Patetisk uppmaning till "motstånd" mot Folkets demonstration

Lynchmobb?

De senaste dagarna har jag skrivit ett par inlägg om hur vänsterns eviga motdemonstranter beter sig, hur vi ser samma fenomen även i USA och hur vänsterhatet och etablissemangets medlöperi i Nederländerna ledde fram till mordet på Pim Fortuyn. Som på beställning kommer då ett litet debattinlägg, eller snarare en uppmaning till våld, publicerat på vänstersajten Nyheter24. Den "antirasistiska aktivisten", ett vanligt kodord för våldsvänstern, Josefin Purwin inleder med den vanliga förljugna offerberättelsen:

"Det knöt sig i magen när vi fick höra det. Det kändes som en stor isklump i magen som sakta spred sig ut i resten av kroppen. Vissa av oss fick ett panikartat sms från en vän, andra såg det på Facebook eller på tv. En lynchmobb attackerade människor med invandrarbakgrund i centrala Stockholm."

Många, bland annat brittiska Daily Mail, ifrågasätter om den där berömda attacken verkligen har ägt rum, eftersom varken brottsoffer, vittnesmål eller anmälningar verkar finnas. Det spelar i detta sammanhang ingen större roll, då våldsvänsterns beskrivningar alltid ser ut så här. Närmast identiska känslor av enorm utsatthet delades flitigt under Almedalen, endast därför att Svenskarnas parti deltog, och där kommunister och islamister tävlade om att uttrycka hur rädda de var och hur de undvek vita män. Häromdagen noterade en vänstermänniska att denne hade siktat de före detta svenskpartisterna Stefan Jacobsson och Daniel Höglund på en flygplats, kompletterat med ett foto på Twitter, varpå följare på fullt allvar skrev "var försiktig", som om dessa båda herrar skulle attackera alla som kom i deras väg. De så kallade "antirasisterna" utgör helt enkelt en subkultur, vilket framgår av alltifrån klädsel och näsringar till den färdiga uppsättningen av "åsikter". Här är denna Josefin Purwin:

Jag tror inte för ett ögonblick att hon "får en isklump i magen" när hon läser om "rasister", utan snarare en viss upphetsning inför tankar på våld. Det finns en anledning till att dessa människor dras till alla evenemang som ens närmar sig patriotism, och det handlar mindre om att "antifascism är självförsvar", än om en lust att skrika ut hat och använda våld. Lördagens motdemonstration kommer tydligen att gå under det föga fantasifulla namnet ”Krossa rasismen – inga lynchmobbar på våra gator!”, som om deltagarna på Folkets demonstration skulle ha någonting som helst att göra med en lynchmobb. Purwins korta text avslutas med den typiska uppviglingsretoriken från vänster:

"Det här är vår stad och vi tänker inte flytta på oss. På lördag planerar samma grupp som stod bakom hatmötet i januari att sprida sitt hat i Stockholm igen. Det kommer inte att ske utan motstånd. Vi vet att vi är många, många fler än rasisterna. Därför kommer vi samlas på Norrmalms torg på lördag för att visa rasisterna att de inte är välkomna i vår stad. Inga lynchmobbar på våra gator!"

"Våra gator" och nu alltså också "vår stad", uttryck för dessa kretsars demokratisyn. Som vanligt syftar deras engagemang inte till att framföra någon egen hållning, utan att försöka hindra andra att framföra sin. Det är antagligen både lättare och mer spännande, och vi vet vilken sida som i sanning kommer att stå för hatet.

Under inlägget kan man både rösta och kommentera, och en överväldigande majoritet är mycket kritiska till texten.

Dagens citat: Heidi Avellan

"Trump, vars valmöten de senaste dagarna har urartat i rena slagsmål för att desperata väljare försöker stoppa honom och hans anhängare, svarar på våld med våld."
Sydsvenskan

Sydsvenska Dagbladets politiska redaktör komprimerar i en mening hur svenska journalister skildrar vad som nu sker i amerikansk politik. Nej, det är inte Trumps valmöten som har "urartat", utan sabotörer som har tagit sig in för att förstöra dem. Att kalla aktivister från "Black lives matter" och anhängare till den demokratiske kandidaten Bernie Sanders för "desperata väljare", alltså ungefär som stackars vanliga människor som inte har något annat val, innebär också en lögn. Som vanligt utmålas också offret för dessa attacker som den egentligen skyldige, här med en formulering om att "möta våld med våld". Svenska journalister tycker sannolikt att man helt enkelt ska låta mötessabotörer hållas, så länge det handlar om Donald Trump, vill säga. Det är förstås bara vänstern som på detta sätt försöker stoppa politiska motståndare, men i det hypotetiska fallet att anhängare till Trump skulle ta sig in på exempelvis Hillary Clintons möten för att förstöra, vet vi att berättelserna i svensk media skulle se mycket annorlunda ut.

Dagens citat: Dror Feiler

"Vi bör göra detsamma i Stockholm den 19/3 tillsammans, svarta, vita, religiösa o ateister, kristna, muslimer o judar."
Twitter

Den märklige vänsterextremisten och terrorromantikern Dror Feiler hetsar redan nu upp sig inför Folkets demonstration i Stockholm och inspireras av hur våldsamma aktivister förstörde Donald Trumps valmöte i Chicago. I sann vänsteranda hoppas han naturligtvis att även mötet i Stockholm ska fördrivas med våld, och han länkar till en artikel i LA Times.

I Chicago organiserades våldsamheterna bland annat av Black Student Union, the Muslim Student Association och en organisation som kallar sig för "The Fearless Undocumented Association" och tydligen engagerar sig för illegala invandrare. En sådan illegal student, Jorge Mena, använder en argumentation som vi känner igen även när möten ska stoppas i Sverige:

"Som en papperslös student vid UIC känner jag mig otrygg av att veta att Trump och hans anhängare kommer att vara på mitt universitet. Vi möter redan systematiskt våld, men vi blir allt mer måltavlor för hans följare både vid och utanför Trumps valkampanj."

Detta argument har använts av vänsterelever för att stoppa besök på svenska skolor från Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och Svenskarnas Parti, även om ingen kan förklara hur två eller tre besökare som är där för att presentera sitt parti kan hota någons säkerhet.

Motståndare till Trump gapar utanför universitetet,
med hijaber och Bernie-knappar.

Dror Feiler behöver knappast oroa sig, då vi kan anta att de vanliga motdemonstranterna kommer att vara på plats, eftersom de alltid verkar mer intresserade av att förstöra för andra än driva några egna frågor.

Folkets demonstration kommer att hållas på Norrmalmstorg i Stockholm klockan 13-15 den 19 mars.

Mona Sahlin hittar "våldsbejakande extremism"

Folkets demonstration. Våldsbejakande extremister?

Jag var inte på plats under gårdagens upplaga av "Folkets demonstration", utan försöker skapa mig en bild genom att ta del av både etablerad och alternativ medias beskrivningar. Vi har sett att TV4:s rubrik "Asyl- och regeringskritisk demonstration" har fått vänstermänniskor att gå i taket, eftersom de aldrig kan acceptera någonting mindre än "nazistisk" för allt som på något sätt närmar sig kritik mot asylinvandringen.

Idag får Mona Sahlin utrymme i Expressen för att skriva om saken, och hon ansluter sig direkt till de allra dummaste och mest förljugna vänsterrösterna:

"En nyhetssändning under helgen beskrev demonstrationen i Stockholm under lördagen som en 'Asyl- och regeringskritisk demonstration'. Det är en djupt farlig beskrivning.
Det var en samling av våldsbejakande och våldsanvändande extrema högergrupper."

Det är svårt att säga vilka exakta uppfattningar som hystes av demonstranterna, eller om de kunde anses som extrema, men plakaten riktades mot regeringen och på bilderna ser demonstranterna inte särskilt våldsbejakande ut. Att personer som Jan Sjunnesson och Axel W Karlsson talade, visar också att en mer korrekt etikett kanske skulle kunna vara "oberoende sverigedemokratisk". Mona Sahlin verkar helt enkelt ha fått sin bild genom Aftonbladet:

"Det sker under det förment seriösa ordet 'demonstration'. När det i själva verket handlar om samlingar som syftar till att skrämmas, hota och utöva våld mot till exempel människor som har invandrarbakgrund."

Ovanstående beskrivning förefaller inte ha någonting med verkligheten att göra. Det var just en demonstration, bestående av deltagare och talare, där det främsta budskapet var att regeringen borde avgå. Att de vanliga motdemonstranterna också var på plats lär dock ha bidragit till en mer spänd stämning. Ett par av dessa, som påstod att de hade blivit misshandlade, lyftes fram i media, men enligt alternativa medier hade de först spottat på de tre polska deltagarna, som då gick till motattack. Mona Sahlins avslutning bjuder även den på lögner och hyckleri:

"Det vi ser just nu är ingen invandringskritisk opinion. Det är inga regeringskritiska grupper. Det är inte män som vill försvara kvinnor.
Det är ideologiskt drivna extremister. Det är nazister. Det är män som hatar kvinnor och invandrare.
Det är de som gillar våld och hatar demokrati.
De är fega uslingar."

Var ska vi börja? Jag vet inte om några nationalsocialister deltog, men jag har svårt att tro att de i så fall var en dominerande grupp. Bilderna visar också en hel del kvinnor, samtidigt som jag tror att få av männen på plats verkligen hatar kvinnor eller enskilda invandrare. När det gäller gillande av våld och hat mot demokrati, finns det få grupper som i så hög grad lever upp till den beskrivningen som just de eviga motdemonstranterna. Om dessa tycker om demokrati, varför insisterar de då på att hålla motdemonstrationer? Varför spottar de och slänger föremål mot meningsmotståndare? Vid en sådan demonstration, vilka är det egentligen som är modiga och vilka är "fega uslingar"? Slutligen innebär det ett stort hyckleri från Sahlins sida när hon plötsligt vill skilja invandringskritik från extremism, trots att vi vet att hon är en av alla de som har omöjliggjort all debatt just genom att stämpla invandringskritiker som extremister.

Det är väl inte många som har tagit Mona Sahlins roll som "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism" på allvar, eller förväntat sig några stordåd från henne, men förtroendet ökar inte direkt om hon ser "Folkets demonstration" som det främsta exemplet på våldsbejakande extremism.

Demonstration mot regeringens "rasistiska" politik

Ikväll kommer en manifestation mot regeringens förslag till vissa skärpningar i invandringspolitiken att hållas på Södermalm. Redan svordomen avslöjar att vi har med den sedvanliga vänstern att göra. På Facebook får vi veta:

"RÄDDA BARNENS UNGDOMSFÖRBUND och UNGDOM MOT RASISM anordnar en demonstration mot den rasistiska migrationspolitiken som förs som inskränker mänskliga rättigheter tydligt beskrivna i bland annat Flyktingkonventionen och Barnkonventionen. 

Regeringens besked om en ny rad s.k. åtgärdspunkter slår väldigt hårt mot de barn som är på flykt. Ungefär 30 miljoner barn är på flykt idag. Med regeringens fortsatt hårda, inhumana linje, stängs dörren för dessa barn och deras familjer. 

Vi kan inte stå och titta på när den svenska nationalstaten stänger sina gränser och låter medmänniskor stå utanför. 

Vi ställer oss kritiska till alla föreslagna åtgärdspunkter: Rätten till anhöriginvandring som begränsas, åldersbestämning av barn som ska införas, tillfälliga uppehållstillstånd, bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter ska ersättas med en bestämmelse om att uppehållstillstånd kan medges av humanitära skäl i vissa, mycket begränsade undantagsfall, försörjningskraven som skärps och ID-kontrollerna till och i Sverige."

Till att börja med kan vi konstatera att "rasism" sannerligen har blivit ett ord utan betydelse. Man får förstås lov att tycka att regeringen inte borde ha vidtagit några åtgärder när ett inflöde av 80 000 individer på två månader leder till att tak över huvudet inte kan garanteras, men inte ens med en god portion fantasi kan man misstänka att förslagen bottnar i några rasideologiska resonemang. Jag tror att vi nu har fått en generation som överhuvudtaget inte förstår vad ordet betyder.

Det är också lite festligt att demonstranterna är emot förslagens samtliga punkter. Hur kan man på allvar vara emot ålderstester? Det handlar inte om att "åldersbestämma barn", utan om att undersöka de individer som uppger sig vara under 18 år för att kunna pröva 20- och 30-åringar som en annan kategori. Det är också absurt att stämpla tillfälliga uppehållstillstånd och identitetskontroller som rasism. Slutligen stämmer det förstås inte att Sverige "stänger sina gränser".

Talarlistan är en härlig samling:

Rashid Musa ordf Sveriges unga muslimer 
Hanna Cederin ordf Ung Vänster 
Jorge Londoño förbundsordf Rädda Barnens Ungdomsförbund
Unga Feminister!
Yolanda Bohm, styrelseledamot RFSL Ungdom 
Johanna Alazar, Ungdom mot rasism
Sanna Vestin, ordf FARR - Flyktinggruppernas riksråd

Vad har "Unga Feminister!" med saken att göra? Eller RFSL? Talarlistan blir endast begriplig för den som känner till identitetsvänstern, där alltifrån sexuell läggning till öppna gränser ska in, samt förstås, lika obegripligt som vanligt, islam. Vågar någon fråga Rashid Musa vad han egentligen tycker om RFSL?

En "anti-rasist" försöker och misslyckas

En av de så kallade "anti-rasisterna" försöker i dagens Expressen, under den bedrägligt insiktsfulla rubriken "Antirasismen kommer aldrig att besegra SD", efterlysa en ny väg för motståndet mot Sverigedemokraterna, sannolikt främst för att marknadsföra sin egen bok. Det stora problemet med hennes ansats är att hon inte alls förstår sverigedemokrater, vilket i sin tur kan bero på att hon likt andra i samma kretsar endast umgås med likasinnade och noggrant undviker alternativa medier.

En viss självkritik kan skönjas:

"Niklas Strömstedt sjöng en sång och media exploderade.
Åsikterna går upp och ner och fram och tillbaka. Arga människor skriver arga saker på internet. Det är samma tvådimensionella slagfält som vanligt. Idag är det informationskriget som utkämpas, och det är slaget om Facebook som måste vinnas. Detta är den underförstådda premiss vi alla har accepterat. Det är därför vi lägger regnbågsfilter över våra profilbilder och anlägger dekaler som stolt proklamerar ”87 % är inte rasister!”."

Den har dock sina gränser:

"Det kostar dem ingenting att låta oss känna oss lite smartare, lite mer pålästa, lite mer politiskt korrekta."

Camilla fortsätter:

"Det går att bryta ner och analysera SD:s ogenomtänkta siffror hur långt som helst, men så länge vi inte tillhandahåller några egna spelar det ingen roll hur mycket Stefan Löfven skanderar att det inte finns några murar i hans Europa." 

Där kom det då, lite svepande, just utan någonting eget: "ogenomtänkta siffror". Snart blir det dock dags att ännu en gång bjuda på den sedan länge utnötta bilden av den sverigedemokratiske väljaren. Vi har hört den, i olika tappningar, förut:

"De som röstar på SD gör det inte för att folk hotas med järnrör. De röstar på SD därför att SD tillhandahåller lösningar på deras problem. SD berättar en historia de känner igen. Om att bo i ett litet samhälle som sakta men säkert urfolkas. Om ortens apotek som stänger igen och om Systembolaget som flyttar. Om att inte ha något jobb och eller ens några förhoppningar om sådant."

Redan där har Camilla genom bristande kunskap och analysförmåga förlorat kampen. I verkligheten bor inte alla sverigedemokrater på små bruksorter, där antingen "mobiltäckningen är dålig" eller väljaren "blev kvar när tåget gick". Camilla famlar vidare bland sina egna fördomar:

"Det är få som hatar invandrare för hatets egen skull. De flesta som hatar invandrare hatar dem därför att det är enklare att lägga skulden på någon annan än att erkänna att det inte finns någon enkel lösning. Det är lättare att hata något nytt och skrämmande än att maktlöst se allting runt omkring vittra sönder utan att kunna förhindra det. På det sättet är vi lika, antirasisterna och SD:s väljare."

Det är framför allt få sverigedemokrater som "hatar invandrare". Sverigedemokraten finns i alla samhällsklasser och på både mindre och större orter. Vad de möjligen har gemensamt är att de ser den nuvarande invandringspolitiken som destruktiv för landet och dess framtid. Alldeles utan att hata den enskilde invandraren och kanske inte ens de journalister och politiker som driver utvecklingen.

Mot slutet får vi då ta del av själva lösningen, som föga förvånande är banal och intetsägande:

"Kanske är det dags att uttala den sanning som bor mellan deras historia och våra motargument; Att invandring kostar pengar, men att vissa saker är värda kostnaden. Att äldrevården inte fungerar, att vi inte vet hur vi ska lösa lärarbristen, att privatiseringarna har medfört lidande, att köerna inom vården är för långa, att integrationspolitiken inte är perfekt, men att inget av det är flyktingarnas fel."

Nej, vi vet mycket väl vilka som bär den största skulden. Nu väntar vi andäktigt på hur "anti-rasisterna" vill kombinera en enorm asylinvandring med fungerande välfärd, då Camillas alster ju inte ger svar på en enda fråga. Det var nog viktigare att sälja den där boken ändå.

Russia Today visar scenerna från Pegidas demonstration i Malmö

Som bekant höll en nystartad svensk gren av ursprungligen tyska Pegida en demonstration i Malmö. I en ledare på Dispatch International beskriver Ingrid Carlqvist den som misslyckad, men vad kan man då säga om motdemonstranterna?

Till att börja med, tycker jag att motdemonstrationer i sig är patetiska, då det handlar om att få skrika ut sitt hat och ge egot en skjuts. Låt oss titta på bilderna från Russia Today:

Hur tänker personerna som bemöter en demonstration mot islamisering med regnbågsflaggor och nakna bröst? Tror de att en allt starkare islamisk närvaro kommer att främja dessa uttryck? Vänsterns allians med islamismen är i sanning en märklig historia.

"Granskning Sverige" har gjort en obetalbar intervju med en av dessa "anti-rasister", som tydligt visar att de inte har någon aning om vad de egentligen protesterar mot, eller för. De utger sig för att ringa från Aftonbladet, för att överhuvudtaget bli besvarade:

"Pegida är en rasistisk rörelse"

Igår demonstrerade för första gången den svenska grenen av den islamiseringskritiska rörelsen Pegida, vilket skedde i Malmö. Pegida, grundat i Tyskland, är en förkortning för "Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes", vilket kan översättas med "Patriotiska europeer mot islamisering av Väst". Rörelsen grundades 2014 av den 32-årige aktivisten Lutz Bachmann och höll sitt första möte den 20 oktober förra året. För en månad sedan samlade rörelsen 18 000 personer, även då i Dresden.

Efter manifestationen i Malmö, är det idag dags för den ständigt kränkte leukofoben Momodou Jallow och en "religionsvetare" vid namn Teysir Subhi att på SVT Opinion förklara att rörelsen är "rasistisk". Det är alltid förbryllande att kritik mot en ideologi kan bli "rasism", särskilt när det gäller en religion som omfattar allt från indonesier till alldeles kritvita konvertiter. Än mer häpnadsväckande är det att någon som kallar sig "religionsvetare" blandar in raser i det hela. Om någon framför kritik mot buddhism, eller dess konsekvenser, är det också rasism? I så fall, mot tibetaner, mongoler eller Richard Gere?

Henrik Rönnquist talar i Malmö

Flosklerna haglar redan i ingressen och givetvis finns "människosyn" med:

"Det är viktigt att vi tar de växande rasistiska rörelserna på allvar och bemöter deras världsfrånvända människosyn. Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen upplever vi att islamofobiska och rasistiska värderingar normaliserats."

Själv upplever jag att sverigedemokratifobiska värderingar verkar ytterst normala i offentligheten, samtidigt som leukofobin, med sitt tal om "vithetsnorm" och "vita män" ökar lavinartat. Är den islamistiska människosynen världstillvänd? Nåväl, de båda skribenterna försöker förklara varför Pegida är rasistisk. Det visar sig att galleristen Henrik Rönnquist, som ledde demonstrationen, ska ha sagt:

"I en tidigare intervju i Sveriges Radio sa han att vissa etniciteter har en större benägenhet att begå våldtäkter."

Tja, så är det ju. "Antirasisterna" kan diskutera om etnicitet är relevant, eller vad överrepresentationen beror på, men de kan knappast prata bort siffrorna. Därefter dyker ett stycke upp, som lyckas fånga upp en imponerande mängd kodord från den antivita rörelsens speciella vokabulär:

"Det är uppenbart att Rönnquist har en världsfrånvänd postkolonial och rasistisk syn som präglas av rasbiologiska hierarkier där alla som inte passar in i hans vithetsnorm betraktas som ett hot."

Ren idioti. Det finns en "vithetsnorm" i Sverige därför att vi i alla tider bestått av närmast 100 procent vita människor, precis som det finns en "svarthetsnorm" i Zambia. När Europa inte längre har kolonier, ska européer istället skuldbeläggas för en "postkolonial syn". Avslutningen känner vi igen och har sedan länge hört till leda:

"Inga rasister på våra gator!"

Vad kände ni motdemonstranter att ni uppnådde? Är europén en dag senare mer positiv till islamisering?

Fortsatt förvirring kring yttrandefrihet och lag

"Psalmsångarna" avlägsnas

Som vi vet är vänsterns uppfattning kring demokrati och yttrandefrihet att det som de ogillar på olika sätt ska stoppas. För dessa individer är det inte tillräckligt att inte rösta på Sverigedemokraterna, utan också nödvändigt att, vid varje möte som partiet håller, dyka upp för att störa så mycket som är möjligt.

När det gäller Svenskarnas Parti, har denna vänster fått för sig att partiet och dess aktiviteter i sig utgör hets mot folkgrupp och att de därför inte borde ha rätt att visa sig överhuvudtaget. Dessa tongångar hördes bland annat inför SvPs demonstration på 1a maj i Jönköping, där även lokalpolitiker försökte få tillståndet indraget, med samma grumliga resonemang. Polisen vek sig dock inte, demonstrationen hölls, vilket ledde till att ett antal motdemonstranter istället satte sig för att blockera den tänkta vägen för SvPs demonstration, medan man framförde "psalmsång mot nazism". Polisen uppmanade dem att skingra sig, vilket inte åtlyddes, och följaktligen står fem personer imorgon åtalade för ohörsamhet mot ordningsmakt.

Ingenting konstigt kan man tycka, men här blir det komplicerat för vänstern, då de tror att lagen här ska hantera åsikter och vad som i deras egna ögon är bra och dåliga sådana. På detta tema skriver idag Oisin Cantwell under den tendentiösa rubriken "Psalmsångare åtalas - nazister går fria":

"Rättsväsendet är avsevärt mycket bättre på att hantera psalmsångare som stör nazistdemonstrationer än att stävja hatbrott.
Så dyster är vår tid."

Det är inte alls särskilt märkligt att rättsväsendet tar itu med de som faktiskt bryter mot lagen, medan det lämnar de som inte gör det ifred, alldeles oavsett hur medierna värderar parternas åsikter. Dessa stackars psalmsångare åtalas inte för att de sjöng psalmer, utan just för att de inte hörsammade ordningsmakten. Samtidigt måste jag återigen påminna om att hets mot folkgrupp är en handling, som SvP sannolikt inte begick, även om dessa vänstermänniskor tycker att vissa åsikter i sig borde vara olagliga. För att finna stöd för sin demokratisyn, går Cantwell tillbaka till 1990-talet, och en mycket speciell teori:

"Till exempel fick Ny demokrati/konservativa partiet avslag på en ansökan om att få demonstrera i Stockholm på första maj 1998. Frågan avgjordes av Kammarrätten, som fann att det "finns en tydlig koppling till nazism i den sökta demonstrationen".
Men så föll skyskraporna i New York, muslimdille bröt ut i västvärlden och kampen mot islamistisk terrorism kom att bli mycket viktigare än lagföra nazister."

Att även SvP omfattas av demonstrationsfrihet, tror jag har mycket lite med attentaten 2001 att göra. Sedan visar verkligheten att islam nog är en större fara för Västvärlden än "nazism". Islams anhängare kan dessutom fritt propagera för sin ideologi varje dag och markera den genom iögonfallande klädsel. Hakkors och hitlerhälsningar är förbjudna, slöjor och jihadisthälsningar är det inte.

Oisin Cantwell avslutar med:

"Rättsväsendet har, kort sagt, viktigare saker att ta itu med än att sätta fast kristna tjuren Ferdinand-figurer som sitter och sjunger i en gatukorsning."

Dessa skribenters engagemang har enbart med känslor och ideologi att göra, och ingenting med juridik. Låt oss säga att rollerna var de omvända, även om det aldrig sker i verkligheten, och ett antal svenskpartister sätter sig för att blockera Vänsterpartiets 1a-maj-tåg. Bör polisen låta dem sitta kvar, eftersom rättsväsendet har viktigare saker att ta itu med?

Dror Feiler får stöd från viktig tänkare

En av de otaliga gånger man får forsla
bort Dror Feiler, eftersom han hatar demokrati.

Ökände kommunisten Dror Feiler står tydligen som nummer 20 på Vänsterpartiets valsedel för Stockholm (samma valsedel där just Jonas Sjöstedts bostadsort, Östermalm, saknas), vilket gör att han inte "automatiskt" kommer in. Feilers yrke är på valsedeln listas som "kulturarbetare och aktivist", vilket väl ungefär är vad vi förväntade oss.

Åtskilliga gånger har han fått släpats iväg från SD-demonstrationer, där hans specialitet är att störa med sin saxofon. Mina upprepade uppmaningar att han borde ta sin saxofon och spela i Gaza mot kriget har han fortfarande inte hörsammat. Hursomhelst, för att Dror Feiler ska kunna komma in i Riksdagen krävs ett antal kryss och i videon nedan får han ett viktigt stöd:

Samtidigt som Dror Feiler älskar att tala om nazister, att vi inte får glömma och så vidare, bjöd han för några år sedan på nedanstående "konstverk", som kallades "Snövit" och hyllar en palestinsk kvinnlig självmordsbombare, som här åker segelbåt i ett hav av blod. Kvinnan tog med sig 21 judar i döden och skadade ytterligare 51. Detta skedde 2003, inte 1943.

Ikväll ska för övrigt Dror spela med Kartellen i Linköping...

Vänstervåldet och Jonas Sjöstedt

Vänstersidan har det alltid lite besvärligt när frågor kring demokrati och yttrandefrihet kommer upp. Skälet är enkelt; de är goda, de har rätt, så finns det egentligen någon mening med att låta andra komma till tals?

Svenskarnas Parti förefaller bedriva en synnerligen, med tanke på partiets resurser, aktiv valrörelse. Igår var det dags för partiledare Stefan Jacobsson att valtala i Malmö och vänsterslöddret, som i medier kallas "motdemonstranter", men som Tony Blair kallade "resande teatersällskap", fanns på plats. De uppförde sig på sedvanligt manér, och då polisen använde hästar, attackerade man även dessa med stenar och ammoniak. Inför nästa evenemang har tydligen någon vänstermänniska kommit på att man ska använda kullager, då det skulle få hästarna att bryta benen.

Kravallvänstern har lagt upp bilder för att visa hur oerhört illa de blir behandlade, men vad som också tydligt framgår, är vilket slödder det handlar om:





Allra mest har det gråtits över en "motdemonstrant" som, av någon anledning, valde att ställa sig framför en mycket långsamt körande polisbuss, varpå hans fot blir överkörd.




Ingen verkar fråga sig varför dessa människor överhuvudtaget är där. Möjligen intalar de sig att de "krossar fascismen" och så vidare, men denna metod förefaller i så fall föga framgångsrik. En mer trolig förklaring är att detta är deras hobby och vänstersekterismen deras motivation, alltså ungefär samma samspel som vid fotbollshuliganism och en klubb.

Vi kan också konstatera att det i Sverige finns ett tämligen stort antal våldsbenägna "aktivister", varför det är uppenbart att polisens befogenheter och utrustning bör ses över. Jag vill då återigen slå ett slag för det belgiska federala polisfordonet Ziegler, som är utrustat med vattenkanoner. Nedanstående uppställning (från en demonstration i Bryssel) är naturligtvis vad som skulle mött huliganerna i Malmö:

Arroseuse Ziegler har tvättat gatan ren i Bryssel

Twittervänstern tycker, som sagt, att alltihop var ett stort övergrepp från polisens sida. De tror som vanligt dessutom att polisen är där för att de sympatiserar med partiet som är på plats, snarare än att försöka stävja våld. Vi kan nog räkna med att döda skulle falla, om inte en enda polis fanns på plats, vilket förstås är vad många av vänsterhuliganerna gärna hade sett. Några exempel ur twitter-högen:



Barbro Sörman, ordförande V Nacka, blir efter vissa påtryckningar relativt uppriktig kring sin demokratisyn. Vem som tvingar henne att se och höra SvP förblir oklart:

"Jag anser inte att fascisters rätt att marschera på gatorna är viktigare än människors rätt att slippa se och höra skiten."



Lena Frisk, "komiker":
"Inte så stolt över Malmöpolisen idag. Och varför i h-ete låter vi nazister demonstrera på våra gator?"

Ali Esbati, iransk riksdagsledamot för V:
"Trampa ner antinazister med kavalleriet? Seems legit! “@blisk: Ask: "Ser ingen anledning att kritisera polisen" 

Malena Ernman, politisk analytiker och pristagare:
"Priset för Svp mötet i Limhamn får betalas av våra poliser. Det finns en möjlighet att säga nej till svp möten. Ta den. För allas skull."

Det stora problemet och hyckleriet med dessa människors uttalanden är att de inte alls oroas av upplopp, utan egentligen vill förbjuda åsikter. Det skulle inte krävas särskilt många av oss, som har tröttnat på fru Ernmans eviga poserande, att dyka upp och förstöra någon av hennes egna föreställningar. Skulle hon då fortfarande tycka att det var orimligt med poliser, för att istället dra den logiska konsekvensen att hon nog helt bör avstå från att uppträda? Gissningsvis inte.

Ovanstående var bara ett fåtal exempel från relativt perifera figurer. Jonas Sjöstedt är lika röd, men har faktiskt ett något större ansvar och borde ha större omdöme. Till skillnad från Lars Ohly, verkar han också ha en gnutta demokrati i sig, men även han får det här lite komplicerat. Intressant nog tycker han att de så kallade motdemonstrationerna ska hållas, men är mer skeptisk till de egentliga, och fredliga, nationalistiska. Expressen berättar:

"Han tycker att det är en rättighet att demonstrera mot nazism och vill se en striktare linje hos polisen när de beviljar Svenskarnas parti att hålla möte på allmän plats."

Han bjuder även på lite sedvanligt trams kring SvPs skolbesök:

"När det gäller skolan vill vi ändra lagen så att dessa inte ska kunna komma in i skolorna. Judiska elever ska inte behöva höra på personer som förnekar Förintelsen."

Till att börja med betvivlar jag starkt att SvP lägger särskilt mycket krut på att ens diskutera förintelsen vid skolbesök. Sedan är jag fullständigt övertygad om att den eventuella hotbild som förekommer mot judiska skolbarn kommer året runt från muslimska elever och knappast vid ett enskilt besök av, säg, tre personer från ett politiskt parti. Fråga judar i Malmö eller Paris om det är SDs, SvPs eller Front Nationals framgångar som får dem att lämna landet. Nej, utan just den allt större och allt högljuddare muslimska gruppen.

Stefan Jacobsson (svp) i Ystad tidigare samma dag

Miljöpartiets Maria Ferm säger:

"Jag tycker att det är fruktansvärt att människor har skadats när de demonstrerat mot ett nazistiskt parti. Jag hoppas nu att man tillsätter en utredning som går till botten med vad som har hänt."

Är det verkligen så fruktansvärt att människor som har begett sig, maskerade, till ett möte just för att slåss, blir skadade? Att de blir nedtrampade av samma hästar som de har stuckit med nålar och slängt ammoniak på? Och återigen, Maria Ferm, måste dessa människor vara överallt där SD eller SvP är?

Inte heller justitieminister Beatrice Ask (m) kan låta bli att slira på sanningen:

"Vi har två grupperingar som ofta konfronterar mot varandra. Det är extrema partier som Svenskarnas parti och andra och det är extremvänstern. Tyvärr respekterar de inte de demokratiska spelreglerna och den grundläggande fri- och öppenhet som vi har i Sverige."

Nej, det har vi inte. Vi har ett litet parti, SvP, som just nu kampanjar med fullt fredliga torgmöten. Sedan har vi hundratals maskerade individer som dyker upp med allsköns föremål, för att störa och förstöra. Jonas Sjöstedt framhärdar dock:

"När nazister demonstrerar finns det en stor risk för brott, som exempelvis hets mot folkgrupp och att man använder förbjudna symboler. Det finns också risk för allvarliga ordningsstörning."

Ska vi stoppa dessa demonstrationer för att vänstern anser att det finns risk för brott? På hur många torgmöten med SvP har ens hets mot folkgrupp, i juridisk mening, förekommit? Vilka förbjudna symboler är Sjöstedt rädd för? Hakkors? Jag har svårt att tänka mig att några sådana har förekommit.

Slutligen måste jag som vanligt understryka att den stora risken för brott kommer ur Jonas Sjöstedts egna led; dessa eviga motdemonstranter. Då talar vi inte heller om åsikts- eller symbolbrott, utan om allt från skadegörelse till mordförsök. Symboler förresten, hur ser Vänsterpartiets egna tåg ut?

Almedalens påklistrade rädsla

När Sverigedemokraterna började ta plats i etablissemangets interna kalas i Almedalen uttrycktes förstås mycket missnöje från detsamma. Kunde man verkligen tillåta människor med en avvikande uppfattning i invandringsfrågan att befinna sig på samma plats som fina människor, i idylliska Visby, bland seminarier och rosévin?

I år har dessutom Svenskarnas Parti tagit ordentlig plats under veckan och mycket av etablissemangets förfäran har flyttats över till detta parti. Samma människor som skulle ha skrivit exakt samma sak om Sverigedemokraterna, fokuserar nu på SvP och man gör det genom att tala om hur rädd man är. När dessa människor utvecklar resonemanget, framgår det emellertid att de inte är vana vid något som helst motstånd:

Tanvir Mansur

I Dagens Arbete bjuder Tanvir Mansur på sin känslighet:

"Sverigedemokraterna är i Almedalen. Svenskarnas Parti likaså. Nu verkar även Svenska Motståndsrörelsen vara här. Arrangörer i Visby inser nog inte hur det påverkar tryggheten för oss människor som blir rasifierade i samhället.

Och vänner till mig hamnar i tjafs med Sverigedemokrater på Visbys gator som inte vill att de ens ska ha kommit till det här landet. Nu måste människor tampas med rasister vid frukosten. I panelsamtal. På fester. På gatan. Jag har aldrig sett en så stor koncentration av öppna rasister i en och samma stad."

Det är uppenbarligen en ny erfarenhet för många att möta diametralt motsatta åsikter, men är det konstigt att år efter år av EUs största invandring till slut skapar ett motstånd? I en demokrati får man nog acceptera att "hamna i tjafs" med sverigedemokrater, se dem vid frukostbordet och till och med på gatan. Ingen ställer för övrigt frågan hur många människors trygghet påverkas av att islam flyttar fram positionerna, eller att vi ser allt större koncentrationer av slöjor i våra städer, symboler för en ideologi som många av oss uppfattar som långt värre än Sverigedemokraternas.

Många känner sig kallade att på Twitter tala ut om sitt obehag inför att vissa partier får vara med:

Kravallvänsterns Nabila Abdul Fattah, som för övrigt hyllar Guds eget parti Hizbollah, blir också otrygg av svenska partier:

Ja, det är normalt att olika politiska partier får föra fram sitt budskap, även om vänstern har enorma problem med sin demokratisyn. Kawa Zolfagary måste av oklar anledning också befinna sig i Visby, men anser att man först borde ha kört ut alla "rassar", till vilka han säkerligen räknar SD:

Att det egentligen inte alls handlar om någon otrygghet, bevisas av att alla gärna klumpar ihop de helt olika partierna SD och SvP, och till och med lyckas få med SMR:

Mest patetisk är föga förvånansvärt Alexandra Pascalidou, som till och med blir rädd i TV4s sminkloge, när hon tänker på Jimmie Åkesson:

Aftonbladet bjuder på den braskande rubriken "Nazisterna fortsätter att hota i Almedalen". Vad de definierar som hot är intressant. En Aisha Mussagaas berättar:

"Jag stod och pratade med folk och berättade vad vi jobbar med. Då kom tre män med Svp-jackor på sig och stirrade på mig. De stod på andra sidan gatan och bara stirrade och stirrade, i runt tio minuter. Det var fruktansvärt obehagligt."

Då skulle Aisha pröva att dela ut material för Sverigedemokraterna. Vänsteraktivister nöjer sig nämligen inte med att stå och stirra, utan har ett konstant behov av att skrika, förolämpa, hota och förstöra. Tydligen började även en av dem tjafsa med henne, vilket gjorde henne kränkt och hotad:

"En av dem började prata om slöjan, könsstympning och att vi tar vår kultur hit och förstör i Sverige. Jag försökte diskutera med honom men han lyssnade inte utan bara fortsatte. Det var tydligt att han bara ville kränka mig och få mig att känna mig hotad."

Återigen, detta händer flera gånger per timme om man representerar Sverigedemokraterna. Att hon sedan uppenbarligen har tagit sin kultur hit, och att hennes egen ideologi inte nödvändigtvis kommer att leda till ett bättre Sverige, är en annan historia.

Jag anser att det är patetiskt när dessa "aktivister" uttalar sig. De lever för att förfölja meningsmotståndare, men låtsas vara oerhört rädda när de ens ser någon av dem i samma stad. På grund av deras beteende, är det väsentligt mycket farligare att vara sverigedemokrat, än vänster eller "rasifierad".

Anders Lindberg vill gripa svenskpartister i Almedalen

Det här med yttrandefrihet, demokrati och lagstiftning verkar vara mycket komplicerat för den svenska vänstern, inklusive människor som trots allt har någon form av utbildning. De flesta inom denna vänster verkar på fullt allvar tro att demokratin begränsas till det som de själva kan acceptera och att polismakten har att arrestera dem som vänstern själva ogillar, oavsett om något faktiskt brott har begåtts eller inte. För dem själva gäller det omvända; eftersom de har rätt, är det alltid fel när polisen ingriper mot dem, oavsett vad de gör sig skyldiga till. I denna anda skriver idag den alltid patetiske Anders Lindberg under "Som omväxling borde polisen gripa nazister". Han inleder med att, givetvis hårdvinklat, berätta om en liten händelse under Svenskarnas Partis sammankomst i Jönköping:

"Flera personer greps ­under nazisternas demonstration i Jönköping första maj. En av dem var Elias Ytterbrink, 25 år, från Miljöpartiet. Han sjöng psalmen ”Tryggare kan ingen vara” och deltog i en kristen andakt på gatan där Svenskarnas parti skulle marschera.
I tisdags blev han delgiven åtal för ohörsamhet mot ordningsmakten.
– Det är en märklig prioritering att polisen griper oss som ­håller andakt men inte nazister som gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp, säger Elias Ytterbrink till Aftonbladets ­ledarsida."

I verkligheten greps Ytterbrink för ohörsamhet mot ordningsmakten för att han vägrade flytta på sig efter polisens uppmaning, utan valde att försöka sitta kvar för att spärra vägen för SvPs fullt legitima demonstration. Ohörsamhet alltså. Att några "nazister" inte greps för hets mot folkgrupp berodde troligen på att något sådant inte begicks. Vänstern tycker att man ska gripa alla som tillhör nationalistiska partier för detta brott, men så är lagen inte utformad, utan kräver en faktisk handling.

Mot slutet tappar så Anders Lindberg alla koncept:

"Efter nazisternas våldsamma ­attack på den fredliga demonstrationen i Kärrtorp och mordförsöken den 8 mars i Malmö får man hoppas att polisen kan garantera säkerheten i Alme­dalen.
Säkerhetspolisen har tidigare varnat för att nazistiska grupper blir allt mer aktiva. I höstens budgetproposition borde regeringen återigen instruera polisen att särskilt prioritera hatbrott.
Tills dess är minimikravet att polisen tillämpar de lagar som finns. Eller för att låna Moderaternas gamla slagord:
”Brottslingar ska sitta inne – du ska våga vara ute.”
Det borde gälla även i Almedalen."

Eftersom det alltid är kravallvänstern, och knappast SvP, som står för våld, så skulle man hoppas att polisen ingriper lite mer resolut mot mötesstörning än vad de brukar göra. Personer som befinner sig på ett möte enbart i syfte att störa det, borde omedelbart avlägsnas, vilket inte sker idag.

Lindbergs sista rader är talande för den svenska vänstern. Innerst inne vill de uppenbarligen att all verklig opposition inte bara ska störas och förbjudas att hålla möte, utan helst också fängslas.

Paneldebatt om hur SD ska bekämpas

I Aftonbladets "Partiprogrammet" hade man idag bjudit in fyra människor med fin värdegrund, för att diskutera hur rasism och Sverigedemokraterna bäst skulle bekämpas. De båda orden användes växelvis, då de naturligtvis ansågs vara exakt samma sak.

Inbjudna var två liberaler och två vänstermänniskor och tonen sattes direkt. På frågan om vem som skulle vilja spela golf med Jimmie Åkesson var samtliga noga med att inte räcka upp handen. Den liberale debattören Fredrik Segerfeldt hävdade att han skulle bli förbannad, varpå Liberala ungdomsförbundets ordförande Linda Nordlund skojar till det med att "då är det dåligt att ha tillgång till en järnfemma", som Fredrik då förväntades slå i huvudet på Åkesson. Irena Pozar bjuder på en lögnaktig, men vanlig beskrivning:

"Jag vill inte göra aktiviteter med någon som inte vill att sådana som jag ska ha samma rättigheter i Sverige, någon som tycker att muslimer är ett hot, som ser människor som olika värda. Jag har ingen lust att spela golf med en sådan person helt enkelt."

Därmed skulle man kunna säga att hon själv inte ser alla människor som lika mycket värda. Irena Pozar kallas här "journalist", men är egentligen en extremfeministisk och "antirasistisk" krönikör. Hon är både vit och privilegierad, men anser antagligen att hennes slaviska namn gör henne till en god representant för utanförskap. Den fjärde inbjudna är Aftonbladets egen Karin Pettersson.

Även om alla givetvis vara eniga i sitt fördömande av Sverigedemokraterna, kunde till slut ett par nyanser urskiljas. Irena Pozar tillhör dem som driver linjen att "vita" inte riktigt kan vara antirasister, då de inte delar "rasifierades" erfarenheter, vilket Linda Nordlund hade svårt för. Fredrik Segerfeldt, som driver den liberala linjen att invandringen ska vara fri för att löner ska kunna sänkas, kritiserade Karin Petterssons lika idiotiska vänsterlinje att all invandringskritik försvinner om man bara bedriver mer vänsterpolitik. Hennes linje bygger på vänsterns eviga "analys", att all invandringskritik, och därmed stöd till Sverigedemokraterna, kommer från frustrerade arbetslösa, som söker en syndabock för sitt eget misslyckande. De båda vänsterkvinnorna tycker självklart att det är rimligt att störa möten med vuvuzuelor och Karin Pettersson kallar det till och med för "en moralisk nödvändighet". Högmodet ligger sannerligen på topp. Det är dessutom patetiskt att hon talar om att "bygga ihop Sverige" och faran för ett splittrat Sverige, samtidigt som hon stöder invandringspolitiken, den absolut mest splittrande och destruktiva kraften i dagens samhälle, mot vilken ingen fördelningspolitik i världen hjälper.

Fredrik Segerfeldt skämmer sedan ut sig, när han talar om att den invandringskritiska opinionen skulle vara minskande, trots att Sverigedemokraterna fortsätter att öka vid varje val. Hans barnsliga, och utslitna, poäng att det handlar om skinheads som skaffat kostym, håller inte heller. 2006, när man hade burit kostym sedan länge, fick partiet 2,9% av rösterna i riksdagsvalet. 2010 blev denna siffra 5,7% och i Europavalet detta år 9,7%. Därefter blir det som vanligt dags för rena känslor, när vi får höra att "asyl är en mänsklig rättighet" och att "länder mår bra av att ha mångfald". Den slutliga kollapsen kommer med "Inte en millimeter ska de ha, de jävlarna."

Det är uppenbart att etablissemanget inte har några svar eller någon möjlighet att stoppa Sverigedemokraterna eller andra patriotiska rörelser.

Jag deltar i Radio Länsman

I dagens avsnitt av Radio Länsman var Ingrid Carlqvist och jag själv inbjudna som gäster. Som vanligt leddes programmet av Länsman och Conrad. Ämnen var bland annat:

1) Hur var valnatten för oss alla? Hur följdes valet och vad blev det för reflektioner?
2) 9,7% fick Sverigedemokraterna i valet. Vi tittar närmare på detta. Där stora Asylslott har slagit upp portarna – har det påverkat antalet röster för SD?
3) Man kan inte titta på detta positiva resultat för SD utan att fundera kring hur riksdagsvalet kommer att gå.
4) Med Expressens förstasida kan vi en gång för alla konstatera att Expressen inte har någon trovärdighet kvar och är 100% partisk.
5) Twittervänstern uppskattar inte Sverigedemokraternas framgångar, minst sagt. Detta i form av demokratiförakt och mordhot som vi får höra här.
6) Samarbete mellan SD och Dansk Folkeparti?
7) Sedan talas det om UKIP och vi kommer in på Front National. SD och SDU verkar inte vara på samma sida i denna fråga.



Exponerat

Gustav Kasselstrand ska stoppas från universitetsdebatt

Två dagar efter att jag skrev en liten krönika om vänsterns eviga behov av att stoppa sina meningsmotståndare är det dags igen. På Göteborgs Universitet anordnas den 24e april en debatt mellan riksdagspartiernas ungdomsförbund, där naturligtvis även SDU är inbjudna. Detta kan inte accepteras av alla och på Facebook har 400 personer anmält sig till evenemanget "Inga rasister på Göteborgs Universitet", vars syfte är att protestera mot att SDUs Gustav Kasselstrand får delta. Nu är det förstås lättare att klicka på en knapp än att dyka upp vid universitetet, men det är troligt att de vanliga motdemonstranterna, som ju lever för sådant här, ser till att infinna sig.

En av de ansvariga för protesterna kallar sig för Petter:

"Vi vill inte gå med på att SDU får legitimitet genom att få debattutrymme på GU. Vi vill säga ifrån. SDU och SD säger gärna att det är media eller något etablissemang som slår på dem uppifrån, men det stämmer inte. Vi är ju bara vanliga studenter och tänker göra det här. Att ta en debatt med SDU är aldrig ett alternativ. Man kan inte övertyga dem. Det är bättre att försöka blockera dem. Vi hoppas att vi kan visa att varken studenter eller de som jobbar här vill släppa in rasister på GU. Det går inte att säga att det är en lösning. Rasism kommer alltid att finnas, men det är ett sätt att göra motstånd."

Är det verkligen Petter och hans vänner som ska avgöra vilka partier som är "legitima"? SDU behöver inte "få" legitimitet, då det är ett etablerat ungdomsförbund, för ett demokratiskt invalt riksdagsparti. Det är sedan en ytterst märklig inställning att om Petter inte kan omvända någon, så måste denne blockeras. En debatt hålls inte för att deltagarna ska övertyga varandra, utan för att upplysa publiken om var de står. Han lär inte kunna övertyga MUF heller om socialismens förträfflighet. Slutligen är knappast dessa eviga blockader ett effektivt sätt att minska stödet för Sverigedemokraterna. Att partiet inte är rasistiskt behöver vi inte ens gå in på här.

Gustav Kasselstrand själv menar att det hela är en polisiär fråga och säger, helt riktigt:

"Det är den svenska extremvänstern som visar sig från sin vanliga sida. Jag tycker att det är sorgligt att de beter sig så. Precis som alla andra som deltar i debatten vill jag delta med mina åsikter. Jag företräder ett av Sveriges största partier och ungdomsförbund."

GP

Brandmän oroliga inför ett icke-besök av Åkesson

Lars Klevensparr, direktör
Räddningstjänsten i Göteborg

Den här lilla nyheten från Göteborg är både lite tragisk och komisk. När Jimmie Åkesson besökte en brandstation i Malmö genomfördes en politisk aktion, där man såg till att samtliga brandmän lämnade stationen. Räddningstjänsten i Göteborg har nu skickat ut en interninstruktion om vad som gäller vid ett besök av Åkesson, som i och för sig inte planerat att besöka dem. GP berättar:

"Varken partiledaren Jimmie Åkesson eller någon annan sverigedemokratisk politiker har ännu meddelat något intresse för att besöka Räddningstjänsten i Storgöteborg. Men på den interna hemsidan fick brandmännen på måndagen veta att OM någon från SD skulle komma, så får man som arbetstagare gå åt sidan om man inte vill medverka."

Ja, herregud. Man har fått tag i en brandman i Göteborg, med en mycket fin värdegrund. Han vill vara anonym, men han kan ju mycket väl existera, även om jag tvivlar på att han är slumpvis utvald:

"Kommer Jimmie Åkesson hit, så ska jag gå åt sidan på min arbetsplats, om jag inte delar hans åsikter. Det känns litet märkligt. SD vill ha bort invandrare från Sverige. Räddningstjänsten står för en rad humanistiska värden och arbetar aktivt med att öka mångfalden inom kåren. Det är inte förenligt tycker jag. Jag vill inte bli använd i SD:s propaganda och jag vill helst inte se min arbetsplats i ett sådant sammanhang heller, även om jag vet att alla riksdagspolitiker har rätt att besöka offentliga arbetsplatser."

_________________________________________________________________

Angående Jimmie Åkessons besök i Malmö, och de protester och blockader som detta orsakade, skrev jag en krönika, som jag väljer att publicera här:

Vänsterns eviga behov av att stoppa

Onsdagen den 9e april skulle Jimmie Åkesson besöka brandstationen Centrum i Malmö. Ingenting konstigt med det, tycker naturligtvis den sansade medborgaren. Våra folkvalda behöver ha en så god kännedom om verkligheten och samhället som möjligt, då de fattar beslut som i högsta grad påverkar det, samtidigt som alltför många av dem saknar arbetslivserfarenhet. Det är ingen vågad gissning att ytterst få i Sveriges Riksdag någonsin har arbetat på en brandstation, ett sjukhus eller ens ett vinstdrivande företag.

Sedan blev det snabbt mer komplicerat, som det gärna blir i demokraturen Sverige. Ett besök av vilken partiledare som helst skulle troligen ha passerat tämligen obemärkt, men just Sverigedemokraterna ska särbehandlas, egentligen endast på grund av invandringsfrågan, som inte har mycket med räddningstjänst att göra, och olika aktörer ville nu se till att Jimmie Åkessons besök stoppades. I svensk media hette det att ”brandmännen” vägrade att ta emot Åkesson, men jag är ytterst tveksam till att det är en korrekt beskrivning, då det hela osar politisk styrning och fackförbund lång väg. Det må finnas brandmän som inte vill träffa Jimmie Åkesson, vilket de förstås kan undvika, men rimligen finns det också ett antal brandmän som kanske tycker att det skulle vara intressant att träffa vilken partiledare som helst, eller som, rentav, stödjer just Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson.

I det aktuella fallet meddelade 28 brandmän att de hade för avsikt att lämna stationen om Jimmie Åkesson kom dit. Det skulle vara en statistisk anomali om det bland dessa 28 brandmän inte fanns en enda sverigedemokrat, särskilt som partiet är starkare bland män, och män är överrepresenterade bland brandmän, minst sagt. Jag gissar, utan något som helst underlag, att det i gruppen borde finnas åtminstone 2-5 som tänker rösta på partiet 2014. Det innebär att vi till att börja med ser ett ganska fult och öppet grupptryck.

Låt oss säga att ingen av brandmännen stödjer partiet. Förefaller det ändå inte något orimligt att samtliga tycker att det skulle vara helt ointressant att träffa partiledaren, eller åtminstone fånigt att åka iväg just för att inte göra det? ”Brandmännen” har till och med publicerat ett öppet brev, för att förmå Åkesson att avstå besöket, eller, mer troligt, göra någon form av markering. Formuleringarna kunde ha kommit direkt från LO-borgen eller Stefan Löfven:

”Vi tar hand om alla människor i Malmö, med 178 olika nationaliteter. Då kan vi aldrig som brandmän förlika oss med SD:s politik som bedömer människor olika utifrån ursprung och etnicitet.”

För om en sverigedemokrat var brandman, och i verkligheten finns det säkert många med den kombinationen, så skulle han rädda etniska svenskar ur brinnande hus, men hoppas att övriga brann upp? Varför är debatten så fruktansvärt uppskruvad och infantil i Sverige? Varför kan inte en folkvald politiker besöka en arbetsplats utan dessa manifestationer? Till saken hör ju också att Jimmie Åkesson inte var på plats för att hålla ett anförande, eller dela ut flygblad, utan just för att få en bild av verkligheten serverad. En verklighet han själv är med och beslutar om.
Samma dag besökte Åkesson Skånes Universitetssjukhus och möttes där av ett tjugotal demonstranter som i sedvanlig anda inte tyckte att han hade rätt att göra några besök. Logiken var densamma; människor inom sjukvården tar hand om alla typer av människor och eftersom SD gör skillnad på människor har de inte där att göra. Vi har även sett hur SDU har stoppats från att besöka gymnasier av vänsterextrema ungdomar, som inte nödvändigtvis varit elever på den aktuella skolan.

En demonstrant i Malmö menade att SD kränkte människor genom sin blotta närvaro. Jag tror inte att de ens själva är riktigt övertygade om det, varför frågan om vänsterns besatthet vid att stoppa sina motståndare kvarstår. Dessa människor skulle kunna nöja sig med att inte rösta på Sverigedemokraterna eller sjukanmäla sig när partiledaren kommer på besök, men det räcker aldrig.  Ingen ska få höra vad han vill säga och helst ska han inte få visa sig någonstans. Om någon påpekar det odemokratiska i detta agerande, brukar vänsterns argument gå ut på att det i själva verket är Sverigedemokraternas politik som är odemokratisk, vilket alltså i slutändan skulle bero på att partiet vill minska invandringen. Sedan när blev invandringsvolym ett kriterium för demokrati?

Den första och enklaste slutsatsen att dra är naturligtvis att vänstern saknar argument och därför föredrar att förstöra, stoppa och skrika. Jag tror också att individerna som deltar i aktiviteterna helt enkelt erfar en upprymdhet inför själva vildsinnet.

Har de då någonting att vinna på denna taktik? En enda, tror jag, och det uttrycker de ibland själva genom att säga att exempelvis SD inte får ”normaliseras”? Genom att göra varje bokbord, torgmöte och företagsbesök till ett slagfält, med polisinsatser, ser de åtminstone till att så småningom nöta in bilden av ett något annorlunda parti. Att det beror på hur partiets motståndare uppför sig kanske glöms bort så småningom.

"Gick vänstern för långt i Kärrtorp?"

Frågan ställs av Oisin Cantwell, och är intressant, eftersom han ställer den med anledning av att en välkänd vänsterextremist i dagarna åtalas för att ha knivhuggit en medlem av Svenska Motståndsrörelsen i ryggen två gånger. Att knivhugga någon i ryggen är att gå ganska långt, ja. Det är till och med olagligt att ens bära kniv på offentlig plats. Nu var inte SMR där som oskyldiga åskådare heller, utan för att attackera en demonstration, men det är inte poängen. Min huvudpoäng är att Oisin Cantwell aldrig skulle ha frågat huvuvida nazisterna gick för långt när de attackerade demonstrationståget, eller om de borde ha tagit det lite lugnare, även om de inte knivhögg någon. Från vänstern kan han acceptera en hel del våld, men undrar om mordförsök kanske är över gränsen.

Det ska erkännas att Cantwell inte ger uttryck för någon större beundran för gärningsmannen i detta fall, men han tycker fortfarande att vänstervåld är lite finare, då tanken att våld skulle vara våld, avfärdas som "kålsuparteorin". Därmed hamnar Oisin Cantwell i samma sällskap som Åsa Linderborg, Jan Guillou och de andra. Det är främst det avslutande stycket som spårar ur:

"Det rättsliga efterspelet till den nazistiska attacken slutar med andra ord rimligen med att en vänsterextremist döms till det hårdaste straffet av alla inblandade.
Vilket kommer att få en del liberala ledarskribenter att pipa av lycka, då de redan med betydande energi har hävdat att båda sidor varit lika goda kålsupare.

För att teorin ska fungera måste anhängarna dock låtsas som att den grundläggande skillnaden mellan dessa två extrema rörelser inte existerar.
Nämligen att nazister anser att det är helt i sin ordning att döda invandrare, feminister, bögar och annat folk de inte tycker har något existensberättigande i ett befriat Sverige. Den svenska vänstern å andra sidan är främmande för mord som politisk metod.
Låt oss inte glömma det. Låt oss inte heller glömma att det är nazisterna som bär ansvaret för en attack på demokratin i en sömning stockholmsförort som hade kunnat sluta i en katastrof."

Jag har inte följt rättsfallet särskilt ingående, men jag antar att mannen ifråga, som inte ens är någon ungdom längre, döms hårdast, eftersom han är den ende som utdelat potentiellt dödliga knivhugg. Domstolen ska inte ta ställning till ideologier.

Det kan ju i och för sig vi andra göra, och här hamnar Cantwell, liksom de andra vänsterjournalisterna, helt fel. Det är ytterst förljuget att påstå att den svenska vänstern är främmande för mord som politisk metod. När kommunister och nazister drabbar samman, handlar det inte om en sida som vill gott, men kan tvingas till våld, och en sida, som vill ont, och därför använder våld. En rimligare beskrivning skulle nog vara att båda sidor anser sig vilja skapa ett godare samhälle och att de båda ser våld som en acceptabel väg dit.

Avslutningsvis är det som vanligt irriterande vilket stort nummer media gör av detta Kärrtorp. Visst, det var "nazisterna" som bar ansvaret, till skillnad från de hundra andra gånger då våldsvänstern attackerar och det knappt skrivs en rad, mer än möjligen "stökigt på SD-möte".

"Tårtkvinnan en bra symbol för vår tid"

Petter Larsson, en av Åsa Linderborgs adepter på kommunistiska hatbloggen Aftonbladet Kultur, hyllar, föga förvånande, Irene Matkowitzc, som genom sitt tilltag blivit "tårtkvinnan" med hela svenska folket.

"Irene Matkowitzc, alias Tårtkvinnan, är en bra symbol för vår tid."

Det är verkligen det sista man kan säga om den individen. Snarare är hon ett tragiskt spöke från 1970-talet, med sitt tal om falangister och militärjunta i Grekland. Att dessutom se henne som en bra individ, trots ett långt straffregister, endast för att hon kastat en tårta på Jimmie Åkesson, blir också direkt fånigt.

"Politiker och medier har under senare år med allt gällare röst varnat för hoten mot demokratin. Men då handlar det sällan om den urholkning som faktiskt sker: om storbolagens lobbyister, om överföringen av makt till EU, om kapitalets ständiga flytthot eller om de ex-politiker som låter sig köpas av näringslivet.

Utan om stenkastande ungdomar, hotfulla nättroll - eller en tårta."

I verkligheten är det just den "extremhöger" som Petter Larsson ogillar, som är den starkaste kritikern av överföring av makt till EU. Faktum är att ingen talar så mycket om samtliga de punkter som räknas upp som Marine Le Pen. Dock är även kastande av sten, flaskor eller tårtor ett hot mot demokratin. Eftersom det var just Jimmie Åkesson som drabbades av attacken ifråga, förvandlas den i Petter Larssons värld emellertid till någonting ganska fint:

"Irene Matkowitzc försvarade med grädde humanistiskt alla som hotas av SD:s politik."

En liknande attack handlar om mer än grädde. En tårta skadar förvisso inte offret fysiskt, men det är likväl en aggressiv och symbolisk handling, som i förlängningen kan få värre följder. Jag vill återigen påminna om att Pim Fortuyn fick en tårta på sig, bara månader innan han sköts till döds. Varför kan inte personer som Irene och Petter bara nöja sig med att inte rösta på SD? Varför är det så viktigt att använda våld mot oliktänkande?

"Att med lite grädde märka ut dem som icke-demokrater må vara en smärre lagöverträdelse, men är samtidigt ett humanistiskt försvar för alla dem SD hotar med sin politik: invandrare, hbtq-personer, kvinnor och breda löntagargrupper.
Så böter, javisst. Men också blommor."

SD är alltså inte bara icke-demokrater, utan hotar tydligen större delen av befolkningen. Jag antar att Petter Larsson då anser att även borgerliga politiker hotar "breda löntagargrupper", varför det blir väldigt mycket tårtor och blommor som kommer att få delas ut.

Låt oss avsluta med lite humor och musik, i form av Irene Matkowitzc egen hyllning till Fidel Castro, kallad "Castro, Da Man":