söndag 17 februari 2013

Åsa Linderborg läxar upp alla som faktiskt deltog i debatten




Som alla vet drog sig Åsa Linderborg ur Publicistklubbens debatt om näthat. Anledningen var att det även skulle dyka upp en meningsmotståndare, och där drar Linderborg gränsen; gärna debatt, men då skall det vara hennes åsikt som gäller och en given utgång. Överhuvudtaget är det lättare att trumpeta ut budskap från hennes egen Aftonbladet Kultur, där hon själv får göra vad hon vill, och framför allt slipper bli motsagd.

När hon nu sitter på sin trygga redaktion, känner hon att det är dags för ett inlägg i den debatt hon bojkottade. Hon inleder med en inte helt nyanserad beskrivning av Mats Dagerlind och Avpixlat:

"Han är kolumnist på Avpixlat, en högerextremistisk sajt utan ansvarig utgivare som hotar journalister till livet."

Vi som är flitiga följare av sajten vet att de aldrig hotat någon journalist till livet. Antingen så ljuger hon rakt av, eller så menar hon ungefär att den "piskar upp en stämning" som i förlängningen leder till att journalister hotas. I så fall bör hon också tänka på vad hennes och övrigt etablissemangs demonisering av sverigedemokrater leder till. Jag är övertygad om att media har en stor skuld till att SDs företrädare är de mest hotade politikerna.

Linderborg ser inbjudan av Dagerlind som en normalisering av rasism, och då kan det bli hur otäckt som helst:

"Finns det en gräns för vem PK kan tänka sig att legitimera som samtalspartner? Skulle de nånsin komma på tanken att bjuda in en antisemit i kostym eller med en svensk variant av svastikan tatuerad på ryggen (båda sorter finns)?"

Samtidigt tycker hon förstås inte att det är det minsta märkligt att en kommunist som hon själv, som dessutom stolt bär en röd stjärna, får medverka i alla sammanhang. Hon representerar ju det goda förtrycket och de rätta åsikterna.

Linderborg noterade dock att Stina Dabrowski, som egentligen var moderator, agerade fulltändigt partiskt. Detta tycker hon förstås är helt i sin ordning, men att även övriga icke-kommunister borde tryckts till:

"Vi måste lyssna på varandra”, säger PK:s ordförande Stina Dabrowski. Trots viljan till samtal dirigerade hon debatten med en lågaggressiv ton mot Dagerlind. Han skulle ställas till svars. Problemet var att hon inte hade tillräcklig kunskap om Avpixlats publiceringar för att kunna göra det. I stället fick Dagerlind oemotsagd skylla allt på medieetablissemanget; det är deras fel att Avpixlat uppmanat sina läsare att söka upp misshagliga journalister i deras hem. Dabrowski var så koncentrerad på Dagerlind, att hon helt struntade i att ställa kritiska frågor till de andra deltagarna.
En av dem som fick stå ostörd på podiet var Sakine Madon."

Det är så oerhört fegt av Åsa Linderborg att först inte våga dyka upp i en debatt, för att sedan, flera dagar senare, komma med åsikter kring den och hur alla andra borde uppträtt. Varför då inte delta från första början, där hon kunde läxat upp alla andra medan debatten faktiskt pågick? Jo, just för att det skulle blivit lite jobbigare att dels behöva tänka i realtid, dels själv behöva stå till svars för sina utfall.

Linderborgs krönika har titeln "Nu är högerns kulturkrig här" och riktar sig egentligen mot borgerliga skribenter. Anledningen är framför allt att de vågat antyda att det även hatas ganska friskt från vänsterhåll. I Åsas värld blir då även dessa genast fiender. I denna värld är vänsterhatare "systemkritiska skribenter som inte lallar med i den borgerliga trallen". Här finns inga gråskalor; man är antingen med Åsa Linderborg, eller så man emot, och då förtjänar man allt hat i världen.


5 kommentarer:

  1. Linderborg är en revolutionsromantisk skrivbordskrigare som faller i gråt så fort det hettar till på riktigt.

    SvaraRadera
  2. Ja, fast jag hade faktiskt väntat mig att hon var lite kaxigare än att dra sig ur en debatt. Men hon har väl blivit krossad i någon tidigare debatt, och lärt sig att det är lättare att mata från redaktionen...

    SvaraRadera
  3. I kommentarfältet på Avpixlat fann jag länk till denna krönika av Linderborg: Muren föll och jag gick sönder. De stackars svenska södermalmbolsjevikerna tvingades ta ansvar för Sovjetsystemets brister.

    "Det kommer en ny vänster. En som är född på 90-talet, efter Berlinmurens fall, som är för ung för att tvingas ta ansvar för Sovjetsystemet."

    Tänk om en nationalsocialist skrev: "Det kommer en ny nazism.
    En som är född på 90-talet, efter Hitlertysklands fall, som är för ung för att tvingas ta ansvar för Tredje riket."

    Jupp. Hur trovärdig vore en sådan?

    Vad man kan se i dagens post-sovjetiska vänster är våldet. . . sen inget mer. Ingen vision av Utopia, bara destruktion.

    SvaraRadera
  4. Japp, jag läste också den krönikan. Jag tycker kommunisterna alltid varit duktiga på att inte ta ansvar för sin ideologis följder. Ofta brukar man säga att det inte var någon "riktig" kommunism i Östeuropa, Kina osv...eftersom den "riktiga" kommunismen är så mycket finare. Även här kan man ju jämföra med att en nationalsocialist skulle hävdat att riktig nazism inte har någonting med krig och folkmord att göra, utan egentligen är så mycket vackrare.

    Sedan verkar det faktiskt sant att det finns en våg av kommunism i den yngsta generationen, som av någon anledning anammat hela 68-konceptet...

    SvaraRadera
  5. "Hon representerar ju det goda förtrycket och de rätta åsikterna". Det kan inte sägas bättre, Tobbe. PK-etablissemangets hyckleri och arrognas får mig att vilja spy rätt ofta, men dina bloggposter fungerar som nåt slags medicin. Inlägget om Åsa Lindeborg made my day. Hoppas att många, många läser. Apropå Lindeborgs världsbild vill jag minnas att hon i en debatt för några år sedan hävdade att det stora intresset för andra världskriget (böcker, filmer etc) hade som syfte att vi skulle glömma bort "Israels brott idag". Hon använde väl inte orden "judisk konspiration" men det var andemeningen.

    SvaraRadera