Intressant om Demokraturen

Sverige är inte Nordkorea. Sverigedemokrater sätts inte i fängelse för sina sympatier. Däremot hånas och tystas de i media, de utesluts ur fackföreningar och de kan förlora sina arbeten. Denna situation gör att Sverige inte kan kallas för en fullfjädrad demokrati, utan snarare en demokratur. På dagens Newsmill skriver läraren och samhällsdebattören Christer Kevick intressant om detta.

"Riksdagen företräder makten och makten kan varken kritiseras eller påverkas. Ett sådant statsskick brukar kallas för demokratur och där är Sverige av idag."

"Uppfostrade och matade i decennier med den "goda staten" har uppenbarligen förstört den svenska befolkningens förmåga till kritiskt tänkande.. Vår goda stat vyssjar oss till sömns varje kväll. Vi behöver aldrig bry oss när det finns andra som gör det åt oss."

En fransk historiker vid namn Stéphane Courtois kallar detta för "soft totalitarianism", och ställer upp tre kriteria för att detta skall uppnås:

• Den mjuka totalitära staten använder inte fysiskt våld för att förfölja sina motståndare. Men likafullt råder repression och repressalier för de som har åsikter som inte anses som rumsrena och godkända av staten. Denna är starkt repressiv när det gäller individens frihet att utvecklas till en fritt tänkande varelse. Den bekämpar civilsamhället i alla dess former (allt från scouter till privata initiativ och alternativ till offentlig välfärd.). Fria, autonoma organisationer och grupperingar anses som mindre värda och hotfulla, likaså kyrkan. Religion smutskastas och framställs som sagor för idioter. Statens maktfullkomlighet och tolkningsföreträde fungerar sämre om stora delar av befolkningen engagerar sig civilt.
•  Man kriminaliserar eller stigmatiserar allmänna åsikter och värderingar som anses som samhällsfarliga (anti-rasism blir en norm, liksom feminism och CO2-teorin om klimatförändringen). Det utvecklas lagar i juridisk mening men kanske mest civila sådana som syftar till att tysta den allmänna opinionen mot framför allt invandring.
• Ifrågasättande av den biologiska familjens betydelse och föräldraskap i dess genuina form. Istället utvecklas samhällsbaserat kollektivt föräldrarskap där ett kritiskt ifrågasättande förvandlas till att man förordar kvinnofällor och ojämlikhet.

Dessa tre kriteria blir möjliga att förverkliga genom statstrogen och omnipotent media.