Debatten Jimmie Åkesson mot Maria Ferm

Trots att jag naturligtvis inte är det minsta neutral, vill jag ändå hävda att jag alltid försöker ta del av ledartexter, debattartiklar och debatter förutsättningslöst och med öppet sinne. När det utannonseras att Jimmie Åkesson ska möta Maria Ferm (MP) i en migrationsrelaterad fråga är den första tanken att matchen redan är avgjord, men jag gjorde mitt yttersta för att lyssna på och bedöma även Ferms ställningstagande. Debatten handlar alltså om de danska åtgärderna på migrationsområdet, och då främst att asylsökande i fortsättningen själva i mån av tillgångar ska bidra till uppehället:






Eftersom jag utlovade att försöka bedöma mötet så objektivt det nu är möjligt, vill jag vara generös och säga att Maria Ferms huvudpoäng, att asylsökandes tillgångar innebär en fördel vid etableringen i det nya landet, kan ha en viss riktighet. Denna möjlighet bleknar dock helt när den jämförs med Jimmie Åkessons huvudpoäng, där han framhåller det orimliga i att personer med egna tillgångar ska försörjas av danska skattebetalare. Vi vet ju också att svenskar som söker försörjningsstöd endast kan komma ifråga för ett sådant om de först avyttrar just alla sina tillgångar.

Maria Ferm förföll också snabbt till tendentiösa beskrivningar och känsloargument, med formuleringar som "konfiskera deras ägodelar". Hon talade givetvis också om att Danmark genom dessa åtgärder blev "ett slutet land" och anslöt sig därmed till den i dessa kretsar populära sammanblandningen av handel, globalisering, turism och asylinvandring. Att börja tala om att asylsökande sätts i fängelse i Ungern och Tjeckien, vilket inte alls hade med diskussionen att göra, var också ett lågvattenmärke. Hon ska dock få en liten stjärna för att hon varken nämnde "människosyn" eller använde referenser till att "dra ut guldplomber". Det mest bisarra i hela debatten var förstås att Maria Ferm talar för en linje som hennes eget parti i regeringsställning inte står för.

Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att denna fråga är tämligen irrelevant. En asylsökande medför så stora kostnader att ytterst få av dem torde medföra tillgångar som kan täcka uppehället under hela processen. Åtgärderna kan förstås ses som en signal för att minska det totala asyltrycket, men om man istället införde mitt förslag att helt sluta bevilja asylansökningar, skulle inga andra signaler behöva skickas ut.

När Thorwaldsson mötte Åkesson

Igår träffades LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson och Jimmie Åkesson för att diskutera LO:s kampanj mot Sverigedemokraterna. Jag har sett inslaget först nu, varför det läggs upp med en dags fördröjning.



Till att börja med noterar jag att Jimmie Åkesson här är mer offensiv än vanligt, vilket jag tycker är en välkommen utveckling. Jag är naturligtvis partisk, men jag tycker att Thorwaldssons insats är minst sagt svag och hans höjda röstläge ger ett desperat intryck, snarare än ett viljestarkt sådant.

Programledarens inledande fråga är något märklig, då han undrar varför LO ger sig på SD, trots att partiet är starkt bland LO-medlemmarna. Sanningen är naturligtvis att det är det enda skälet, eftersom man endast vill se dem som stöd till Socialdemokraterna. Vi lär inte se några attacker mot KD.

Om jag för ett ögonblick tar på mig den opartiska mössan, är det taktiskt smart att angripa SD:s ekonomiska politik, eftersom man direkt förlorar all debatt om invandringspolitiken. Anna Kinberg Batra har gjort samma sak, men det är lite komiskt att hon utmålar SD som ett vänsterparti medan Thorwaldsson försöker utmåla det som ett högerparti. Redan 01:50 tappar Thorwaldsson så den inövade retoriken om välfärden och hamnar i nazister på 1930-talet, vilket direkt leder till våra dagar då LO alltså "tar fajten för medmänsklighet". Kasten mellan ekonomin och allmän upprördhet ger ett rörigt och obehärskat intryck, och pinsamheten blir total när det plötsligt förkunnas att "LO tror på alla människors lika värde". I sin stapplande och manusbundna argumentation påminner Thorwaldsson faktiskt en hel del om Stefan Löfven. Jimmie Åkesson får in ett par roliga kommentarer:

"Nej, jag tittar på din fusklapp där."

"Nej, men du verkar vara patologiskt orolig för sverigedemokrater."

Att utmåla SD som ett välfärdsfientligt parti må som sagt vara ett taktiskt sett mer begåvat drag än evigt nonsens om "människosyn", men det är inte självklart att det ger önskat resultat. Även LO-medlemmar är vuxna människor som själva ska bedöma ett partis politik. Det är dessutom fullt möjligt att de förmår se bortom den egna direkta vardagen och fundera kring vad massinvandring innebär för landet och samhället på längre sikt.

Jimmie Åkesson åtnjuter störst förtroende bland män

Ibland görs undersökningar av hur stort "förtroende" politiker åtnjuter bland folket. Det är en något idiotisk frågeställning, då detta förtroende påverkas av partisympatier och framför allt eftersom förtroende inte definieras närmare. Själv har jag inget större förtroende för Jonas Sjöstedt som person, men jag har ändå visst förtroende för att han avser att arbeta för sin politik. Tidigare har Jimmie Åkesson alltid hamnat långt ned i dessa undersökningar, eftersom alla som inte stödjer Sverigedemokraterna har känt sig nödgade att uttrycka så stort avstånd som möjligt. I den senaste undersökningen, från Aftonbladet/Sverige tycker, verkar dock något ha hänt. I gruppen män hamnar Jimmie Åkesson överst, då 44 procent uppger att de känner förtroende för honom:

Bland alla grupper ser bilden ut så här:

SD har alltid varit starkare bland män och att öka bland kvinnorna är en viktig uppgift för partiet. Att Åsa Romson åtnjuter ett så oerhört lågt förtroende är förvisso välförtjänt, men ändå något uppseendeväckande. Faktum är att endast drygt hälften av miljöpartisterna känner förtroende för henne.

Att mer än en tredjedel av alla svenskar känner förtroende för Stefan Löfven är närmast groteskt, men det kan troligen till stor del förklaras av att dessa sympatiserar med Socialdemokraterna. 

Virtanen radar upp nya barnsligheter

Att vara ledarkrönikör i Aftonbladet är inte särskilt krävande, eftersom ingen kvalitet eller relevanta analyser avkrävs de som är politiskt korrekta. Ändå finns det bland dessa individer som håller en särskilt låg nivå och dit hör den forne nöjeskrönikören Fredrik Virtanen, som egentligen aldrig borde skriva om politik. Idag skriver han att han tycker att Åsa Romson borde ha tagit Jimmie Åkessons utsträckta hand, alltså bokstavligen, men krönikan spårar omgående ur i de barnsligheter som är något av Virtanens signum. Han kallar den lilla formaliteten "ett intressant moraliskt dilemma" och utvecklar:

"Å ena sidan bör man vara artig. Å andra sidan är det lätt att förstå att det vänder sig i magen på Romson, brinnande feminist och antirasist, vid blotta tanken på att behöva normalisera landets främsta företrädare för motsatsen med ett handslag." 

Ska det verkligen "vända sig i magen" när man möter någon med en annan politisk uppfattning? Själv skulle jag nog kunna skaka hand med Åsa Romson utan att uppleva några fysiska reaktioner. Att Jimmie Åkesson skulle vara landets främsta företrädare för motsatsen till antirasism, alltså rasism, förstår vi som vanligt handlar om att partiet vill minska invandringen, men varför han också skulle vara en stor antifeminist är än märkligare. Virtanens alster blir alltmer bisarrt och allt sinne för proportioner försvinner:

"Samtidigt bör man vara artig, och Åkesson är demokratiskt invald i Sveriges riksdag. Svårt läge för en antifascist. Var skulle du själv dra gränsen? Skulle du hälsa glatt på Kim Jong-un? Skulle du ta handen på någon som misshandlat dig? På någon som spottat dig i ansiktet? Chefen som sparkat dig? En politiker som vill köra ut dig ur landet? Eller tar du precis alla i hand?"

Jimmie Åkesson är alltså partiledare för ett demokratiskt parti som vill minska EUs största invandring, vilket i svensk debatt är fullt jämförbart med att leda, åtminstone till namnet, ett land där uppskattningsvis 200 000 människor sitter i fångläger och summariska avrättningar hör till vardagen. För övrigt hälsade Göran Persson på och skålade med Kim Jong-Il, medan Åsa Romson inte förmår skaka hand med Jimmie Åkesson. Låt oss också komma ihåg tillfället då dåvarande talmannen Per Westerberg (M) skakade hand med samtliga partiledare, utom just Jimmie Åkesson, med orden "det blir så tjatiga bilder".

Jämförelsen med att bli spottad på och misshandlad är så idiotisk att den kanske inte behöver ytterligare kommentarer. Ännu en gång måste vi väl också påpeka att Sverigedemokraternas politik inte handlar om att köra ut människor ur landet, även om vi med stormsteg närmar oss en punkt där repatriering kan bli nödvändigt, utan att minska framtidens invandring. Slutligen finns det inga seriösa bedömare som anser att SD är ett fascistiskt parti, varför referenser till "antifascism" blir helt malplacerade. Virtanens fantasier ångar oförtrutet vidare:

"Personligen hade jag hälsat på Jimmie Åkesson även om det skulle kännas som förräderi mot de romer, judar och muslimer som skulle drabbas hårt om Åkesson fick verkligt inflytande."

Ovanstående passage skulle Virtanen gärna fått utveckla vidare. Hur skulle nämnda grupper "drabbas hårt" om SD fick mer inflytande? Stefan Löfvens patetiska och desperata utfall mot partiets historia berörs också:

"Åkesson gick med i ett nazistiskt parti för att förändra det. Vem gör det? Varför gick han inte med i, säg, CUF och försökte förändra det? Det hade varit intressant om Löfven frågat vidare för det är obegripligt åtminstone för mig. Jag skulle inte gå med i ett parti jag inte delar några värderingar med. Vem gör det?"

Till att börja med skulle jag inte kalla 1995s SD för "nazistiskt". Att Åkesson gick med i det då främsta invandringskritiska partiet är alldeles självklart och det är uppenbart att han från början avsåg att förändra det till ett mer effektivt och disciplinerat parti. Lika självklart är att han inte gick med i Centern, som ju knappast skulle ha gått att reformera till ett seriöst invandringskritiskt parti.

Virtanens alster blir ännu ett i den eviga raden av inlägg som visar att etablissemanget saknar relevant kritik mot SD och, framför allt, inte förmår bjuda på någon förklaring till varför Sverige ska ha EUs mest extrema invandringspolitik eller lösningar på massinvandringens konsekvenser.

Elisabet Höglunds förvirrade försvar av Jimmie Åkesson

Elisabet Höglund är som krönikör lite svår att få grepp om. Hon lyfter ibland glömda ämnen och avvikande åsikter, men intellektuell skärpa lyser alltid med sin frånvaro. Man får helt enkelt ett intryck av någon som funderar på saker och ting, men som samtidigt är ordentligt marinerad i politisk korrekthet, vilket oftast resulterar i kluvna och förvirrade alster.

Hon ville idag, under rubriken "Smaklöst att slå på en som redan ligger", kritisera de offentliga personer som hånat Jimmie Åkesson för hans sjukskrivning. Hon inleder med de sedvanliga markeringarna, som alltid måste göras för att inte förknippas med SD, men hon tar i lite mer än de flesta:

"Ingen har väl tvivlat på att jag är antirasist, antinazist och alltid tagit avstånd från Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna och deras politik. Jag ska inte behöva säga det men det finns folk som gärna missförstår och då är det lika bra att göra klart var jag står.
När det gäller SD:s partiledare Jimmie Åkesson bekämpar jag djupt i min själ hans politik och hans invandrarfientliga åsikter."

Man kan vara både icke-rasist (ordet "antirasist" har sedan länge blivit synonymt med mycket speciella rörelser och individer) och icke-nazist, utan att ta avstånd från Jimmie Åkesson. När Höglund poängterar att hon inte ska behöva säga det, menar hon inte eftersom det då hade varit omöjligt att få en plats i svensk media, utan troligen att det för alla anständiga människor, dit hon så uppenbart räknas, är omöjligt att vara sverigedemokrat. Att använda ordet "invandrarfientlig" är också ett lågvattenmärke, eftersom kritik mot invandringspolitiken inte är samma sak som "fientlighet mot invandrare".

Det blir värre:

"Hans parti hör egentligen inte hemma i Sveriges riksdag, men 13 procent av väljarna stödde Åkesson i valet och de 49 riksdags­mandat partiet erövrade skedde på demokratiska vägar. Inte ­mindre än 798 878 personer röstade på Jimmie Åkesson. Trots sina åsikter är han en del av den svenska demokratin."

På vilket sätt hör SD inte hemma i riksdagen? Vilka partier hör hemma där? Alla sju övriga? Nej, Jimmie Åkesson är inte en del av den svenska demokratin trots sina åsikter, utan tack vare dem, eftersom de är själva anledningen till att stödja honom och hans parti. Festligt nog har Höglund till och med misslyckats med att få siffran rätt, då det officiella valresultatet visar 801 178 röster på SD.

Efter ett par rader om Jimmie Åkessons intensiva arbete, blir det återigen dags för några märkligheter:

"Och till skillnad från andra partiledare var det Åkesson som fick göra grovjobbet. Partiet och dess övriga företrädare är ingenting. Det är Jimmie Åkesson som är Sverigedemokraterna."

Sverigedemokraterna utgörs alltså av en enda person, medan både partiet och övriga företrädare är ingenting. Medierna har de senaste dagarna talat om Åkessons stora betydelse, men Höglund lyckas här föra resonemanget till en helt annan division. I verkligheten deltog naturligtvis några tusen personer i SDs valarbete, varav många fortfarande kämpar på i kommuner, landsting och riksdag.

Hon skriver förvisso om de hånfulla inlägg som har kommit från personer som Özz Nûjen och Fredrik Virtanen de senaste dagarna, men de är ju så idiotiska att det närmast är en öppen dörr. Höglund hittar också övertramp i mediernas valbevakning, men endast ett:

"Redan i valrörelsen tycker jag att medierna gjorde ett rejält övertramp i sin bevakning av Jimmie Åkesson. Det var när Ekot avslöjade att Åkesson det senaste året satsat mer än en halv miljon kronor på spel på nät­kasinon. Åkesson var spelmiss­brukare! Att avslöja detta tycker jag var ett slag under bältet. Spelmissbruk kan lika väl som utbrändhet och alkoholism ­vara en sjukdom. Gudrun Schymans alkoholism hade medierna stor fördragsamhet med men när Jimmie Åkesson spelar bort pengar så är han värd allt förakt."

Medierna, och framför allt kvällstidningarna, bestod av dagliga övertramp och hysteriska kampanjer mot ett enda parti. När det gäller Gudrun Schymans aktiviteter, hade medierna inte bara "stor fördragsamhet", utan gick samman för att inte säga ett ord om dem.

Det roligaste med Elisabet Höglunds hela krönika är att hon avslutar den med vad som i medierna ses som ren "främlingsfientlighet" och ett resonemang som hämtat direkt från Avpixlats kommentarsfält:

"Öppna ett asylboende
 Nu är inte bara Fredrik Reinfeldt arbetslös. Hans ex Filippa Reinfeldt är också ­arbetslös, sen hon i torsdags blev nedröstad om posten som finanslandstingsråd i Stockholms län. Direkt efter nederlaget förklarade ­­Filippa att hon lämnar politiken. Därför har jag i dag en jättebra jobbidé till Fredrik och ­Filippa: Starta ett asyl­boende för ensamkommande flyktingbarn! Gärna i rikemanskommunen Täby, där ni bor. För Fredrik, du sa ju i valrörelsen att vi måste ”öppna våra hjärtan”. Nu har du chans att visa att du vill ­öppna ditt - och Filippas ­också."

Jan Helin hycklar vidare

Precis som Thomas Mattsson, har Jan Helin på sin tidning en egen liten kolumn där han kan breda ut sig om journalistiskt uppdrag och storslagna principer. Likt Thomas Mattssons alster, blir det dock alltid oerhört förljuget, när man ser till vad hans tidning faktiskt gör.

I dagens "söndagskolumn" använder han Jimmie Åkessons sjukskrivning för att bjuda på den sedvanliga tiraden om hur alla granskas på samma sätt. Krönikan inleds med lite sympatiyttringar, som är så påklistrade och falska att det nästan blir lite smärtsamt:

"Låt mig till att börja med göra en sak klar:
Jag hoppas på Jimmie Åkessons snara tillfrisknande. Det är ingen hemlighet att Aftonbladet tagit avstånd från den värdegrund Sverigedemokraterna bygger sin politik på. Men det finns inget positivt med att Jimmie Åkesson nu inte förmår göra sitt jobb. Utbrändhet är en vedervärdig och tidstypisk åkomma."

Det är på sätt och vis lite fantastiskt att man kan få med "värdegrund" även i ett stycke som ovan. De riktiga attackerna inleds sedan direkt:

"Den draksådd Sverigedemokraternas publicistiska verksamhet sprider i former som sajten Avpixlat och dess kommentarsfält får naturligtvis utväxter åt båda håll.
I sitt öppna brev reflekterar dock inte Jimmie Åkesson över den saken. Istället förklarar han sin sjukdom med bland annat 'mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik'."

Jan Helin är nog, tillsammans med Thomas Mattsson, en av de sista personerna som ska tala om att "sprida draksådd". Mediernas ständiga demonisering av Sverigedemokraterna är just vad som skapar polarisering och legitimerar våld och hot mot partiets företrädare. När någon förklaras inte ha rätt "värdegrund", och vara personer som man inte ska "ta i med tång", är naturligtvis steget till att mer handgripligen förfölja dessa personer ganska litet.

Ett intressant exempel på hur oerhört infantil och hatisk debatten i Sverige är kunde beskådas i fredagens Skavlan, där nytillträdde finansministern Magdalena Andersson stolt kunde berätta om hur hon i sitt kontor i riksdagen drog för gardinerna för att slippa se sverigedemokrater. Och då fick applåder. Detta klimat är främst skapat av svenska medier, i symbios med politiker som Andersson. Fredrik Skavlan, som ändå borde ha en viss insyn i svenskt debattklimat, verkade uppriktigt förvånad över denna människosyn och vi-och-dom-tänkande hos en minister.

Det blir sedan dags för Jan Helin att bjuda på den där historien om hur alla granskas på samma sätt, vilket inleds med:

"Politiker som avgår eller hamnar i andra problem vill ofta skylla på medierna."

Vilket följs av en enormt förljugen verklighetsbeskrivning:

"Så vad har varit ”vedervärdig kampanjjournalistik” om Sverigedemokraterna?
Är det Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” som avses? En kampanj för att värna alla människors lika värde som ofta häcklas av Sverigedemokraternas anhängare.
Eller borde vi avstått från att publicera Aftonbladets avslöjanden om Avpixlats kopplingar till Sverigedemokraternas parti?
Borde Expressen avstått från att publicera videon med järnrören? Eller borde Expressen avstått från sina avslöjanden om partifunktionärer som skriver rasistiska hatinlägg anonymt?
Hade vi fått ett rimligare medieklimat om Dagens Eko avstått att publicera sitt avslöjande om Jimmie Åkessons vidlyftiga spelvanor?"

Jan Helins olika kampanjer, som "Vi gillar olika", är enbart löjeväckande och ingenting vi tar på allvar och än mindre kränks av. Samtidigt vet vi vilket fantastiskt hyckleri redan namnet visar upp, då Jan Helin verkligen inte gillar olika etniciteter, varken när det gäller boendeområde eller medarbetare. Det som möjligen är kränkande, och idiotiskt, är att personer som Jan Helin och Södermalms journalister, har mage att utmåla sverigedemokrater som personer som aldrig har rest, aldrig träffat andra etniciteter och därför "inte gillar olika". Själv säger jag ibland att jag är en omvänd Jan Helin, då jag gillar och är intresserad av olika kulturer i vardagen, men inte tror att massinvandring är ett framgångsrecept för landet Sverige. En direkt motsats till herr Helin alltså. Att kampanjen häcklas av oss, beror inte på att vi tycker det är fel med människors olikhet, utan på att den är så otroligt infantil och hycklande.

Avpixlats kopplingar till Sverigedemokraterna upprör endast de politiskt korrekta, då vi andra uppskattar sidan och inte tycker att det är det minsta märkligt om band finns mellan SD och SD-vänlig media. Jag skulle kunna "avslöja band" mellan Aftonbladet och Socialdemokraterna när som helst. Mer bisarrt är egentligen varför en officiellt socialdemokratisk, eller bara demokratisk, tidning upplåter utrymme åt rena kommunister och antidemokrater att få breda ut sig i den egna frizonen kallad "Aftonbladet Kultur".

När det gäller mediernas älskade filmsnutt, var det inte så att Expressen bara "publicerade" den, vilket kanske hade varit en rimlig bevakning av de som senare skulle bli riksdagsledamöter. I själva verket mjölkade man historien dagligen i flera veckor, och fortfarande anses det i dessa kretsar vara höjden av fyndighet att tala om "järnrör", "järnrörsdemokrater" och att "järnröret blev till talmansklubba", trots att Björn Söder inte ens var med i filmen.

Kritiken mot Expressens djupdykning i fria mediers kommentarsfält handlar inte om att den visade "partifunktionärer som skriver rasistiska hatinlägg". Det sjuka med den kampanjen var att man betalade kriminella vänsteraktivister för att gräva i tiotusentals kommentarer, för att sedan välja ut ett fåtal som skulle hängas ut med namn och bild. Det var inte heller enbart partifunktionärer som hängdes ut, och vi minns alla hembesöket hos den vanlige medborgaren Jim Olsson. För de som ännu inte sett inslaget, vill jag påminna om CBN News underbara rapport om Sverige:




Dagens Ekos kriminella titt i Jimmie Åkessons bankkonto, som Jan Helin här försvarar, var så bisarrt att till och med många övriga politiker, som Maria Wetterstrand (mp), chockerades. Dessa personers fördömanden kom troligen av att de visserligen aldrig kommenterade anonymt på Avpixlat, men nu insåg att de själva i teorin kunde bli drabbade. Den sista förljugna beskrivningen blir:

"Med Sverigedemokraterna är det annorlunda. Att skylla på medier, och till och med handfast reagera mot medier genom att stänga dem ute från valvakor, är en väsentlig del av partiets retorik som dess väljare förefaller uppskatta."

Det svenska medielandskapet är så likriktat och lögnaktigt att kampen mot det har blivit lika viktig som kampen mot massinvandringen. När det gäller den där valvakan, så finns det ingen skyldighet att bjuda in vem som helst till en privat tillställning, särskilt inte fientliga personer som arbetar med våldsbenägna aktivister. Sverigedemokraterna skulle kunna "stänga ute" varenda fientlig journalist, utan att det skulle vara ett hot mot pressfriheten eller yttrandefriheten. Jag får för övrigt finna mig i att aldrig bli inbjuden hem till Jan Helin, eller ens till Aftonbladets redaktionsmöten.

"Åkesson är sjuk men politiken lika rasistisk"

Nyheten om Jimmie Åkessons sjukskrivning har slagits upp stort i medierna, följt av diverse "experters" kommentarer. De förväntade hånfulla och hatiska tillropen från twittervänstern dök också upp, liksom några andra politikers pliktskyldiga deltagande. Själv tänkte jag överhuvudtaget inte kommentera historien, om det inte hade varit för Eva Franchells debila alster på Aftonbladet. Det inleds med mediernas vanliga bedömning:

"Jimmie Åkesson är sitt parti.
Att han nu blir sjukskriven på obestämd tid skapar säkert förvirring både inom Sverigedemokraterna och i riksdagen."

Jimmie Åkesson är en stor tillgång för partiet, inte minst genom sin skicklighet och tålmodighet i debatter, men att partiet står och faller med honom är rent önsketänkande från dessa medier. Valrörelsen och valet är över, och när Åkesson nu tar ledigt finns det andra personer som sköta det politiska arbetet. Tre fjärdedelar av "D4an" är kvar (Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof), partiet har kvar sina 49 riksdagsmandat och i Sveriges kommuner kämpar de lokala företrädarna vidare. Jimmie Åkesson har gott och väl förtjänat en tids ledighet och jag har svårt att tro att det skulle skapa "förvirring" i partiet.

Eva Franchell övergår raskt till sitt egentliga budskap, partiets förfärlighet, och de förljugna bilderna avlöser varandra:

"Däremot blir det mindre av resor i landet och spektakulära utspel som leder till tårtkastning och bråk. I värsta fall innebär Jimmie Åkessons sjukdom att Sverigedemokraterna får en normaliseringsperiod bara för att den provokative partiledaren är borta."

Nej, det är inte "spektakulära utspel" som leder till hat och våld från motdemonstranter. Vad dessa utspel skulle bestå i är något oklart, men desto klarare är att kravallvänstern skulle härja alldeles oavsett vad Sverigedemokraterna har att säga. Om man uppfattar Jimmie Åkesson som "provokativ" är frågan om man alls vet vad ordet betyder. Att man ogillar någons åsikter innebär inte att personen i sig är provokativ. I Franchells mentala värld är Åkesson också "hård":

"Mattias Karlsson lär sakna Jimmie Åkessons hårdhet, men vi ska komma ihåg att politiken kommer att vara densamma. Även när partiledaren är sjuk är Sverigedemokraterna ett rasistiskt parti."

Mattias Karlsson går in som ersättare
under Jimmie Åkessons frånvaro

Det skulle vara intressant att få höra både vad denna hårdhet och partiets rasism består i, men det får vi naturligtvis inte veta. Sedan gör sig den där speciella medieblindheten påmind, där alla analyser utgår från den snedvridna och inskränkta bild som odlas på redaktionerna:

"Att han trots sjukdomen lyckades samla över 13 procent av väljarna är faktiskt anmärkningsvärt."

Om nu Jimmie Åkesson skulle ha verkat trött i någon av de sista debatterna, är det fortfarande ingenting som gör att vi väljare glatt hoppar över till något av de övriga riksdagspartierna, eftersom politiken och Sveriges framtid är större än så. Mer anmärkningsvärt är snarare att inte fler än 13% ännu har insett omfattningen av och den destruktiva kraften i massinvandringen. Att det handlar om eftersläpning och långsamt uppvaknande visar valresultaten, där partiet fördubblas val efter val. Man kan egentligen fråga sig vad 2018 års hundratusentals blivande nya väljare tvekar inför 2014, då bilden av Sveriges irrfärder sedan länge är tydlig.

Franchells sista stycke bjuder på ett antal idiotier:

"I brevet klagar Jimmie Åkesson på kampanjjournalistiken och det är möjligt att vi journalister uppehållit oss alldeles för mycket vid hans person. Det är hans politik som är farlig och under sjukdomsfrånvaron måste medierna nu se möjligheterna att granska Sverigedemokraternas politik.
Varje förslag, samarbetet med Alliansen. Varje landsting och kommun där Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik förstör framtiden för papperslösa barn måste fram i ljuset.
Jimmie Åkesson är utbränd, men granskningen av hans parti har bara börjat."

Fixeringen vid partiernas ledare gäller samtliga partier och det är inte därför vi föraktar journalister och kritiserar deras aktivitet, utan på grund av just den demonisering av partiet, medlemmarna och väljarna, som Franchell här bjuder på och som upprepas vecka efter vecka. Det är också typiskt att socialdemokraten Eva Franchell måste tala om "samarbete med Alliansen", trots att något sådant saknas och trots att hennes eget parti samarbetar med de för landet bra mycket farligare Miljöpartiet och Vänsterpartiet, för att inte tala om de samarbeten som sker i vissa kommuner med vettvillingarna i FI. I riksdagen är Socialdemokraterna lika beroende av SD som Alliansen var, och deras stöd i kammaren är ännu svagare.

Den lösryckta meningen om att SDs "främlingsfientliga politik förstör framtiden för papperslösa barn" är direkt pinsam och löjeväckande på många plan. I vilket landsting och i vilken kommun är det SD som sätter agendan? Framför allt ska dessa barn inte ha någon framtid här, då de vistas i landet illegalt, vilket fastställs av de lagar som riksdagen en gång har tagit ställning till.

Jaså, "granskningen" av Sverigedemokraterna har bara börjat? Hur ska ni kunna trappa upp de insatser som skedde under valrörelsen, där halva tidningsutrymmet ägnades åt olika attacker mot partiet? Tyvärr, Eva Franchell, är det nog så att det är fulmedias kollaps som bara har börjat, tillsammans med Socialdemokraternas tillbakagång och Miljöpartiets och Vänsterpartiets slutliga marginalisering. Vi har också endast sett början på de nationella uppvaknandena, där Europas folk tar tillbaka sina länder. Framtiden tillhör oss.

Guldkorn ur partiledardebatten

Löfven talar medan några av de andra stjärnorna lyssnar

Igår hölls då den nya riksdagens första partiledardebatt. Det blev en delvis intressant tillställning, inte minst eftersom det var Stefan Löfvens debut i sammanhanget. Som vi har kunnat konstatera tidigare, är han en förvånansvärt usel talare och debattör. Det var också Fredrik Reinfeldts sista debatt i kammaren, som han pliktskyldigt närvarade vid, men där engagemanget inte räckte till för att besvara frågor. Istället använde han tillfället för bjuda på några storslagna sammanfattningar och visdomsord till ledamöterna. Eftersom Reinfeldt de senaste månaderna har fokuserat på att skapa någon sorts humanistiskt eftermäle, blev det förstås också en passus om "öppenhet", "tolerans" och "främlingsfientlighet":






Föga förvånande innehöll de högtravande fraserna en mängd nonsens. Att resa och vara öppen för andra kulturer är inte samma sak som att förespråka massinvandring. Det är inte heller så att dessa nya kulturer nödvändigtvis är öppna för andra, inte ens den svenska, vilket vi ser i form av bland annat religiös klädsel och en fixering vid vad som sker i Mellanöstern.

Det är fullt möjligt att Fredrik Reinfeldt verkligen är stolt över landets etniska utveckling, men det är en ren lögn att det skulle göra Sverige starkt. Reinfeldt sammanfattar utvecklingen som "allt detta goda", mot vilket det dock finns ett hot och en oroande utveckling, som inte består i ökande kriminalitet eller islams utbredning, utan av de svenskar som motsätter sig den förda invandringspolitiken. Som vanligt kallas detta "främlingsfientlighet", "vi-och-dom-tänkande" och att "se världen i svart och vitt". Dessa begrepp blir ju något av ett självmål, då Reinfeldt och de övriga sjuklövarna sannerligen ser invandringsfrågan och SD i svart och vitt och där inga nyanser eller seriösa diskussioner får förekomma. Vi får följaktligen också höra, inte för första gången, att en annan uppfattning kring invandringspolitiken handlar om "okunskap", "rädsla" och "distans". Det är i så fall märkligt att de som ivrigast förespråkar mångfald har sett till att distansera sig maximalt från denna, samtidigt som SD skördar störst framgångar i de svenska områden som ligger inbäddade i mångkulturen, som exempelvis Almgården i Malmö eller Rannebergen i Göteborg. I Danderyd, Lidingö och Nacka, röstar endast 5-7% på SD.

Reinfeldts avslutande ord, om att riksdagsledamöterna har ett ansvar för att skapa det samhälle de själva vill leva i, blir i detta sammanhang parodiskt, då ytterst få av dem skulle vilja leva i den verklighet som formas av massinvandringen.


Låt oss sedan hoppa till Jimmie Åkessons replik på Stefan Löfven:




I det avslutande svaret till Jimmie Åkesson brister det hos Löfven, men det är som vanligt svårt att avgöra hur mycket som har planterats in av staben, och hur mycket han själv tvingas formulera. Redan svarets inledning är patetisk, då han radar upp dagens vanliga taktik, genom att skilja på partiet och dess väljare, samt kalla kritik mot invandringspolitiken för att "utse syndabockar". Det är Reinfeldts gamla fula knep; att förflytta skulden från sig själv till "invandrarna".

Löfvens sista meningar är särskilt pinsamma, då han vill tala om för sverigedemokratiska väljare att "Jag förstår. Jag ser hur ni har det". Han syftar här på den vanliga vänsteranalysen, där människor röstar på SD för att de har blivit marginaliserade av Alliansens ekonomiska politik, och nu måste upplysas om att det egentligen är socialism de behöver. Det är en teori som inte bara dumförklarar dessa väljare, utan som dessutom inte heller förklarar varför det även finns högutbildade och högavlönade sverigedemokrater. När slutligen en usel talare och okarismatisk person som Löfven försöker få in lite glöd, genom att upprepa "alltid, alltid" med emfas, faller det så platt att det blir smärtsamt att beskåda. Något svar på frågan hur regeringen ska få igenom någon politik fick Jimmie Åkesson dock inte.

Även i sitt eget anförande fokuserade Jimmie Åkesson på Löfvens svagheter som statsminister:




När Stefan Löfven ska bemöta detta, inleder han istället med att tala om "SD historia", där både "hakkors", "rasism" och givetvis "människosyn" plockas in:




En stor poäng görs alltså av att Åkesson skulle ha skrivit att "muslimer är vårt största utländska hot sedan andra världskriget", trots att meningen kommer från en rubrik som Aftonbladet själva formulerade. Det är också något komiskt att Löfven understryker att han respekterar alla väljare och är statsminister för hela Sverige, trots att var åttonde väljares åsikter helt ska ignoreras och demoniseras. Försöken att skilja mellan SD och partiets väljare förblir patetiska. Ännu en gång riktade Löfven sig till dessa väljare för att förklara att han både ser och hör dem, men tanken att dessa egentligen vill ha socialdemokrati med Miljöpartiets migrationspolitik är idiotisk.

Låt oss avsluta med Åkessons replik mot Åsa Romson, där han förgäves försöker få henne att tänka i realistiska och ekonomiska termer:





Partiledardebatten bjöd på fler intressanta replikväxlingar, där även alliansledarna attackerade den vilsne Stefan Löfven på ett utmärkt sätt, men det skulle här bli ohanterligt att kommentera hela den fyra timmar långa sessionen. Det är dock tydligare än någonsin att Sverige har fått en svag regering med mycket svaga företrädare.

Thomas Mattsson hycklar vidare

Med tanke på den extrema hetsjakt som bedrivs mot Sverigedemokraternas företrädare, och de metoder som medierna använder, inser vi att Jimmie Åkesson måste ha haft ett långt mer fläckfritt liv än de flesta svenskar. Nu, av en händelse dagen innan valdagen, släpper man på informationen att Åkesson har spelat på nätet! Det gör en mängd svenskar, men denna helt irrelevanta information försöker man nu blåsa upp till ett viktigt avslöjande. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är som vanligt värst och i vanlig ordning försöker han maskera kampanjerna mot SD med viktiga journalistiska principer, varför hans inlägg idag har fått rubriken "Svår publicering - men rätt nyhetsvärdering av Ekot".

Redan rubriken är nonsens. Det är till att börja med ingen nyhet, som den journalistiska hedern kräver att man nu meddelar folket, utan något som man naturligtvis hållit på just till denna dag. Dessa medier har inte heller suttit och gruvat sig, haft svåra samvetskval, avvägt för och emot, utan de har vid något tillfälle förtjust kommit över kontoinformationen, med tveksamma metoder, och knappt kunnat hålla sig fram till idag.

"Nyheten i kvart-i-fem-”Ekot” handlade inte om SD-ledarens privatliv, trots att han satsande sina pengar tillsammans med sambon och trots att han gjorde det med sitt eget kontokort. Nej, radiogranskningen handlade om politiskt förtroende."

Om inte detta faller under privatliv, är frågan om något gör det. Det handlar inte heller om politiskt förtroende, utan är bara ytterligare en liten sten man vill kasta på partiet inför valet, även om den här var tunnare än någonsin. Mattsson vill styrka ovanstående resonemang genom att citera den lika hycklande chefen för Dagens Eko, Anne Lagercrantz:

”En person med den här sortens spelmönster kan bli sårbar ekonomiskt och riskerar att utsättas för utpressning. Uppgifter om hans spelbeteende har också redan nått utanför Åkessons krets på grund av beloppens storlek och Åkessons plats i offentligheten.”

”Den journalistiska bedömningen är oberoende av vilket parti personen företräder. Den är knuten till positionen. Varje partiledare med anspråk på att leda landet får också vara beredd på att få sitt omdöme och sin riskbenägenhet granskad.”

Ni oroar er alltså för att Åkesson skulle bli "ekonomiskt sårbar" och "utsättas för utpressning", trots att det inte finns några sådana belägg? När och hur kom ni över dessa uppgifter? Varför publiceras de idag? Summorna som Åkesson sägs ha spelat för är förvisso stora, men så har han också en hög inkomst, som är synnerligen välförtjänt. Jan Helin och Thomas Mattsson har oändligt mycket mer pengar att röra sig med än Åkesson, men ingen gräver i vad de gör med dessa.

Det andra stycket bjuder på ett resonemang som är så uppenbart lögnaktigt att det endast blir löjeväckande. Ni medier vill gärna ha in Feministiskt Initiativ i riksdagen, och vissa av er utmålar till och med partiet som den blivande vågmästaren. Ni känner inte att det finns anledning att diskutera Gudruns Schymans omdöme? Låt mig visa hur ni idag granskar FI och Gudrun Schymans tidigare omdöme och ekonomiska oegentligheter.

Dagens Aftonbladet är en av de som ser FI som vågmästare, men inte finner några problem med personen Gudrun Schyman:

Mattssons egen Expressen har samma linje:

SvD, som ska vara oberoende moderat:

Alla fortsätter att glatt rapportera om hur fantastiskt det går för FI (som i verkligheten alltså ligger under 4% i undersökningarna) och låter Schyman oemotsagd få berätta om vinden i seglen och hur allting kommer att förändras. Ingen av dessa tidningar har diskuterat Gudrun Schymans omdöme eller riskbeteende.

Som vanligt låtsas Thomas Mattsson ha funderingar kring om det är riktigt att använda olagliga metoder och som vanligt, när det handlar om SD, landar han i att, jo, nu är det helt rätt. Sedan blir lögnen mycket uppenbar, när han låtsas tro att informationen hittades just idag:

"Men var det då rätt av radion gå ut med Jimmie Åkesson-nyheten nu? Ja, i enlighet med konsekvensneutralitetsprincipen – en gång myntad som begrepp av förre Ekot-chefen, Erik Fichtelius – ska medierna strunta i att det råkar vara val när som helst."

Reportrarna, som olagligen kommit över uppgifterna, får naturligtvis en eloge:

"Jag har också den största respekt för Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman, radions grävreportrar som gjorde inslagen om Jimmie Åkesson och som tidigare tilldelats både Stora Journalistpriset och Guldspaden."

Den där Guldspaden har även Researchgruppen fått, Mattsson verkliga favoriter, som han inte förmåddes ta avstånd från ens när de öppet sade att de tyckte att det kunde vara rätt att mordhota oliktänkande.

Kriminella Researchgruppen firar Guldspaden
tillsammans med Expressens reportrar.

Mattsson avslutar patetiskt och med en stilenlig liten lögn:

"Och jag tror heller inte att den här historien får någon omedelbar påverkan på väljarstödet. Många har redan förtidsröstat, och de som sympatiserar med Sverigedemokraterna överraskas nog inte i någon större usträckning av ännu en skandal."

Det här var sannerligen inte någon "skandal", eller ens värt ett omnämnande. Det stämmer att många har förtidsröstat, men den lilla lögnen består i att de allra flesta trots allt kommer att göra det imorgon, vilket är det enda skälet till att Åkessons spelande är en stor nyhet idag. Mattsson ljuger troligen också när han hävdar att han inte tror att hans tidnings groteska kampanjer mot partiet skulle ha någon påverkan, för då kan man verkligen fråga sig varför han upplåter halva tidningen åt detta varje dag och avlönar Researchgruppen för att studera kommentarsfält. Man skulle rentav kunna ifrågasätta hans omdöme. Nåväl, imorgon är den stora dagen, så allt som man hållit på i fyra år kommer rimligen ut senast idag.

SD 2014.

Dagens citat: Björn Ranelid

"Ditt hår är svartare än natten och du kunde ha varit turk, kurd eller rom. En liten pojke står på tå i din kropp och ni ser gemensamt på världen i rädsla och oro. Dina ögon är inte ljusblå som mina och ditt förnamn är tusenmila bort från fornsvenska ätter och bondelängder."

Idag har DN låtit författaren och medieposören Björn Ranelid, av alla människor, stå för en av attackerna mot Sverigedemokraterna. Han gör det i form av något som ska föreställa ett öppet brev till Jimmie Åkesson, men de sedvanligt snirkliga formuleringarna kan inte dölja det tomma och förvirrade innehållet. Som citatet ovan visar, tycker denna oändligt självkäre man att partiledarens utseende är väsentligt för valet och nivån på invandringen.

Att Jimmie Åkesson har mörkt hår har poängterats av "antirasister" förut, troligen med tanken att hela idén med en begränsad invandring då faller. När partiets senaste valfilm dessutom innehöll två personer som adopterats till Sverige, slog det fullständigt slint hos vänstern.

Om vi går tillbaka till Ranelids alster, så handlar det förstås också mycket om kärlek, där hans egen är obegränsad och vacker, och Åkessons givetvis är motsatsen:

"Vad är du rädd för hos din medmänniska och hur långt når din kärlek bortom din hustru och ditt barn?"

Låt mig sänka mig till din nivå, Björn Ranelid, och fråga dig vad du själv är rädd för. Varför bor du isolerat i en stor villa, med en enorm tomt, på Österlen? Når inte din kärlek till andra delar av Skåne? Du skulle väl inte vara rädd för dina medmänniskor i exempelvis Rosengård?

Björn Ranelid tillsammans med just sin
hustru, där de blickar ut över den 50 000 kvm
stora tomten. 

För Expressen har Ranelid berättat lite om sitt liv i sitt isolat:

"Jag kallar det så, Paradiset. Det är verkligen ett privilegium att kunna bo och jobba i den här miljön, säger Ranelid om sin idylliska sommarbostad som i dag värderas till över elva miljoner kronor, mer än dubbelt så mycket som införskaffningsvärdet."

I sitt "öppna brev" fortsätter Ranelid de märkliga och infantila personangreppen på Jimmie Åkesson. Från det mörka håret går han över till förnamnet:

"Våra namn säger mer om oss som individer än vad många människor tycks tro. När jag dröjer vid ditt så tänker jag på Amerika. Dina föräldrar levde och bodde i en liten socken i Skåne och det fanns ingen trängsel bland knappt två tusen invånare.

Jimmie används ofta som ett smeknamn för James i Amerika och det härstammar från hebreiska Jakob och betyder ”han må skydda”. Ingen svensk eller annan nordbo torde ha hetat Jimmie före 1800-talet. Du hade namnsdag i knappt fem år, men det har du inte längre. Vilka människor vill du skydda?"

Efter denna utläggning, vars koppling till svensk invandringspolitik är oklar för den mer klartänkte, går Ranelid över till något av ett självmål:

"Du har sagt och skrivit att det bästa vore om människor som flyr krigen runtom i världen, finge hjälp och skydd så nära sina hemländer som möjligt. Skulle du ha tänkt detsamma om judarna och romerna i de tyska koncentrationslägren? Borde inte Sverige ha tagit emot de vita bussarna med krigets offer?"

Nu är ju Tyskland faktiskt just vårt grannland, vilket Somalia och Syrien inte är. De vita bussarna handlade om att transportera fångar, i krigets slutskede, till deras hemländer. Jämförelsen är helt enkelt idiotisk. Sveriges nuvarande politik innebär att vi alltid kommer att ha ett enormt inflöde, eftersom vi ser hela världen som vårt ansvar, en värld där det alltid pågår konflikter någonstans, och där ansvar innebär att drabbade människor ska bosätta sig i just Sverige.

Den som orkar kan läsa Ranelids hela spretande kärleksalster på DN, men själv nöjer jag mig här. Låt oss avsluta med SDs pressansvarige Martin Kinnunens kommentar:

"Detta tycks vara ytterligare ett exempel på en mediepersonlighet som aldrig träffat en sverigedemokrat."

Dagens bild: Erik Ullenhag i symbios med Expressen

I det förra inlägget raljerade jag kring Expressens enormt överdrivna och dagliga kampanjer mot Sverigedemokraterna. Just eftersom rapporteringen är så intensiv, saknar alla proportioner och riktar sig mot ett enda parti, kan man tycka att de flesta svenskar vid det här laget skulle se igenom kampanjen och i sitt stilla sinne hoppas att den rent av skulle kunna få en omvänd effekt.

En person som tar till sig kampanjen är förstås Erik Ullenhag, även om det är svårt att avgöra huruvida han förstår hur den är uppbyggd och endast cyniskt använder den, eller på fullt allvar tror på sina egna ord när han säger att "det alltid är Jimmies parti" när det sker skandaler.

Ullenhags användande av Expressen som seriös källa skedde då han och Jimmie Åkesson idag debatterade i Lund. När han plockar upp tidningen, säger Ullenhag på fullt allvar:

"Så här har det sett ut hela veckan när det gäller Sverigedemokraterna."

Ja, det är fantastiskt att vi bor i ett land där en av de största tidningarna avlönar en kriminell aktivistgrupp för att under månader studera kommentarsfält och sedan använda allt mot ett enda parti varje dag fram till valet. Det är dock inte vad Ullenhag menar, utan att vad han håller upp är själva verkligheten. Erik skulle inte vara Ullenhag om det inte följdes upp med ett uttalande som detta:

"Varför är det alltid ditt parti, Jimmie Åkesson? Jo, det är för att du ställer grupp emot grupp. Du drar till dig människor med dessa värderingar med den politik du för."

Som vanligt får uttalanden från Ullenhag oss att undra om han är en cynisk opportunist, vilket jag länge har trott, eller helt enkelt inte är särskilt skärpt och tror på varje floskel han själv bjuder på, vilket många menar.

Expressen

Bisarr intervju med Jimmie Åkesson

Bilden ovan visar hur SvD väljer att avbilda Jimmie Åkesson i samband med en intervju i dagens upplaga. Det är inte det minsta likt, men det viktigaste var förstås att få fram någon form av osympatisk bild. Observera också det krossade ägget på marken, som ska visa sig få en väldigt stor plats i artikeln, där redan själva rubriken ska vara en fyndig referens till dessa ägg.

Ägget som har författat alstret är Cecilia Stegö-Chilò, moderat, extremt kortvarig kulturminister hos Fredrik Reinfeldt, och styrelseledamot i Expo. Egentligen är det inget större fel på frågorna, men då hela artikeln är fylld av hennes egna fördomar och fördömanden blir helhetsintrycket tämligen tendentiöst.

"Men det är ju inte bara extremvänstern som protesterar mot dig. Människor vänder dig ryggen, bokstavligen, och etablissemanget håller dig på tydligt avstånd. Du är till exempel den enda partiledaren som inte blir bjuden på Nobelfesten."

Jo, det är framför allt professionella demonstranter ur extremvänstern, samt några lättledda människor som inte ens vet varför de hatar Åkesson. Att etablissemanget har problem med partiet är välkänt och säger mer om dem själva än om Jimmie Åkesson. Även nästa fråga visar Stegö-Chilòs arrogans:

"Jag frågar varför han gick med i Sverigedemokraterna.

– Det var på 1990-talet. Det var en speciell tid för min generation. Det var mycket debatt om invandring och politiken var polariserad. Vi var nationalister. Det var nästan alla, åtminstone i min omgivning.

Verkligen? Själv minns jag 1990-talet som tiden efter murfallet då de liberala och europavänliga vindarna blåste som starkast över Europa." 

Man kan naturligtvis ha olika intryck från en epok, särskilt om man som Stegö-Chilò är 20 år äldre än Åkesson och tillhör överklassen. Det är inte konstigt om det i hennes kretsar talades mer om liberalism och Europa, än i den unge Åkessons Sölvesborg.

Hon avslutar med ett fullständigt haveri:

"Jimmie Åkesson kan alltså fånga sina ägg. Och vispa ihop dem till någon sorts rödblå röra. Enligt honom är vi som inte förstår elegansen i den moderna nationalistiska anrättningen rätt och slätt efter vår tid.

Eller så känner vi igen soppan. Det självproklamerade moderna, det vänsterpopulistiska, det högermoralistiska. Något som började som ett grandiost projekt och slutade i multisjukdom – krig, ekonomisk stagnation, social orörlighet, intolerans.

Så förstår jag plötsligt varför Jimmie Åkesson har funnit sig till rätta bland äggen, ”gapandet och skrikandet”.

Ett bildat ifrågasättande skulle vara så mycket värre."

Tyvärr, Cecilia, får nog även jag säga att du är efter din tid, eller kanske snarare alltför isolerad i din klass och ideologi. Om det är någonting som kommer att leda till de sjukdomar du räknar upp, så är det just massinvandringen. Jag antar att Stegö-Chilò anser att hon själv skulle hade kunnat bjuda på ett bildat ifrågasättande, så det är lite märkligt att hon inte passar på att göra det, om hon nu inte tycker att dagens artikel var just detta. Om så var fallet är det verkligen inte mycket högern har att komma med.

Om och om igen hör vi att man ska ta debatten med SD, man ska möta invandringskritik med fakta, trollen spricker i ljuset och så vidare, och ändå så kommer aldrig de där argumenten som slutgiltigt förklarar massinvandringens välsignelse.

Dagens citat: Thomas Mattsson

"Men Jimmie Åkesson fick faktiskt inte träffa getingen, när Sverigedemokraternas ledare kom till Expressens scen gick getingen istället och delade ut glass till barn."

Med sedvanlig mognad och demokratiskt sinnelag kommenterar Thomas Mattsson partiledarnas poserande med Expressens maskot. Jag hoppas innerligt att Jimmie Åkesson inte heller tänkt låna ut sig till detta spektakel, då vi alla vet vad Expressen och Thomas Mattsson står för. Att tillhöra nedanstående skara är ingenting att sträva efter:

Expressen

70-tals-spöket Croneman i farten igen

Johan Croneman är egentligen ingenting mer storslaget än DNs tv-recensent, men som kommunist och kulturmänniska ser han till att få med politik i de flesta av sina alster. Eftersom han är vänster fick han också hålla i ett avsnitt av P1s program "Sommar". Några rader ur Aftonbladet om detta program ger oss en bakgrund till denna människa:

"Han knarkade och drack. Fick en hjärnblödning – och bestämde sig för att leva. 

En gång, på 70-talet, var han ung, radikal, stridbar – och alternativ.
Det var om det han ville berätta.
Sitt älskade 70-tal.
Det 70-tal, som han mer än gärna drömmer sig tillbaka till och – kanske - helst av allt skulle ha velat stanna kvar i, känns det som.
Det var då allting hände.
Det var då han engagerade sig i Vietnamrörelsen, gick till skolan med ett FNL-märke på jackan – och blev attackerad, från alla håll.
Det var då han totalvägrade i lumpen – och dömdes till fängelse.
Det var då han diskuterade sig igenom Journalisthögskolan i Göteborg, för övrigt samtidigt som Janne Josefsson."

Han ville alltså vara kvar på 1970-talet och vi andra skulle väl kanske önska att detta spöke från svunna tider åtminstone inte försökte analysera dagens samhälle. Det blir nämligen alltid lika patetiskt som i dagens krönika, där han ondgör sig över att Jimmie Åkesson får frågor i Almedalen.

"Vi pratar nu inte jämförelser med 30-talet. Vi pratar 30-tal.

För fyra år sedan ville ingen ens stå i samma studio som en SD-debattör. Inte sitta i samma soffgrupp. Inte prata, eller ens andas, i samma program. Politiken vrids mer och mer åt höger. Och det är okej, det är demokrati. Eller hur?"

Självklart tycker Johan Croneman att ett sådant beteende är föredömligt. Det är alltså helt rimligt att inte "ens andas" i samma program som en representant för ett parti som stöds av var tionde svensk. Sedan använder han samma knep som alla vänstermänniskor gör, nämligen att koppla ihop SD med deras egen eviga fiende "högern" och "borgarna". Att SD bjuds in till tv-soffor har troligen mer att göra med partiets riksdagsinträde och starka opinionsstöd, än att politiken skulle vridas åt höger. Dessutom är vi nu på väg att få en regering ledd av socialdemokrater, vilket lite förtar styrkan i det argumentet. Croneman hetsar upp sig än mer:

"I veckan som gick var det Sverigedemokraternas dag i Almedalen (bara det är ju ett bra skäl till att lägga ned) – hur skendemokratisk är inte den idén?"

Principen är att de partier som har plats i riksdagen får en egen dag under Almedalen, men Croneman menar att om det innebär att något parti som han själv ogillar skulle få det, så är det ett skäl att helt lägga ned hela evenemanget. I Cronemans egen förvirrade kommunistiska värld är lika spelregler för Sverigedemokraterna "skendemokratiskt" och här ansluter han sig till den nya definitionen av demokrati, som inte handlar om fria val och yttrandefrihet, utan om vilken nivå man vill ha på invandringen.

SD fick som vanligt ett mer fientligt bemötande än exempelvis Miljöpartiet, men Croneman verkar här besviken på att man inte åtminstone spottade Jimmie Åkesson i ansiktet:

"Det var Sverigedemokraternas dag i SVT också, och vilken dag de fick! Det var ett gullande utöver det vanliga. Sverigedemokraterna är nu, i allmänhetens ögon, i journalisternas ögon, i politikens öga – en medlem, en kamrat, en kompis som vilken som helst. Vem vill, orkar, ids, påminna Jimmie Åkesson om var han kommer ifrån? Man kan ju inte bråka med folk, och störa, om vad de gjorde för tio år sedan. Det kan man väl inte?"

Det var en fantasifull beskrivning, som jag tror att få sansade människor skulle känna igen. Sedan var det snarare 20 år sedan partiet hade, vad vi kan kalla, inslag från vit-makt-miljön, och det påminner journalisterna om i tid och otid, trots att de aldrig påminner om Vänsterpartiets avskaffade "K".

"Inte en enda svensk politisk journalist har lyckats intervjua Jimmie Åkesson – de är rädda, ängsliga, fega och exakt lika populistiska som Jimmie själv. Det blev Jimmies Åkessons dag i Almedalen, det blev Jimmie Åkessons kväll i SVT – och alla är (demokratiskt) nöjda och glada."

Vad Croneman genom sin krönika fram till de sista orden visar, är att han faktiskt inte vill ha demokrati. När alla får komma till tals är det "skendemokrati", till skillnad från de "demokratiska folkrepubliker" som han privat hyllar, men är för bekväm för att själv leva i.

Mys med Antje Jackelén i morgonsoffan

Ärkebiskop Antje Jackelén, i folkmun kallad både "ärkeimam" och "antikrist", satt imorse i TV4s soffa för att få posera med sin politiska korrekthet. Det tog exakt 19 sekunder innan Sverigedemokraterna nämndes.

Inslaget innehåller så många dumheter att jag måste kommentera några av dem. Både Jenny Strömstedt och Steffo Törnquist bjuder konstant på mycket partiska inslag och redan de första frågorna till Jackelén var minst sagt ledande:

"Det var under de första 15 minuterna som han valde ordet medmänsklighet, som term för vad Sverigedemokraterna...håller på med. Är det ett väl valt ord tycker du?"

"Blev du sur där, för han använde ju kyrkklockan...i sitt budskap?"

Ibland är frågorna så ledande, och förutsätter att man är helt inne i programledarnas politiska huvuden, att till och med Jackelén har svårt att hänga med. Om Jimmie Åkessons omnämnande av kyrkklockarna var en "provokation", vad var då inte själva klockringningen?

Att använda ordet "sverigevänner" är inte heller en provokation eller exkluderande, eftersom alla kan bli en sverigevän. När personer som Caroline Szyber och Birgitta Ohlsson upprepar sina eviga "För mig som liberal..." exkluderar det mig, men det är jag helt bekväm med. Personer som, likt Antje Jackelén själv, driver på islamiseringen, är faktiskt inga vänner till Sverige.

Det är också lite intressant att Jackelén faktiskt nämner att den kristna kyrkan har funnits i Sverige i 1000 år. Vad hon inte nämner är att Svenska kyrkans nuvarande roll och budskap, det vill säga som politisk megafon för mångkultur, kanske har en historia på 20 år. Att en person som Jackelén ens har kunnat bli ärkebiskop visar att utvecklingen har gått mycket fort.

Avslutningsvis ska det sägas att Antje Jackelén är en intelligent och vältalig person, framför allt jämfört med medieclownerna Strömstedt och Törnquist. Det var däremot något okänsligt av henne att inte på något sätt uppmärksamma Ramadan.

Anders Lindberg finner nya bottennivåer

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg är en usel och enkelspårig tänkare, vilket gör honom till en tämligen god representant för för vår mediekår. När han nu ska kommentera Jimmie Åkessons tal lyckas han utforska nya bottennivåer och det är egentligen märkligt att en person som Lindberg kan ha en sådan position. Tycker ens Jan Helin att hans alster är bra? Rubriken "En ledare, ett parti, en fråga" ska få oss att associera till Tredje riket, vilket inte bara är tröttsamt, utan också föga fyndigt då de flesta partier består av ett parti och en partiledare, och även SD naturligtvis har flera frågor.

"Jimmie Åkessons tal inleddes med Magnus Ugglas "Jag mår illa". Träffande, det var det nog fler som gjorde, när Jimmie Åkesson äntrade scenen."

Det är både tragiskt och farligt att landets stora medier håller den här nivån och retoriken. Den göder nämligen alla de som "hatar" Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson, utan att veta varför de gör det. Många kände igår behovet av att exempelvis på Twitter uttrycka just hur illa de mådde av att Åkesson skulle få tala i Almedalen. Av deras språkliga och intellektuella förmåga var det lätt att se att de inte kommit fram till denna känsla själva. Ibland dyker vänstermänniskor upp på min egen blogg och bjuder på illa formulerade, hatfyllda och svordomstyngda kommentarer om hur jag sprider hat, men jag skulle nog hävda att jag genomgående håller en högre nivå än upphöjda personer som Anders Lindberg när jag kritiserar meningsmotståndare.

"Om iden var att bredda partiet, och prata om fler frågor än bara invandring, så förstördes upplägget redan av talaren före Åkesson som började gapa om massinvandring."

Ja, vi är många som menar att 80 000 personer under ett år innebär en massinvandring för ett land med Sveriges befolkningsstorlek. Det betyder inte att Åkesson "gapade" om det, mer än någon annan partiledare gapar om sina huvudfrågor. Sedan följer en tämligen vriden beskrivning, givetvis med stöd i Expo:

"Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti med sina rötter i den svenska nazism som övervintrade efter andra världskriget. Senast idag avslöjade Expressen och Expo att ett antal av SD:s kandidater haft kontakter in i den vit makt-miljö som Säkerhetspolisen ser som ett hot mot demokratin."

Partiet bildades alltså 1988 och då naturligtvis främst som reaktion på invandringspolitiken, snarare än någon "övervintrad nazism" från andra världskriget. De "kontakter" Expo identifierade handlade huvudsakligen om i deras ögon oacceptabel musik och litteratur, samt före detta medlemskap i Nationaldemokraterna och prenumeration på det som då var deras tidning, Nationell Idag (nu oberoende sverigedemokratisk). Inget av detta skulle SÄPO klassa som ett hot mot demokratin. Lindberg avslutar förstås med de vanliga flosklerna, som skulle kunnat komma från viken mediemänniska eller politiker som helst:

"Kvar finns rasismen, det som sedan starten skiljer Sverigedemokraterna från alla andra partier. I Almedalen idag var alla människor inte lika mycket värda. För SD har vissa av oss har rätt att vara här, andra inte.

Sverigedemokraterna delar in människor efter ursprung och religion och vill ge dem olika rättigheter. De är därmed inte vad vi normalt menar med ett demokratiskt parti."

I år innebar Sverigedemokraternas dag för mig något av en surrealistisk upplevelse, som var ganska intressant. Jag tog nämligen del av alla reaktioner innan jag såg själva talet. Efter att ha läst och hört om illamående, protester, nazism och rasism, såg jag till slut Åkessons tal, där han talade om utanförskapsområden och Folkpartiets manipulation av statistiken, om sänkta skatter för pensionärer och en del annat.

Vad jag inte hörde Åkesson säga någonting om, var däremot människors olika värde eller vilka raser som hade rätt att vara här. Han bjöd inte heller på någon indelning i människor efter ursprung och religion, eller utvecklade vilka olika rättigheter denna indelning skulle ge dem. 

Det som Lindberg menar att vi idag "normalt menar" med demokrati, uppfattar jag själv som en tämligen ny definition. Själv har jag alltid trott att det handlade om allmänna val, yttrandefrihet och så vidare, men i Sverige har det absolut viktigaste kriteriet nu alltså blivit inställning i invandringsfrågan. Sverigedemokraterna är följaktligen ett odemokratiskt parti, eftersom de vill minska invandringen, medan vänstermänniskor som vill stoppa möten och förbjuda partier är de riktiga demokraterna, eftersom de gör det för det mångkulturella samhällets skull.

Sitt slutgiltiga moraliska och intellektuella haveri visar Anders Lindberg upp i form av en faktaruta, som faktiskt är gjord av en vuxen person:

Jimmie Åkesson väljer bort inflytande

Den senaste tiden har många, inklusive jag själv, uttryckt besvikelse över Sverigedemokraternas besked att man inte avser att ingå i den partigrupp som Marine Le Pen nu försöker bygga i Europaparlamentet. Det ska påpekas att det också finns de som stöder beslutet, men dessa försvarar det av taktiska skäl inför riksdagsvalet i september.

I Ekots lördagsintervju understryker Jimmie Åkesson att man till och med är beredd att vara grupplös för att undvika att samarbeta med Front National.

"Jag ser det här långsiktigt. För mig är det inte vad som händer nu eller den närmsta tiden som är viktigt. Vi har kommit in i Europaparlamentet för att sitta kvar och bli ännu större. Då kan vi inte göra fel från början. Antingen gör vi rätt nu, eller så avvaktar vi tills vi kan göra rätt."

Det som Åkesson kallar "den närmsta tiden" är dock fem år, fram till nästa val 2019. Europaparlamentets sätt att arbeta gör det väsentligt att ingå i en grupp, då en politisk grupp erhåller finansiellt stöd för att bland annat kunna bistås av ett eget sekretariat. Vidare fyller de politiska grupperna en central funktion när sammansättningen i parlamentets presidium, utskott och delegationer bestäms. Dessutom ger grupptillhörighet ökad talartid. Jag skulle tro att ytterst få röstade på Sverigedemokraterna i söndags för att två ledamöter skulle sitta maktlösa i Bryssel i fem år.

Jag ser också på detta samarbete långsiktigt. Det är oerhört viktigt att de patriotiska krafterna i Europa samarbetar, då våra problem är gemensamma, främst i form av den utomeuropeiska invandringen och själva EU-konstruktionen. Det kan dock vara bra att redan nu knyta de nödvändiga banden, istället för att välja bort allt inflytande de kommande fem åren. Vid nästa Europaval kan Marine Le Pen dessutom vara Frankrikes president.

Våra lite mer orädda vänner i Europa

Att SD vill göra rätt, därför att man vill sitta kvar och bli ännu större, kanske skulle ha låtit bra, om det bara hade varit sant. Sverige har 20 mandat av totalt 751, så om SD nästa val skulle slå alla rekord och få 50% av rösterna, så har man fortfarande bara tio ledamöter. Front National har idag 24 ledamöter och de partier som redan nu deklarerat att de ansluter sig till hennes grupp totalt 38. SDs rädsla för att ingå i denna grupp handlar tyvärr endast om de svenska medierna och kommande riksdagsval och är följaktligen inte det minsta långsiktigt.

SDs besked ett europeiskt svek

Likt många andra som bryr sig om Europa, blir jag djupt besviken över Sverigedemokraternas besked att de tänker söka samarbete med UK Independence Party och Dansk Folkeparti, vilket i praktiken innebär ett avvisande av Front National och Marine Le Pens försök att bygga en patriotisk grupp i Europaparlamentet.

Jag förstår att en partiledning måste tänka både strategiskt och taktiskt. Jag inser också att jag själv som fri skribent har en bekvämare situation än ett parti, då jag varken behöver tänka på medier, väljare eller valkampanjer. Valet till Riksdagen i september är naturligtvis oerhört viktigt, men är det viktigare än Europa? Sverigedemokraternas ledning gör uppenbarligen den analysen, vilket de egentligen visat långt tidigare, dels genom att dröja med ordentliga besked kring samarbeten, dels genom att inte ta valet till Europaparlamentet på allvar.

Gårdagens besked om europeiska samarbeten handlar dessvärre om medier och valkampanjer. Skulle man endast se till Europa och vad vi tillsammans kan uträtta, är Front National det självklara valet, inte minst efter veckans enorma framgång i Europavalet. Även UKIP gjorde ett strålande val, men det är inget ideologiskt nationalistiskt parti, utan grundades på 1990-talet som ett rent protestparti mot Storbritanniens medlemskap i EU. Partiet har inte ens något mandat i Underhuset.

UKIP och Nigel Farage

De svenska mediernas inställning och inflytande skulle göra ett samarbete med Front National mer komplicerat. Sannolikt gör Sverigedemokraternas ledning bedömningen att de skulle få lägga alltför mycket energi på att bemöta mer eller mindre lögnaktiga påståenden om det franska partiet och dess förgrundsgestalter.

Redan i dessa dagar har vi sett hur påståendet om att Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen skulle se ebola som ett lämpligt verktyg mot invandring blivit en sanning, som sedan flitigt använts av både svenska journalister och politiker. Det spelar ingen roll att inte ens de franska journalister, som från början spridit den lösryckta meningen, sagt vad svenska journalister nu säger, eller ens kan bekräfta sin egen version. Det låter bra, och om det kan bli ett vapen mot SD, finns det ju ingen anledning att gräva djupare, eller inse att den egna versionen faller på sin egen orimlighet.

Ingen svensk journalist skulle diskutera vilken driven humanist Jean-Marie Le Pen måste vara som, 25 år gammal, ser till att organisera hjälparbete för det då översvämmade Nederländerna, och till och med lyckas kontakta den dåvarande franske presidenten för att förverkliga projektet. Vi kan däremot vara säkra på att vi skulle få höra "detalj" och "ebola" vid vart och vartannat intervjutillfälle.

Jag menar dock att det inte finns någon anledning att anpassa sig till svensk mediedramaturgi, då journalisterna kommer att göra allt för att svartmåla Sverigedemokraterna oavsett vad partiet gör. Det är ju också tämligen parodiskt att journalister, som annars gärna kallar SD för "rasistiskt", oroar sig för att de skulle samarbeta med ett rasistiskt parti. Någon gång måste man resa sig upp, stå för sina idéer och säga "självklart samarbetar vi med detta parti", eller om man får något påstående om ebola slängt mot sig, fråga journalisten "tror du själv på det?". Så talar Geert Wilders till journalister. Inte minst finns det mycket att lära av hur Marine Le Pen hanterar dem. Eftersom hon direkt maler ner den journalist som far med trams eller osanning, så behandlas hon med respekt. Ingen av våra vänner i Europa är tillräckligt polerade, men i längden har de vunnit på det.

Geert Wilders svarar på frågan om kontakter med Le Pen:



Geert Wilders om europeiskt samarbete:



Marine Le Pen trycker till journalister:

Det ska sägas att Dansk Folkeparti har haft stora framgångar i att få genomslag för sin politik och även gjort ett fantastiskt val till Europaparlamentet. Då de dessutom verkar i vårt grannland är de en naturlig samarbetspartner, men de verkar dock vara drabbade av den tragiska beröringsskräck vi här diskuterar. Om valet står mellan Dansk Folkeparti, med deras fyra mandat, och Front National, med 24 mandat, menar jag att detta val är självklart. Det viktigaste är dock att Sverigedemokraterna har en naturlig plats i en grupp med FN och PVV, vilket de inte har i en grupp som leds av UKIP.

Vänsterpartiet ingår i en grupp som omfattar långt mer bisarra partier, som lettiska kommunistpartiet och Sinn Féin, än vad som någonsin skulle vara aktuellt för SD. En gång fick faktiskt Vänsterpartiets Malin Björk en fråga om detta och svarade:

"Jag tror att alla partier i Sverige som sitter i partigrupper i EU-parlamentet har olika partier, vissa som man känner sig mer som systerpartier med och vissa som man inte står så nära. Det gäller naturligtvis för oss också."

Svårare än så borde det väl inte vara för SD heller? Jimmie Åkesson har deklarerat att partiet hellre blir grupplöst i Europaparlamentet än ingår i samma grupp som Front National:

"När det gäller franska Front National, så är det tydligt att där finns vissa ambitioner till förnyelse, men idag känner vi att vi inte har tillräckligt grepp om dem för att vara beredda att inleda något samarbete under den här mandatperioden."

Som sagt, det må pågå ett spel som jag inte förstår, men med den information jag har, så är jag beklämd över detta besked. Europaparlamentets arbete kräver i princip att man ingår i en grupp, medan två grupplösa SD-ledamöter lika gärna inte kunde sitta där alls. Jag anser att Front National idag är Europas viktigaste parti och att allt annat än ett så nära samarbete som möjligt innebär ett svek mot Europa.