DN:s nedslag på Östermalm

Birgitta Södergren tycker om romer.
De får sortera hennes sopor.

Idag jublar twittervänstern och journalistkåren, ofta samma sak, över ett reportage i DN kallat "Vreden på Östermalm". Det handlar om att invandringskritik och SD-sympatier finns även där och därför kallas artikeln i vanlig ordning för "skrämmande" och, naturligtvis, "viktig", även om det egentligen är svårt att se vad som är särskilt intressant med att SD når åtminstone sju procent i en viss stadsdel. Om man ska titta på geografiska tendenser, är det oändligt mycket viktigare att SD generellt är som starkast på platser som har fått känna på mångkulturen och som svagast där man inte har gjort det. De fina människornas upprördhet över just Östermalm handlar kanske om att de känner att oliktänkande börjar komma lite väl nära, då de tidigare kunnat känna en viss trygghet i att denna opinion kunnat avfärdas som människor som blivit kvar på bruksorten när tåget gick. Denna känsla ger författaren Per Wästberg uttryck för i reportaget:

"Och det är tråkigt när de välutbildade går med för det lockar givetvis andra och gör SD anständigare i mångas ögon. Jag tycker att de kunde hålla sig på landet."

Själv tycker jag inte att en åsikt är mer respektabel för att den uttrycks på Östermalm än i Höör eller Borlänge, och det finns dessutom välutbildade människor även utanför Stockholm. Wästbergs och många andras syn på "landet" och folket är betydligt mer problematisk än att det finns invandringskritik på Östermalm.

Fenomenet att personer och åsikter tas på större allvar om de uttrycks på Östermalm visas också genom ett par av de personer DN har valt att intervjua. Jag förundras fortfarande över att Jan Guillou anses vara en intelligent och relevant person, som ständigt bereds utrymme för dumheter och rena lögner, men möjligen beror det på att han befinner sig på Östermalm och har goda kontakter med andra överklassmänniskor. Han har ett par käpphästar, som att hedersvåld inte finns och att muslimer i alla sammanhang är offer, och fabulerar sedan fritt för att föra fram sina teser. I en krönika på det vanliga temat om obefintlig terrorism och utsatta muslimer, lyckades han i en kort krönika få med ett tiotal rena påhitt, där han bland annat påstod att en bok handlade om en muslimsk terrorattack, när förövarna i den i själva verket var "högerextremister", och hävdade att gärningsmännen som försökte bränna ned Lars Vilks hus straffades för terrorbrott, givetvis bara för att de var muslimer, när de i verkligheten dömdes för försök till mordbrand.

När kreativiteten flödar och teserna
är viktigare än sanningen.

Jan Guillou är av någon anledning mycket mån om sin plats i överklassen och uttrycker i intervjun att SD-sympatier gör att han "skäms å den gamla överklassens vägnar". Han brukar säga att han trivs på Östermalm för att människorna där är trevliga och upprepar sitt vanliga mantra om hur mångkulturell stadsdelen är:

"Oscar och Hedvig Eleonora är invandrartäta stadsdelar. Bara i mitt hus: Ungern, Ryssland, Tyskland, Finland, Frankrike. Stilen i Oscars församling präglas av en särskild sorts artighet och kamratlighet mellan grannar. Tvärsöver från oss bor Hugo och Louise – Hugo före detta ordförande för Moderaterna på Östermalm – och att Hugo och Louise skulle sjunka till något så vulgärt som utlänningsförakt, det är omöjligt att tänka sig! Utlänningsfientlighet går inte ihop med överklassidealet som kännetecknar gammelmoderater."

Som om asylinvandringen, eller kritiken mot den, skulle ha någonting med de uppräknade länderna att göra. Få verkar notera hur torftig och rent bisarr Guillous argumentation alltid är:

"Varför skulle muslimerna vara anhängare av samma förtryck som de just flytt ifrån?"

Det är en tanke som ofta uttrycks av asylvurmare och som förblir pinsamt ointelligent. När vi hade en våg av invandrare från Iran efter 1979, kunde man kanske tala om att folk flydde från ett religiöst förtryck, men så ser det inte ut idag. De som flyr gör det på grund av krig, som i fallet Syrien, eller till exempel militärtjänst, som i fallet Eritrea, medan vi idag ser en stor ström av yngre män från Afghanistan som helt enkelt vill ha en mer lovande framtid. Naturligtvis kan dessa grupper mycket väl behålla alla möjliga inslag från sin kultur och religion, vilket vi också ser i verkligheten.

Bodil Sidén poserar gärna, vilket ju oftast
också är vad asylvurmande handlar om.

Att rätt bostadsadress och ekonomiskt välstånd tydligen anses ge mer legitimitet åt ens åsikter ser vi också genom att DN plockar fram Bodil Sidén, före detta andre vice ordförande för MUF, som avgick efter att hon tyckte att förbundet öppnade för samarbete med SD. Om hon hade bott någon annanstans skulle hon helt enkelt ha betraktats som en "bimbo", men ses genom sin östermalmsadress istället som en viktig opinionsbildare. När hon nu poserar för asylinvandring får hon dessutom en ny plattform och nya vänner, vilket ju i förlängningen kan ge mer framgång än posten i MUF.

Den alltid motbjudande överklassmänniskan Anne Ramberg lyfts också fram. På väg till någonting som sannolikt var mycket viktigt, juridiskt och humant, råkade hon passera en tidigare Folkets demonstration:

"En skakande upplevelse. De som stod där med plakaten om våldtäktsmän såg ut som du och jag. Vanliga människor. En missuppfattning som länge rådde var att nazismen åtnjöt stöd främst bland outbildade. Tvärtom. En faktor som gjorde nazismen legitim var stödet från etablerade samhällsmedborgare."

Ja, om människor med åsikter inte ser ut som "etablerade samhällsmedborgare" kan ju Ramberg förstås ignorera dem. Man undrar hur hon då ser på "motdemonstranterna", som ser ut som själva sinnebilden för mänskligt förfall. I DN uppehåller hon sig främst kring "nazism", och det förblir som vanligt oklart vad det har med SD eller Folkets demonstration att göra. Lite intressant är att Migrationsverkets generaldirektör, knappast en opolitisk tjänsteman, varit på besök hos Ramberg och hennes väninnor från Östermalm, som kallar sig "pumorna":

"Jag var där även som Säpochef, säger Anders Danielsson. Jag ser upp till henne. Hon har ett extremt rättspatos. Och försvarar mig personligen. Hon går förbi rollen som Advokatsamfundets generalsekretare och visar då enorm integritet."

Att använda den rollen för att propagera för massinvandring och försvara Danielsson personligen är väl snarare motsatsen till integritet? Stycket ger ytterligare en bild av vänskapskorruption och hur eliten håller varandra om ryggen.

Låt oss titta på några röster om reportaget, eftersom de är underhållande och talande:

Som sig bör är ryggdunkandet och den inbördes beundran enorm i dessa kretsar:

"Damen på Valhallavägen" är alltså den gamla kvinnan som ger romer en tjugolapp för att sortera hennes sopor och då klappar dem på kinden.

I reportaget deltar också en hel del oppositionella röster, eftersom det ju egentligen ska handla om dem, och det är värt att läsa artikeln i sin helhet, då många sanningar faktiskt kommer till uttryck. Lite intressant är att makarna Adelsohn, och främst före detta kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, berättar om den obehagliga stämningen under Fredrik Reinfeldt och om hur hon läser Avpixlat. Maken skjuter in:

"När du plötsligt har hundratusentals unga testosteronstinna herrar med relativt annorlunda kvinnosyn sedan barnsben. Vad händer med relationerna här i Sverige? Den frågan är även jag mer orolig för än någon annan!"

Båda menar att medierna inte är att lita på, vilket många av oss känner till, och Ulf säger:

"När pressen medvetet förtiger uppstår en väldigt, väldigt obehaglig stämning i folkdjupet. Och det är ju förvånande att medierna inte har förstått det."

Kommentarerna om medierna har DN genomgående markerat med gult, eftersom de i deras värld är de mest chockerande. När Lena Adelsohn Liljeroth själv får läsa sina intervjusvar blir det dock viktigt att poängtera att hon tycker att Avpixlat har en "skrämmande världsbild" och att "medier som Avpixlat eller nu nedlagda Nationell idag inte bör få presstöd". Det är en märklig uppfattning som jag gärna skulle ha sett henne motivera. Idag finns det bara en enda alternativ tidning med presstöd, Nya Tider, medan det finns hur många socialdemokratiska, liberala och kommunistiska publikationer som helst som får det.

Man kan spekulera i vad det bakomliggande syftet är med dagens reportage, men själv har jag ingen djupsinnigare analys än att det som vanligt bara handlar om att kartlägga "högerextremism" och alltså är ännu "ett besök på zoo", även om det brukar göras från Skåne och glesbygd.

"SD:s bakgård" och medierna

I dagens Aftonbladet bjuder Anders Lindberg på en längre artikel som han är mycket nöjd med, säkert framför allt uttrycket "SD:s bakgård". I verkligheten är det ett tämligen vinklat reportage från Ungern och har ingenting med Sverigedemokraterna att göra. För att redan från början lämna all objektivitet och seriositet åt sidan, inleder man med ett uttalande från Expos Daniel Poohl:

”Sverigedemokraterna skulle aldrig säga det själva, men de vet mycket väl. Om de ska kunna genomföra sin politik behövs de metoder som nu används i Ungern och Polen.”

När Anders Lindberg sedan själv ska beskriva SD:s ideologi blir det förstås också tendentiöst:

"Under ideologiska etiketter som 'socialkonservatism' och 'nationalism' finns en genomtänkt vision av ett annat samhälle där män är män och kvinnor är kvinnor – där kulturer och folk inte blandas. Det är ett rike där ledaren kan tala direkt till sitt folk utan en massa onödig kritik och där media tillsammans med staten slår vakt om kultur, familj och harmoni."

"Ledaren" som talar direkt till sitt folk? Det är knappast någon som ser Jimmie Åkesson som en stor ledare som en dag ska få absolut makt. De övriga påståendena kan ha en viss riktighet, men då endast i förhållande till det rådande läget, som man man måste jämföra med.

Att många vill se män som män och kvinnor som kvinnor är helt enkelt en reaktion på dagens mycket bisarra strömningar, där könen ska utplånas och mycket av debatten, som vanligt importerad från USA, handlar om hur det inte alls finns två kön, en tanke som man förkastar som "binär". Dessa nya ideal, som sannolikt omfamnas av ett mycket litet antal, sprids i alla medier och ett av de senaste exemplen var när en könlös individ i Metro förfasades över att kungafamiljens nya medlem "påtvingades" ett kön. Samtidigt envisas medierna med att använda dessa kretsars ord "hen" och "en", trots att knappast någon använder dem i verkliga livet.

Samma sak gäller påståendet att många, här i form av SD, inte skulle vilja att folk och kulturer blandas. I verkligheten är det få personer som har några problem med att till exempel i Sverige träffa turister eller själva åka utomlands. Motståndet gäller den exempellösa massinvandringen, av främst muslimer, som leder till att folket byts ut och hela samhället raseras, samt den från ovan påbjudna ideologin mångkulturalism.

Det är dock tankarna kring mediernas roll som jag finner mest intressanta. Antagligen tycker Anders Lindberg på fullt allvar att Sveriges medier kritiskt granskar makten, trots att det är lätt att se att de alla följer en påbjuden ideologi. Aftonbladets artikel ägnar mycket utrymme åt påstådd eller verklig rasism, men jag undrar om inte oron som vanligt handlar om just medierna:

"Ungefär 1000 personer fick sluta på public service och en ny medielag har gjort huvuddelen av TV, radio och tidningar till språkrör för det styrande partiet. De fria medier som finns är små och når framförallt närmast sörjande."

Känns det igen? Problemet för Anders Lindberg och hans gelikar handlar inte om några principer och han är förstås fullständigt obekymrad när medierna istället fylls av en likriktad agenda som går i hans egen riktning, som vi för enkelhetens skull kan kalla kulturmarxistisk. Kanske är det en utopi att tro att medier någonsin kan vara opartiska och oberoende, och i så fall skulle det snarare vara välgörande om de svenska medierna, efter decennier med en viss inriktning, en dag fick en annan. Ty om vi ska vara ärliga, visst skulle vi gärna se att 1 000 personer fick gå från SVT och SR? Personer som Anders Lindberg kan då skapa sina egna alternativa medier och de som vill att alltifrån nationaldag och luciafirande till Melodifestivalen ska handla om arabisk och muslimsk kultur kan göra sådana insatser på bloggar och på Youtube.

Ungern har också fått kritik från västeuropeiska liberaler för politiska reformer, vilket också uppmärksammas i dagens text:

"På grund av valsystemet, en blandning av enmansvalkretsar och val med partilistor som är skräddarsytt för att gynna Fidesz är det nästan omöjligt att avsätta Orban.
Och om oppositionen skulle vinna kan den ändå inte ändra politiken.
– Viktor Orban har gjort så att stora delar av politiken inte kan ändras utan två tredjedels majoritet i parlamentet, säger Akos Komassy, tidigare rådgivare till tre socialdemokratiska premiärministrar och nu oppositionsledare i distriktet Józsefváros i Budapest."

Upprördheten innebär ett rent hyckleri, eftersom jag aldrig hör dessa röster kritisera valsystemen i Frankrike och Storbritannien. Front National blir vid proportionella val, som det till Europaparlamentet, landets största parti med runt en fjärdedel av rösterna, men har endast en ledamot i parlamentet av totalt 577. I Sverige har vi proportionella val, men vi ser hur sex partier utan att skämmas rentav ingår en överenskommelse för att hålla ett enda parti, nu stött av en femtedel av befolkningen, utanför allt inflytande. Miljöpartiet stöds av en mycket liten del av befolkningen, men får ändå igenom sin politik under både formellt borgerlig och socialdemokratisk majoritet. Viktor Orbáns Fidesz har åtminstone ett mycket bredare stöd. Ytterst få ungrare, polacker, tjecker eller slovaker vill ha en stor muslimsk invandring av Sveriges slag.

Låt oss avslutningsvis titta på hur våra egna "oberoende" medier ser ut bara idag.

Aftonbladet:

 DN:

 SvD:

Medieetablissemangets arrogans

Ja, det här är verkligen delar av Aftonbladets ledarredaktion.
Swedin, Pettersson och Virtanen.

Man skulle förstås kunna skriva både en och två böcker om hur medierna och deras figurer fungerar i dagens Sverige, men jag tänkte här endast visa ett litet aktuellt exempel på hur de resonerar. Många människor är upprörda över SVT:s senaste mångkulturella lilla örfil, men det svenska medieetablissemanget är fullständigt ointresserat av hur kritikerna tänker eller vad de menar. Denna dag har de sedvanliga journalisterna och posörerna ägnat åt att håna hur lite "sverigevänner", ett ord de gärna använder och sätter inom citationstecken, förstår. De nöjer sig med sin inlärda bild av hur det nog handlar om rasister som blev kvar när tåget gick och inte har tillräckligt stor hjärna eller öppet hjärta för att omfamna det nya och spännande. Om dessa journalister hade haft tillräckligt mycket nyfikenhet för att gå in på olika oppositionella bloggar, skulle de se att tankarna kring SVT är bra mycket mer analytiska och mångfacetterade och att det inte är främmande språk i sig som provocerar. Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, bjuder idag på ett par talande kommentarer:

Det är knappast vi som har startat kulturkriget, utan det medieetablissemang, i detta fall SVT, som ständigt utför små attacker mot landet och befolkningen. Kriget är nödvändigt. Hennes kollega Daniel Swedin verkar vilja antyda att man kanske inte helt ska hålla sig utanför debatten trots allt:

Eftersom det är en kollega, som i Petterssons ögon alltså har samma status, bemödar hon sig att svara:

Nej, det var SVT:s sändning som var en provokation, dessutom en mycket medveten sådan. Man kan då tänka att vi inte borde reagera på den, men det tycker jag absolut vi ska göra, liksom vi ska bemöta så många lögner vi hinner med. Den sista kommentaren är också mycket talande, där vanliga svenskars yttranden sammanfattas som "brölet", något som eliten inte ska nedlåta sig till att bemöta, utan istället ska "förklara". Nåväl, något skulle väl jag säga också:

Att jag förstås inte fick något svar på detta är lite intressant, eftersom jag aldrig får det från just journalister. De kan få tjugo kommentarer på något inlägg, men besvarar endast och alltid de som har samma status inom medieetablissemanget, precis som vi ser ovan. Det behöver inte vara likasinnade, då Ivar Arpi glatt svarar Anders Lindberg, och vice versa, men de håller sig för goda för att svara vanliga människor. 

För ett par veckor sedan träffade jag en medieforskare som intervjuade ett antal oppositionella röster. Han frågade mig då bland annat om jag skulle vara intresserad av någon diskussion med etablerade medier eller på något sätt delta i dem. "Javisst", svarade jag och skrattade till lite, "men något sådant intresse finns överhuvudtaget inte från deras sida". 

Vi får hoppas att det bland annat blir deras arrogans och ointresse för vanliga människor som gräver deras egen grav. Ju längre de isolerar sig och förtjust sitter och skriver om hur dumma "sverigevännerna" är till varandra, desto mer kommer naturligtvis behovet av alternativa medier växa, där undangömda nyheter och andra perspektiv kan göra sig hörda.

Vad allmogen får oroa sig för

I en krönika i dagens Expressen vill den ökände Lars Lindström säga någonting om alternativa medier och källkritik, enligt en linje som knappast är ny inom det mediala etablissemanget. Vi minns hur vänstersidan Politism presenterade en särskild bild på sidor som man skulle undvika, i sig mycket olika, men där invandringskritik var den gemensamma nämnaren. Festligt nog används just "källkritik" som ett skäl att undvika dem, trots att det i verkligheten handlar om åsikter som vänstern vill förbjuda.

Jag håller med om att inlägg och inte minst bilder ofta delas lite väl snabbt, men det är ett problem som snarare hänger ihop med sociala medier än med vissa politiska åsikter. Även jag tycker att det är pinsamt när exempelvis en bild på unga brudtärnor visas upp som ett exempel på barnäktenskap. Lars Lindström vill emellertid gå längre än så och hans egentliga syfte visas redan i ingressen:

"Ni har alla hört det. Vi måste ta folks oro på allvar. Det måste vi inte alls det. Inte så länge som folk oroar sig för fel saker."

Det är en intressant hållning, om än inte särskilt förvånande i dessa kretsar. Det är etablissemanget som ska bestämma vad som är rätt och fel saker att fundera kring, och följaktligen blir det alldeles logiskt att invandringspolitiken och dess konsekvenser har förtigits i dess medier.

Texten fortsätter:

"Den våg av 'alternativa' och främlingsfientliga sajter som har vuxit fram de senaste åren har som enda syfte att sprida hat mellan människor, med alla medel, med nätet och sociala medier som bas."

Det är snarare just den inställning som Lars Lindström ger uttryck för, att etablerad media ska avgöra vad som får diskuteras, som har skapat behovet av alternativ. När han fortsätter att ge direktiv om vilken verklighetsbild som ska förmedlas, blir det närmast parodiskt:

"Ingen är omedveten om att den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget pågår och att Sverige som ett av världens stabilaste, fredligaste, säkraste, rikaste och lyckligaste länder har tagit ett stort ansvar. Ingen är heller omedveten om att det innebär en stor påfrestning för mottagande, sjukvård och skola, eller att vi måste bygga en massa bostäder.
De få som pratar om kollaps menar antagligen den utmaningen."

Om inte resten av stycket gjorde det, förtar användningen av etablissemangets språk i form av kodord som "ta ansvar" och "utmaning" varje eventuellt intryck av seriositet. Nej, hela samhället har inte kollapsat, men vi är många som menar att det kan göra det på längre sikt, särskilt om asylinvandringen tillåts fortsätta. Bilden som får förmedlas är alltså att Sverige är ett världens bästa och "lyckligaste" länder och att allt annat endast är utmaningar, nästan möjligheter. Om detta är ramarna, befinner vi oss inte långt efter Nordkorea i medierapportering.

Det är viktigt att inte ge en alltför
negativ bild av situationen i landet.

Det är intressant att alternativa medier per definition anses vara mindre tillförlitliga och att ett avståndstagande från dem ska innebära "källkritik". Även Nya Tider finns på Politisms svarta lista, men jag vet att vi där gör efterforskningar, har källor och intervjuar människor precis som andra seriösa medier. Självklart har de alternativa medierna oftast en agenda, men det gäller ju i minst lika hög grad de etablerade, inte minst Lindströms egen Expressen, med sitt samarbete med kriminella vänsterelement och löpsedlar om att kasta SD:s valsedlar på gatan. Sådant har vi för övrigt aldrig sysslat med på Nya Tider. Lindström härjas som bekant av en nästan sjuklig besatthet vid SD, och vi får en inte alldeles objektiv bild även i detta alster:

"För overklighetens folk spelar inte detta någon roll. De litar hellre på desinformatörer utsända av en rörelse startad av nazister och skinheads."

Det där med "nazister" kan vi lämna därhän denna gång, men det är också en mycket märklig tanke att de alternativa medierna på något sätt skulle vara utsända av SD. Exempelvis Nya Tider är helt partipolitiskt obunden och jag kan inte komma på en enda medarbetare som är aktiv inom något parti. Mot slutet ger Lars Lindström oss än mer oförblommerade instruktioner om vad vi ska oroa oss för:

"Är det den oron vi ska ta på allvar? Nej, vi vet vad vi ska bekymra oss för. Samhällskollapsen i Syrien. Att EU inte enas om flyktingmottagandet. Hotet mot demokratin i Ungern och Polen. Att Ian Wachtmeister kan bli president i USA. Att ett gäng Karl XII-svärmare ska få något att säga till om i Sveriges riksdag."

En vänstermänniska får gärna se världen på detta sätt, men det är anmärkningsvärt att det så tydligt uttalas att det ska vara den enda världsbilden. Det må vara motbjudande, men det ger åtminstone ännu en förklaring till varför svenska etablerade medier ser ut som de gör.

Drev, undfallenhet och hyckleri

I fredags kunde Arbetarbladet presentera sitt stora avslöjande, en gärning de uppenbarligen var mycket nöjda med och som de har spunnit vidare på sedan dess. "Scoopet" består i att tidningen har tittat på en moderat företrädares Facebook-sida och där funnit att han har delat artiklar från Fria Tider och Samtiden. Skälet till detta engagemang för tämligen harmlösa aktiviteter i sociala medier kommer förstås ur en bitterhet över att Socialdemokraterna har förlorat makten i Gävle för första gången på 96 år.

Tidningen skriver om saken även idag och nu är syftet att få den aktuelle politikern Jan Rust att avsättas. Personligen tycker jag att Moderaterna i Gävle agerar på ett patetiskt och onödigt undfallande sätt, så även Jan Rust själv, som bland annat skyller på att han inte är så duktig på att använda sociala medier, istället för att helt enkelt stå upp för att han fann artiklarna intressanta.

Måns Montell, Moderaternas gruppledare i kommunfullmäktige, låtsas se mycket allvarligt på det inträffade och säger rentav:

"När det gäller nyhetsartiklar så delar jag från exempelvis Arbetarbladet eller motsvarande nyhetssajter, där jag känner att det finns en oberoende journalistik, där det finns trovärdighet. Jag kan också dela artiklar från till exempel moderat.se där det är tydligt att avsändaren är opinionsbildare."

Måns Montell (M)

Om Måns Montell verkligen tror att Arbetarbladet är en "oberoende nyhetssajt" behöver uppenbarligen alla moderater i kommunen den där utbildningen i inte bara sociala medier, utan i medier överhuvudtaget. Tror han att Arbetarbladet skriver om Jan Rust dag efter dag för att de i sin oberoende opartiskhet uppfattar det som en viktig nyhetshändelse? Självklart har publikationer som Samtiden och Fria Tider en agenda, men det är nyttigt för människor att ta del av olika infallsvinklar och åsikter. Alltså, Jan Rust och Måns Montell, läs gärna på Moderat.se och Arbetarbladet, men glöm inte att också ta del av vad den invandringskritiska opinionen tycker.

Igår tyckte vänsterpartisten Gin Akgul Hajo  att det var dags att plocka poäng på det patetiska drevet, under den något överdrivna rubriken "Orkar Moderaterna styra Gävle?". Hon menar att "situationen är skrämmande" och inga ord är för stora:

"På fredagen uppdagade Arbetarbladet att den nya socialnämndsordföranden, Jan Rust (M) delat rasistiska inlägg på sociala medier så sent som för bara några månader sedan. Som försvar anger han att han saknar kunskap om tekniken och att han inte förstod vad han delade. Önsketänkandet om att gävleborna måste vara naiva lyser med kallt blått sken, med brun inramning." 

Precis som Arbetarbladet, tycker hon att det är fyndigt att hävda att Jan Rust antingen är rasist eller dum i huvudet, även om en mer akademisk omskrivning används för den senare egenskapen:

"Vad är då svaret från den nya högsta ledningen för Gävle kommun, när hon ställs inför faktumet att några av hennes mäktigaste politikerkollegor i kommunen uppenbart har och sprider eller saknar kognitiv förmåga att förstå rasistiska åsikter?"

Gin Akgul Hajo (V)

Nu kommer vi till det roligaste i denna egentligen meningslösa historia. Likt personer som Kurdo Baksi och Özz Nûjen, motsätter Gin Akgul Hajo sig all form av svensk nationalism, som alltid stämplas som rasism, men är förstås samtidigt en brinnande kurdisk nationalist. 1999 deltog hon i en demonstration i Stockholm mot att PKK-ledaren Abdullah Öcalan hade gripits i Turkiet. Demonstranterna tog sig in i Folkets Hus och när ett rykte började florera om att polis var på väg till platsen tog gruppen helt enkelt de personer som befann sig i byggnaden som gisslan och barrikaderade utgångarna med kontorsmöbler. Några av ockupanterna bar mask, en del av dem hotade att sätta eld på sig själva, och den tagna gisslan uppfattade situationen som mycket obehaglig.

Gin Akgul Hajo själv höll bland annat vakt, skrek "Länge leve Öcalan", och vägrade låta en person ur gisslan meddela sin läkare att han inte kunde komma på avtalad tid. Hon befanns skyldig till olaga frihetsberövande och dömdes till ett års fängelse, ett straff som i hovrätten sedan ändrades till samhällstjänst. Är Gin Akgul Hajo verkligen rätt person att kritisera någon för delningar på Facebook, eller kräva någons avgång?

På hennes egen Facebook-sida dominerar den kurdiska kampen och hatet mot Turkiet. Innan hon fick sin tjänst som kommunalråd arbetade hon som tolk och SFI-lärare. Sverige är ett synnerligen sjukt land.

När "hatsajter" delas...

Jan Rust (M) tar även del av källor
som inte har godkänts av vänstern.

I Gävle tog som bekant Alliansen nyligen makten efter 96 år av socialdemokratiskt styre, något som blev möjligt efter att Sverigedemokraterna röstade på deras budgetförslag. Det nya styret kommer förstås behöva fortsatt stöd från SD. Vi kan anta att Socialdemokraterna vid det laget såg staden som sin och idag känner en viss bitterhet, en känsla man gärna använder för att uppmärksamma SD:s roll i maktskiftet.

Idag bjuder Arbetarbladets ledarsida på en ovanligt fånig attack mot Moderaterna, som baseras på ett ett "avslöjande" reportage från en moderat politikers Facebook-sida:

"Jan Rust är nybliven ordförande för socialnämnden i Gävle kommun. Men har redan lyckats förbruka sitt förtroende. Arbetarbladet har granskat Rusts förehavanden i sociala medier. En granskning som visar att Rust frikostigt delat med sig av innehåll från hatsajter som Sverigedemokraternas Samtiden.nu och högerextrema Fria tider."

Till att börja med är det nog inte Arbetarbladet som ska avgöra huruvida en moderat företrädare åtnjuter ett förtroende eller inte, utan naturligtvis partiets väljare. Sedan är den här enorma rädslan för vad människor läser och delar tämligen bisarr, även om det verkar vara den förhärskande linjen inom vänstern. Vi minns hur vänstersidan Politism rentav skapade en liten bild för att varna sina sympatisörer för olämplig läsning:

Det är intressant att man i så hög grad är rädd för att människor kan röra sig utanför vänstersfären och ta del av alternativ information. Jag hänvisar dagligen till alster i både Aftonbladet och Svenska Dagbladet, utan att oroas för att läsarna tar någon skada. Arbetarbladet har alltså genomfört den journalistiska bragden att titta på Jan Rusts Facebook-sida och där upptäckt hänvisningar till Samtiden och Fria Tider, två medier som faktiskt inte ens är särskilt extrema. Att kalla dem "hatsajter" är direkt löjeväckande, och låt oss hoppas att Moderaterna är lite mindre ängsliga inför sina medlemmars läsvanor. Om en person nu har hittat en artikel som denne av den ena eller andra anledningen finner intressant, spelar det verkligen någon roll var den har publicerats?

Resonemanget säger en hel del om hur vänstern fungerar, där de även på andra sätt i möjligaste mån försöker undvika allt som stör den egna världsbilden. Ett exempel är hur de på Twitter glatt delar och hyllar allt som deras vänner gör, men snabbt ser till att blockera alla kritiska röster, vilket leder till att de får en behaglig tillvaro i ett flöde som enbart består av inbördes beundran.

Arbetarbladet har kontaktat Jan Rust för att ställa honom till svars för de icke godkända lästips han gav sina vänner:

"När Arbetarbladet ber Rust kommentera sina förehavanden på Facebook blir svaret att det var länge sedan. Trots att Rust så sent som 2015 delade innehåll från dessa sidor.
Rust skyller det hela på att han inte är så bra på detta med Facebook. Det må vara hänt. Men att dela material från hatsajter har ingenting med teknik att göra. Det handlar om vilka åsikter man håller sig med. Inte heller duger förklaringen att Rust inte visste vad det var för någonting." 

Svaren vittnar om en förkastlig och onödig undfallenhet. Om vänstermänniskor konfronterar en med "förehavanden på Facebook", skulle man också kunna inleda med att förklara för dem att de inte har med saken att göra, följt av att man är en fri människa som läser vad man vill och att detta också gäller alla andra som tar del av delningen. Allra helst skulle jag vilja se att man säger att man anser de nämnda källorna vara utmärkta och att man står för just de artiklar som har delats, något som Jan Rust sedan i viss mån gör:

"Men man tänker också att sådant som kommer ut på sådana där medier är legitimt, om jag säger så."

Självklart är det så. Samtiden är ett partiorgan som jag i stort sett aldrig läser, men jag vet att Fria Tider huvudsakligen innehåller rena nyhetsartiklar.

Ledarsidans attack mot Jan Rust har skrivits av Arbetarbladets
politiska redaktör Jenny Wennberg. Hon har tidigare bland 
annat engagerat sig i snöröjningens genusaspekter.

Arbetarbladets indignation känner dock inga gränser och det är stora ord som används:

"Rust är ordförande för socialnämnden. Det betyder att han ansvarar för en av kommunens viktigaste nämnder. Den makten ligger alltså nu i händerna på en individ som delar rasistiskt innehåll i sociala medier och dessutom hävdar att han inte har några som helst kunskaper i källkritik."

Den underliggande artikeln visar några exempel på de artiklar som Jan Rust har delat, men jag skulle inte kalla någon av dem rasistisk i ordets korrekta bemärkelse. Vänstern vill helt enkelt strypa fri informationsspridning och även lära politiska motståndare vad som får läsas och vad som är förbjudet.

Ett av Arbetarbladets exempel på "rasism".

Martin Aagård oroas av alternativa medier

Bild: Nyheter Idag

En kollega till mig konstaterade förtjust, med anledning av ett välgjort granskande filmreportage som hade gjorts, att alternativa medier nu har gått in i en ny fas. Dessa medier och de som arbetar med dem har blivit allt mer professionella och deras genomslag verkar bli allt större. Det är uppenbart att det numera är omöjligt för etablerad media att helt hålla befolkningen ovetande om en händelse, då människor har en mängd andra källor att söka sig till.

Eftersom de etablerade medierna länge verkar ha sett sig själva som någon sorts folkuppfostrare, snarare än nyhetsförmedlare, är denna utveckling för dem förstås skrämmande. På Aftonbladets kommunistiska sida, av någon anledning kallad Aftonbladet Kultur, skriver Martin Aagård om att "Extremhögersajternas inflytande över mainstreammedia växer sig allt starkare".

Eftersom inga "högerextremister" ens får skriva krönikor i etablerad media, är det där inflytandet förstås indirekt. Om något tiotal alternativa aktörer rapporterar om en händelse, vilket leder till att hundratusentals svenskar snabbt känner till den, blir det något märkligt om samtliga etablerade medier samtidigt helt förtiger den. Dessutom skulle jag säga att alternativa medier ofta håller en högre nivå, både innehållsmässigt och stilistiskt, än vad till exempel Aftonbladet och Expressen gör. I Nya Tider behöver ingen läsa om intriger i Paradise Hotel och uppenbarligen ställs där högre krav på språkbehandlingen.

Martin Aagård skriver om hur händelserna i Köln har förmedlats av alternativa medier och inleder med en personlig händelse:

"Några dagar efter nyårsfirandet i Köln då hundratusentals människor från hela världen årligen samlas för att fira (i alla fall enligt turistsajten cologne.se) skriver jag några kommentarer på en bekants vägg på Facebook. Ett par timmar senare ligger en text på extremhögersajten Nyheter idag om vad jag skrivit. Skribenten har missförstått allt."

Det framgår inte vad skribenten, Chang Frick, skulle ha missförstått, men på Nyheter Idag får vi bland annat veta att Martin Aagård hade skrivit:

"Myten om att vita män slutat våldta och att nästan alla våldtäkter numera begås av män från Mellanöstern är ett av extremhögerns viktigaste propagandaverktyg för att rekrytera kvinnor."

Detta är ett citat och jag antar att det är korrekt återgivet, särskilt som det inte är särskilt svårt att föreställa sig just Aagård framföra någonting sådant. Kommentaren liknar den typen av argumentation som kännetecknar Jan Guillou. Naturligtvis är det ingen som hävdar att inga vita män begår våldtäkter, men ren fakta visar att män från Mellanöstern är gravt överrepresenterade vid den typen av brott och det är inte heller svårt att hävda att gruppvåldtäkter och nyårsafton i Köln har en kulturell koppling.

Intressant nog tyckte Martin Aagård dock att etnicitet var enormt relevant vid morden i Trollhättan. Då skrev han bland annat:

"För varje gång en vit människa på tv säger att mördaren kan vara psykiskt sjuk, trots att det inte finns några som helst bevis för att han skulle varit psykiskt sjuk, ökar den."

"Duktiga vita människor skriver att de känner kårar längs ryggraden och att vi alla varit små och att alla som har barn i en skola kan förstå hur det känns."

"Den vita eliten i Sverige måste börja prata om hur utsatta våra mörkhyade medborgare är just nu."

Ja, jag tycker att det vid morden i Trollhättan var relevant att ange mördarens och offrens etniciteter, vilket jag också tycker i fallet Köln. Martin Aagård skulle däremot aldrig säga att "duktiga arabiska människor" nu måste ta ansvar för vad som hände i Tyskland, eller ens hur "den vita eliten" borde förstå hur utsatta vita flickor är. I texten om Köln fortsätter Aagård genom att använda en taktik som är vanlig när alternativ media ska nedvärderas:

"Det är mer regel än undantag att det blir fel och jag kan liksom inte bli riktigt ilsken på en amatör. Dessutom är hans syfte inte att rapportera om verkligheten utan att sprida politisk propaganda."

Att man kan bortse från vad som skrivs i alternativ media eftersom skribenterna inte är "riktiga journalister" har hörts många gånger förut. Ett ganska roligt exempel på detta kommer från Oisin Cantwell, som i sitt alster med just rubriken "Så skulle ingen riktig journalist skriva" försöker smutskasta Dispatch International, Ingrid Carlqvist (som är en riktig journalist) och rentav hävda att Roger Sahlström inte kan anses vara fotograf "i journalistisk mening".

Ingrid Carlqvist

Som exempel på Sahlströms uselhet får vi några rader som då fick mig att skratta till:

"Oisin Cantwell från Aftonbladet tittar på den unga kvinnan i slöja. Man skulle kunna tro att han är på en strippklubb. Han är helt fast i den unga dotterns ansikte. Jag anar en klump dregel i mungipan. Visst hon är vacker som en svensk solnedgång, men Oisins blickar känns väldigt olustiga"

Osin Cantwell hävdar att ingen "riktig journalist" skulle skriva så, vilket de flesta alternativa medier i och för sig inte heller gör, men att sådana formuleringar inte skulle platsa i Aftonbladet har jag mycket svårt att tro. På grund av det sociala stigmat och låg ersättning är de flesta av oss som arbetar med alternativa medier "amatörer", vilket jag inte ser som ett viktigt problem. Jag är själv egentligen ekonom, men skriver idag nyhetsartiklar för Nya Tider och vill hävda att jag trots brist på journalistisk utbildning inte har några problem med att bedöma en händelses nyhetsvärde, genomföra intervjuer eller skriva en artikel med intressant ingress, relevanta underrubriker och en sammanhängande brödtext. Jag tror att få av tidningens läsare skulle känna att mina artiklar var tydligt underlägsna de som finns i etablerad media.

Martin Aagårds umbäranden efter händelserna i Köln blir värre:

"Men dagen efter hör proffsen av sig.
Det är SVT som läst historien och vill att jag ska ställa upp i en debatt.
Jag blir upprörd på riktigt. Ska en fejkad nyhetssajt sätta er nyhetsagenda? Jag blir otrevlig. Jag skriver kanske tre inlägg på Facebook om dagen. Aldrig tidigare har SVT hört av sig och bett mig diskutera något av dem i direktsändning."

Vissa av oss blir aldrig kontaktade av SVT, oavsett hur många inlägg vi skriver, men jag kommer inte att bli otrevlig den dagen då jag äntligen får min inbjudan till morgonsoffan. Jag misstänker också att det som skulle diskuteras i det där programmet inte var Aagårds inlägg på Facebook, utan mer sannolikt händelserna i Köln eller mediehanteringen av dem, och att Fricks inlägg möjligen bidrog till att aktualisera Martin Aagård som namn. Hans förakt fortsätter oförtrutet:

"Samtidigt kommer mailen. Det är män som får all sin information om omvärlden via extremhögersajter som hör av sig. Deras frågor är fulla av missförstånd. De har matats med lögner och desinformation så länge att de inte längre kan skilja på fakta och propaganda. Tokhögerns politiska skräckvisioner har för dem blivit verklighet. Jag orkar inte bry mig, utan svarar något oengagerat om att de för sin egen skull borde testa att läsa en riktig tidning med en ansvarig utgivare."

Det är ju just på grund av de etablerade mediernas uppenbara agenda och mörkläggningar som människor känner ett behov av att söka sig till alternativen. För övrigt har till exempel Avpixlat, liksom Nya Tider, en ansvarig utgivare. Det är ju inte heller så att de kommunistiska pamfletterna på Aftonbladet Kultur skulle vara några under av opartiskhet.

"Kultursidan" där Martin Aagård skriver

Martin Aagård insisterar på att ingen egentligen vet vad som hände i Köln:

"Det som hände i Köln (fortfarande oklart vad) begicks av män från nordafrika och "mellanöstern". I polisuttalandet ledarskribenten hänvisar till används visserligen ordet ”araber” men det törs hon inte skriva."

Nja, det har vid det här laget åtminstone kommit in 200 - 300 polisanmälningar om personrån och sexuellt ofredande, så alldeles oklart är det inte. Jag förstår inte riktigt varför Aagård skriver Nordafrika utan citationstecken och Mellanöstern med sådana (eller varför han använder liten bokstav), men om man ska ge någon beskrivning duger väl dessa regioner, då vi förstår ungefär om vilken typ av utseende det handlar. Det blir sedan dags för ännu en nedlåtande kommentar och märklig bild av verkligheten:

"Bland annat SVT är livrädda för ytterhögern.
Det är därför de ber mig debattera vad jag skrivit i en Facebooktråd. Det är därför Aktuellt låter Marcus Birro, denne store auktoritet på internationell terrorism och radikal Islam i Frankrike, diskutera något svammel om ”åsiktskorridoren” när årsdagen av Charlie Hebdo ska högtidlighållas."

Marcus Birro bjöds naturligtvis inte in för att analysera internationell terrorism och radikal islam, utan för att han är en person som på ett mycket tydligt sätt har hamnat utanför åsiktskorridoren och den mediala värmen. Paradoxalt nog skulle Aagård förkasta alla, särskilt oss som aldrig ens befunnit oss i åsiktskorridoren, som vet någonting om den mekanismen. Marcus Birro var den bekvämaste personen de kunde hitta, eftersom hans koppling till "extremhögern" är minimal. Efter ytterligare en längre utläggning om att medier inte rapporterade om Köln därför att det inte gick att veta någonting, återkommer så Aagård till det som ska vara kärnan i hans långa text:

"Extremhögerns tajta grepp om media växer sig allt starkare. Frågan är om det går att bryta ett sånt inflytande över nyhetsrapporteringen – i förlängningen ett allvarligt problem för demokratin."

Nej, det skulle vara oändligt mycket sämre om alternativ saknades till de likriktade etablerade medierna. Även de alternativa medierna driver förstås politiska linjer, men deras hållningar fungerar som motvikt, då en mängd åsikter, samt rena nyheter, helt lyser med sin frånvaro i de etablerade medierna. Ni kommer knappast att kunna bryta de alternativa mediernas genomslag med mindre än att ni förbjuder internet.

Alternativa mediers inflytande

Aftonbladets Karin Pettersson riktar idag in sig på alternativ media, där hon menar att "Hatsajterna hotar medier och demokrati". Inledningen bjuder på en någorlunda relevant reflektion, om vi har överseende med det tröttsamma begreppet "hatsajter":

"Häromveckan kom statens medie­utredning med sitt första ­betänkande. Här avhandlas ­digitaliseringen och mediernas roll i demokratin.
Betänkandet är på 354 sidor och har vissa problem.
Sajten Avpixlat nämns inte en enda gång. Flashback finns med vid ett till­fälle, i en tabell från 2014.
Det är lite som att analysera svensk politik utan att nämna Sverigedemokraterna."

Jag skulle säga att nivån av faktiskt hat inte är högre på Avpixlat än vad den är i Karin Petterssons egen tidning. Hon har dock rätt i att alternativa medier idag spelar en mycket viktig roll, då de speglar nyheter och ger uttryck för åsikter som inte tolereras av etablerad media.

"Det digitala ­informationslandskapet utmanar inte bara gamla affärsmodeller, utan lika mycket medias unika ställning som ­nyhetsförmedlare. Ditt Facebookflöde skiljer inte på en länk från Aftonbladet, en konspirationsblogg om chemtrails eller högerextrema Fria Tider."

De svenska likriktade och politiserade medierna kan inte ha en unik ställning. Just ur demokratisk synvinkel skulle det vara förkastligt. Varför skulle stor skillnad göras mellan Aftonbladet och Fria Tider? Att påstå att alternativa medier skulle hota demokratin och rentav medier är fullständigt ologiskt. Ett av Karin Pettersson argument lyder:

"De är inte alls nyhetsförmedlare, utan ­propagandaorgan."

Nja, det är en sanning med modifikation, då de faktiskt förmedlar nyheter, om än med ett eget fokus och egna vinklar. Etablerad media är också propagandaorgan, vilket vi ser till exempel vid kampanjer mot Sverigedemokraterna.

Sannolikt skulle Karin Pettersson stämpla min egen lilla sida som en del av den förfärliga undervegetationen, men man ska då hålla i åtanke att jag aldrig utger mig för att vara opartisk. Här framför jag dag ut och dag in mina egna åsikter och funderingar, samt väljer ut de händelser jag ser som relevanta. Varför alternativa medier skulle vara skadliga för demokratin förklaras med ett något krystat resonemang:

"En central tes i hatsajternas hård­vinklade nätmiljö är att traditionella ­medier hela tiden ljuger och mörkar. Så skapas en ond och självförstärkande cirkel av misstro mot politiker och journalister som eroderar själva fundamentet för det demokratiska samtalet."

"På längre sikt måste medier förstå att hotet inte bara kommer från Facebook, utan också från rasistiska och odemokratiska krafter som aktivt verkar för att undergräva förtroendet för journalistiken."

Karin Pettersson verkar överhuvudtaget inte förstå att det är medierna och journalisterna själva som har bäddat för denna situation och behovet av alternativa medier. Låt oss titta på uttalandet som en gång gjordes av journalisten Janne Josefsson:

"Flykting och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det…"

De etablerade medierna får nu själva betala priset för sitt mörkande och bristande objektivitet.

Jenny Bengtsson analyserar alternativ media

Jenny Bengtsson med sitt favoritord kombinerat
med den främsta måltavlan, möjligen efter män,
för hennes aldrig sinande hat.

Nya Tider är tidningen som skriver om händelser i Sverige och världen, ofta om sådant som förtigs i etablerad media eller ur perspektiv som saknas i den offentliga debatten. En kvinna som arbetar som kock fick i Metro ett inlägg publicerat om sexuella trakasserier i restaurangbranschen, vilket Nya Tider såg som ett intressant uppslag för en artikel. En av tidningens reportrar ringde upp henne för en intervju om situationen. Hon hade själv aldrig läst Nya Tider, men efter att någonstans på nätet ha sett att tidningen kallas "högerextrem" ville hon inte längre medverka. Av någon anledning väljer hon istället att kontakta Jenny Bengtsson, som sitter i Hotell- och restaurangfackets förbundsstyrelse och är ordförande för detta förbund i Stockholm. Bengtsson ringer då upp reportern ifråga, för att förklara att hennes medlemmar inte ska medverka i tidningen. Efter deras samtal twittrar hon:

"Alltså 'journalisterna' på 'tidningen' Nya Tider... vilken jävla skam för branschen."

Jag blir då nyfiken och frågar, trevlig som alltid, på Twitter:

"Varför det?"

Svaret blir:

"vet du vad, så här känns det. Du kommer inte fatta ett skit oavsett vad jag säger så jag låter bli att svara på din fråga."

Eftersom jag har tagit del av Jenny Bengtssons personlighet och språkbruk tidigare, blir jag inte nedslagen, utan fortsätter tålmodigt:

"Jodå, det skulle jag säkert. Förklara bara lugnt och sansat. Något skäl har du väl?"

Därefter tar sig Jenny faktiskt tid att sätta ihop något som är, om än inte alldeles sansat, en sorts utläggning:

"När vi debatterar sexuella trakasserier i arbetslivet och "tidningen" Nya Tider ringer en förtroendevald och vill ställa frågor, då vet man att det inte kommer att handla om något konstruktivt. Därför är det så jävla bra att vi har fackligt aktiva som vet vad Nya Tider är för äckligt rasistskit och säger nej till frågor. Att då "journalisten", en Stefan P, höjer rösten, försöker framtvinga "belägg" från vår förtroendevalda gällande "på vilket sätt tidningen är rasistisk" och sedan kallar hen patetisk och slänger på luren visar bara att den smutsiga blaskan borde läggas ned. Rasistiskt oseriöst äcklande skit är vad Nya Tider är. Jag spottar på den. Men. Var ändå tvungen att ringa upp den så kallade "journalisten" och meddela honom att ingen i min fackliga avdelning någonsin kommer att figurera i deras "tidning" och att de aldrig mer behöver höra av sig till någon av oss. Och vad händer? Människan höjer rösten, tjatar om "bevis" på hur Nya Tider skulle va en smutsig rassetidning. Jag ba "har du läst den!!?". Asså. Fatta detta. Om du är en fucking rasse GET THE FUCK OUT. och håll er för fan borta från mina fackliga kamrater. Vi vill inte bli nerlusade med ert äckliga skit.
Slut på meddelande."


Jenny Bengtsson är alltså 30 år gammal, har en hög befattning i ett fackförbund, men uttrycker sig genomgående på ovanstående sätt. Det är förstås lätt att hänvisa till bristande bildning, men ett annat möjligt skäl är att hon ser ett vulgärt språk som en viktig del i att vara en stark kvinna och vänstermänniska. De engelska uttrycken bidrar med lite internationell flair, ett inte ovanligt grepp bland personer som har svårt med svenskan. Förutom den fackliga verksamheten, medlemskap i Vänsterpartiet och skriverier på vänstersajten ETC, hinner Jenny med förvånansvärt mycket sociala medier. I en av hennes 25 000 tweets, får vi ta del av en konversation med en väninna:

Hon är aldrig rädd för generaliseringar:

Särskilt kollektivtrafiken förefaller besvärlig:

Låt oss hoppas att denna vänsterpartist inte är representativ för övriga fackliga representanter. Den som är nyfiken på vad Nya Tider verkligen skriver, kan få ett smakprov på hemsidan.

Politism berättar vilka sidor ni inte får besöka

Aftonbladets projekt "Politism" är en något märklig sida, inte minst eftersom den lanserades med mottot att man skulle stärka demokratin genom att låta färre röster komma till tals. Nivån på sidan illustreras ganska väl genom att man har låtit Margret Atladottir vara redaktör. Hon kommer ursprungligen från Nöjesguiden och brukar bjuda på visdomsord av typen:

Som redaktör för Politism måste hon dock också bekämpa SD och "stå upp mot främlingsfientlighet", vilket hon idag vill göra under rubriken "Rasistiska sajter du inte vill råka dela på Facebook":

"Sajter som verkar bland annat för rasism, islamofobi, nynazism och antifeminism. Vissa av dem känner du kanske till, medan andra slugt lyckas maskera sin agenda genom att posera som helt vanliga oberoende nyhetssajter. Det händer i bland att intet ont anande människor delar artiklar på sina Facebookprofiler från dessa sajter."

Det är nämligen viktigt att Margrets underlydande vänstermänniskor inte får ta del av all information eller välja själva, varför vissa riktlinjer måste kommuniceras:

"Och för att varken du eller någon av dina kompisar ska råka bidra till spridningen av deras världsbild vill vi bidra med lite klarhet i vilka sajter du verkligen borde undvika."

En sajt kan vara olämplig för hennes får på olika sätt:

"Samtiden är exempelvis en sajt som ägs och drivs av Sverigedemokraterna, Dispatch International beskriver sig själva som ”islamkritiska” men är snarare rasistiska med kopplingar till counterjihadrörelsen. Nyheter idag har vi skrivit om tidigare på Politism, här bland annat, en sajt som kallar sig själv för ”oberoende” men som drivs av tidigare medarbetare på Avpixlats föregångare Politiskt inkorrekt. Fria tider och Nya tider låter inte som särskilt farliga om man bara går på namnen, men tittar vi på till exempel Fria Tider anses de av en rapport från Statens medieråd vara en del av ”den radikala högerpopulistiska nätmiljön”, och mycket riktigt går rasismen och islamofobin igenom sajtens innehåll. Likadant om vi tittar på Nya tider, som är sprungen ur den högerextrema, numera nedlagda Nationell idag."

Som vi kan notera är det många faktorer att ta hänsyn till, där allt ifrån SD-kopplingar till kritik mot islam gör varje artikel till förbjuden frukt. Aftonbladet har kopplingar till Socialdemokraterna och är på många sätt en usel produkt, men jag är inte särskilt rädd för att ändå läsa där. Det stämmer att Dispatch International har udden riktad mot islam, men det är inte märkligare än att Aftonbladet bedriver kampanjer mot SD, inrymmer den kommunistiska hatbloggen "Aftonbladet Kultur", eller lanserar idiotprojekt som "Politism". Nya Tider är för övrigt mycket noggranna med att hålla varje nyhetsartikel neutral, i högre grad än etablerad media.

Atladottirs inlägg är bara ännu ett exempel på hur vänstern ser på åsikter och pluralism, nämligen att man endast ska ta del av ett visst material och tysta allt som strider mot ens egen världsbild. Det är därför sverigedemokrater blir blockade på Facebook av gamla vänner och det är därför som vänstern dyker upp på SD-evenemang med vuvuzuelor. Jag tar del av alla publikationer från vänster till höger, och mina läsare har mitt tillstånd att göra detsamma. Idag har jag till och med länkat till "Politism", utan att tro att någon blir förgiftad i sinnet för det.

Eva Franchell gör självmål om SD

Mediernas kampanjer mot Sverigedemokraterna pågår förvisso året runt, men det kommande extravalet har gjort att dessa insatser direkt har intensifierats, till den grad att ungefär 70% av Aftonbladets ledarartiklar nu handlar om partiet.

Idag lyckas en av de enklaste tänkarna på tidningens ledarredaktion, vilket inte vill säga lite, bjuda på ett nytt bottennapp. Under rubriken "När Slender Man möter Sverigedemokraterna" vill Eva Franchell visa att hon inte är för gammal för att hänga med i populärkulturen, men framför allt hitta en ny festlig vinkel ur vilken man kan angripa SD. "Slender Man" är en sorts skräckfigur skapad på nätet och efter att ha ägnat halva krönikan åt honom, glider Franchell sedan över till Google och de etablerade mediernas nedgång:

"Just Google kommer att vara en av fram­tidens nyhetsförmedlare. Vanliga tidningar försvinner i allt snabbare takt, redaktionerna bantas, på den här tidningen försvinner ­30–40 tjänster.
På Expressen handlar det om över 60 tjänster. LRF Media ­kapar 90 tjänster. Stampen
i Göteborg minskar med 100 ­anställda och i Skåne slog man nyligen ihop tidningarna och varslade 180 tidningsanställda. Tidningskrisen är moderna ­dagars varvskris."

Nu är inte heller Google den optimala nyhetsförmedlaren, men det är ju omöjligt för en oppositionell svensk att inte glädjas åt Expressens och Aftonbladets problem. Sedan blir det dags för det där fantastiska självmålet:

"I framtiden är det du som bestämmer vilka nyheter du ska läsa. Vill du läsa om Sverige­demokraterna är det rasism och ­Avpixlat du får. Ingen kommer med motargumenten. Rösta på Sverige­demokraterna bara, Slender Man finns. Lev i din bubbla."

Nonsens. Inga kan leva i en bubbla på det sätt som den politiskt korrekta eliten gör, då de bor med likasinnade med samma bakgrund, arbetar med likasinnade med samma bakgrund och endast utbyter idéer med dessa. Eva Franchell är troligen ingen flitig läsare av Avpixlat, medan de som följer alternativa medier inte kan undgå att ständigt höra den andra sidan. Finns det en enda sverigedemokrat som inte har hört motargumenten?

"Sverige­demokraterna har verkligen brett ut sig, men så länge det finns lite riktig journalistik kvar står de i varje fall inte oemotsagda. Riktiga medier är en förutsättning för demokratin, Slender Man och Sverige­demokraterna är det inte."

Man måste sannerligen leva i en bubbla om man ser Expressen som "riktig journalistik" och rentav "en förutsättning för demokratin". I princip är det svårt att hävda att något enskilt riksdagsparti skulle vara en förutsättning för demokrati, men vi inser att SD ändå spelar en stor roll för vad vi kan kalla demokratisk mångfald. Utan deras närvaro i riksdagen skulle invandringsfrågan aldrig debatteras och utan alternativa medier skulle vi leva i en närmast totalitär stat.

Nya Tider

Jag tänkte i detta inlägg oblygt slå ett slag för tidningen Nya Tider. Det beror naturligtvis på att jag själv skriver där, men också på att det, så vitt jag vet, idag är den enda alternativa tidningen som kommer ut i pappersformat och erhåller presstöd. För närvarande har Nya Tider strax under 3000 prenumeranter, men om ytterligare några tiotal prenumerationer tecknas nås nästa nivå för presstöd.

På tidningens hemsida presenteras uppdraget:

"Nya Tider gräver fram egna nyheter, gör egna reportage på plats och erbjuder en sammanställning av nyhetsveckan med fokus på händelser som påverkar den vidare utvecklingen, både i Sverige och utrikes. Vårt mål är att hitta den röda tråden i nyhetsbruset och ge en samlad och objektiv bild av vad som faktiskt hänt. De viktigaste nyheterna är ofta de som inte slagits upp med stora rubriker i svensk eller västerländsk press. Vi vill lyfta fram det som andra medier väljer att blunda för – vi rapporterar utan ”politiskt korrekta” skygglappar. Nya Tider är en obunden nyhetstidning och är inte knuten till någon organisation eller något parti och erhåller statligt presstöd sedan 2013."

Tidningen utkommer 50 gånger per år, alltså i princip en gång i veckan. En helårsprenumeration kostar 545 kronor, vilket innebär att man får varje nummer för 11 kronor.

Prenumeration

I nästa veckas nummer bidrar jag själv med tre artiklar. Ett uppslag om Front Nationals nyligen genomförda partikongress, en sida om Schweiz senaste omröstning om minskad invandring, samt naturligtvis ett uppslag om den svenska regeringskrisen.

Tidigare har jag bland annat skrivit om ett par av de kommuner där SD har blivit stora och de övriga partierna skapade olika former av oheliga allianser för att utestänga partiet. Jag intervjuade då också de moderater och socialdemokrater som ledde koalitionsbyggandet: