi då till det som vi normala människor kallar problem:

"Men det saknas verkligen inte utmaningar. Vårdköerna är för långa i många landsting, arbetslösheten bland utrikes födda är fortfarande för hög och kriminalitet och otrygghet måste tryckas tillbaka. För att få bukt med de här problemen behöver Sverige en stark regering."

Detta kommer alltså från partiet som har haft regeringsmakten de senaste fyra åren. Ska vi nu tänka att de bara behöver fyra år till för att ställa saker och ting tillrätta? Var det en stark regering som exempelvis drev igenom en speciallag för afghanska män, bara för att Miljöpartiet ville det, som dessutom var så illa formulerad att domstolar inte ansåg sig kunna tillämpa den?

Hela debattinlägget bygger på en stor självmotsägelse:

"Vid den tidpunkten var de borgerliga partierna fastlåsta i blockpolitiken och en blocköverskridande regering eller ett bredare samarbete efter valet blev inte möjligt."

Löfven, eller vem som nu skrivit ihop det hela, återkommer till att han vill bekämpa blockmentaliteten, vilket i hans värld är samma sak som att helt fokusera på de två block som var relevanta fram till 2010. Han säger sig inte vara nöjd med hur det blev efter valet 2014:

"Redan då hade ett blocköverskridande samarbete varit att föredra, men de borgerliga partierna insisterade i stället på att skapa Decemberöverenskommelsen. DÖ blev en eftergift från vår sida, som innebar att under denna och nästa mandatperiod skulle ledaren för det största blocket släppas fram som statsminister och få igenom sina budgetar." 

Det var knappast en "eftergift", utan snarare ett tämligen listigt drag från Socialdemokraternas sida. Istället för att tvingas förhandla "över blockgränsen", eller släppa in något alliansparti i regeringen, fick man en total kapitulation från en motståndarsida, och kunde alltså regera med ett stöd från någon tredjedel av befolkningen.

Observera hur ett påstått motstånd mot blockpolitik kombineras med funderingar kring hur "det största blocket" ska regera. Även Ulf Kristersson rör sig i dessa trakter, och framhåller numera att den där Alliansen är det "största regeringsalternativet", eftersom de där fyra partierna tillsammans är större än de två regeringspartierna. Debattinlägget fortsätter i samma spår:

"Nu är det fem dagar kvar till valdagen. Då ska väljarna först gå till val­urnorna och lägga sin röst på det parti de anser representerar deras värderingar bäst. Men mycket lite tyder i dagsläget på att något av de så kallade blocken får egen majoritet heller i detta val."

Ja, det är sannerligen mycket lite som tyder på det, vilket beror på att över en miljon medborgare hellre lägger sin röst på det tredje och nya blocket. Denna fjärdedel av befolkningen ser inte den spelplan som Löfven och Kristersson vill förhålla sig till. I texten presenteras fyra punkter:

En helt meningslös punkt. Ingen trodde att ni skulle gå till val med någon sorts gemensamt manifest tillsammans med Miljöpartiet, och att ni gärna vill leda en regering kände vi också till.

I viss mån har ni dock varit beroende av SD, som har kunnat avgöra omröstningen i vissa frågor där de traditionella blocken varit oeniga. Det ledde varken till krig eller folkmord, men mantrat "rasistiskt parti med nazistiska rötter" anses tydligen fortfarande vara gångbart. Det var knappast en särskilt stabil regering ni ledde med Miljöpartiet, men visst, en koalition mellan hälften av riksdagens partier skulle rent matematiskt bli stabilare.

Den socialdemokratiska arrogansen är som vanligt påtaglig. Vad man säger är faktiskt att, oavsett valresultat, ska Stefan Löfven vara statsminister och få stöd av partier även från den traditionella motståndarsidan. På hans parti röstar ungefär lika många som på SD, men det senare ska isoleras medan det första alltid ska sitta i regering.

Den är redan bruten i själva verkligheten, just för att inget av de två traditionella blocken får majoritet. Även här vill Löfven egentligen se ett nytt block, som fortfarande ska ledas av honom, men stödas av ytterligare ett par partier. Tanken är att få loss Centerpartiet och Liberalerna från Moderaterna, genom att ständigt slå på M med SD:

"Moderaterna tvekar inte att ge makt åt Sverigedemokraterna. Redan i somras krävde man att de skulle få ordförandeskap i riksdagens utskott."

Det är inte Ulf Kristersson som ger makt åt SD, utan hundratusentals väljare. Partiet kan nu bli riksdagens största och självklart ska de ha ordförandeskap för ett par utskott. I dag är en centerpartist ordförande för skatteutskottet, en liberal för försvarsutskottet och till och med Kristdemokraterna och Miljöpartiet har ordförandeposter.

Vi får sedan ett stort självmål:

"Nu har Ulf Kristersson även gjort klart att han vill bilda regering även om de borgerliga partierna får färre mandat än Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Innebörden av detta är att det egentligen inte spelar någon roll hur svenska folket röstar."

Det är ju just hur folk röstar som Löfven vill sätta ur spel, genom att oavsett valresultat se sig själv som statsminister. Över 800 000 väljare röstade 2014 på SD, men ännu en gång fick det mindre Miljöpartiet inflytande över migrationspolitiken. Nu kommer ytterligare några hundratusen stödja SD, men Löfven tycker att partiet fortfarande ska isoleras helt. Låt oss titta på ett sista sådant självmål:

"Vid budgetomröstningen 2014 blev det uppenbart för alla partier att Sverigedemokraterna inte tvekar att förvandla riksdagen till sin lekstuga för att själva vinna makt."

Det var mycket lekstuga på den tiden, men det var knappast SD som var flitigast med hinken och spaden. De övriga partierna tyckte att det var lite elakt av SD att inte bara släppa igenom "det största blocket", eftersom det ansågs vara en gammal hederlig praxis. Valet av andre vice talman förvandlades till en fars, där man såg till att dra ut på tiden med tre omgångar av omröstningar, trots att det inte fanns någon möjlighet att stoppa Björn Söder. I kammaren gick Rossana Dinamarca, från Löfvens stödparti, runt i t-shirt med texten "SD=Rasister". Övriga partier hade visat sin mognad redan 2010, när de lite finare ledamöterna oroade sig för att sitta bredvid en sverigedemokrat eller behöva dela kopiatorrum med en sådan. Magdalena Andersson (S) skröt om att hon drog ned persiennerna i sitt rum för att inte behöva se någon sverigedemokrat.

Taktiserandet och mumlandet kommer rimligen att slå tillbaka mot ett antal partier om en vecka, oavsett om Kristersson stödjer sig på SD, Lööf lyfter fram Löfven, eller Kristersson och Löfven enas om Lööf som en kompromissens statsminister. Dessa statsministerkandidater, och då främst Kristersson, uppvisar ett stort väljarförakt när de vägrar svara på hur de tänker bilda regering. I sig är det inte nödvändigtvis fel att invänta valresultatet innan samarbeten inleds, något som är praxis i bland annat Nederländerna. Det som dock utmärker Sverige är att vi har två gamla block som främst positionerar sig i förhållande till det tredje.

Dagen efter valvakan kan det verkligen se ut nästan hur som helst, men vi andra kan ju åtminstone känna oss trygga i att vi själva har röstat på ett blågult alternativ. Som jag ser det står vårt val mellan om vi vill hjälpa SD att bli riksdagens största parti eller hjälpa AfS in i riksdagen. Om SD blir största parti innebär det ett symboliskt genombrott som slår mot de övrigas brösttoner om "de anständiga" och "de demokratiska", medan AfS riksdagsinträde i hög grad skulle förändra riksdagens dynamik på migrationsområdet.

Efter denna tråkiga spelteori, vill jag avsluta med min egen lilla valfilm om vad som nu gäller, och samtidigt påminna er om hur väl det faktiskt går: