Aftenposten om hedersmord

Banaz Mahmod söker hjälp hos polisen

En helt ny företeelse som massinvandringen har givit oss är hederskulturen, och de medföljande hedersmorden. Egentligen skulle vi inte ens ha ett ord för detta fenomen på de skandinaviska språken, men våra länder har förändrats, och på norska heter det tydligen "æresdrap".

Norska Aftenposten har idag en intressant artikel om företeelsen, och utgår från exempel i Danmark och Sverige, men framför allt från ett fall i Storbritannien.

"Den 24e januari är det sju år sedan Banaz Mahmod, 20 år, blev mördad i sin familjs hem i London. Liket hittades senare nedgrävt i en väska i en bakgård. Banaz låg i fosterställning. Hon visste vad som skulle hända när hon blev attackerad och måste ha fått en smärtsam död. Fem dömdes i fallet: far, farbror, två kusiner samt en medhjälpare. De fyra förstnämnda fick livstid, den femte 18 år."

Precis som Fadime Sahindal i Sverige och Ghazala Abbas i Danmark, hade hon flera gånger sökt hjälp hos polisen. Men eftersom historien lät för bisarr för att vara trovärdig, blev hon avvisad.

I Sverige försöker etablissemanget framför allt att förneka eller förminska detta problem, och vi har folkupplysare som Gudrun Schyman och Jan Guillou, som menar att det dels inte förekommer, och om det ändå gör det, så förekommer det lika mycket hos svenskar.

Den lite frispråkigare Aftenposten går däremot igenom vad som gör dessa mord speciella.

En aspekt är att dådet planeras och genomförs av flera personer. I svenska Pela-fallet var det 11 inblandade på tre kontinenter, varav endast två dömdes. I fallet Ghazala i Danmark visste hundratals personer om att hon och hennes pojkvän skulle angripas, men ingen kontaktade polisen. Att genomföra mordet ger också ära:

"Det skördar applåder. I samhällen där dådet ges minimalt straff, som Jordanien, firas gärna mordet med en fest och gärningsmännen blir hjältar. Vanäran tvättas bort med blod. Offrets namn suddas ut."

Banaz grav var fram till nyligen omarkerad, just för att hon skulle glömmas bort.

Artikeln i Aftenposten går igenom fler intressanta aspekter och exempel som jag inte behöver återge här. För en västerländsk människa är det förstås obegripligt hur någon kan ta livet av sitt eget barn, inte minst av en så abstrakt och bisarr orsak som släktens "heder". Vad som också är obegripligt är att det tydligen inte alls är ett slag mot hedern att sitta i fängelse, för att inte tala om att ha mördat en egen släkting.

Det är illa nog att människor lever under hedersförtryck i Irak och Jordanien, men varför måste vi fylla på med dessa kulturer här?

Det har gjorts en film om Banaz Mahmod, "Banaz - a love story", som ni kan se här.