För att till fullo förstå hur extremt Sverige är, och hur bisarr debatten här har blivit, måste man nästan lyssna till betraktare i våra grannländer. Vi själva känner förstås att någonting är sjukt med vårt land, men det blir desto tydligare i utomståendes ögon. Idag har norska Aftenposten en mycket intressant betraktelse om hur polariserat och förvridet vårt debattklimat har blivit. Jag bjuder som vanligt på några utdrag, men vill starkt rekommendera att ni läser artikeln i sin helhet; den är klockren.
De tar sitt avstamp i attacker mot Norge från svenska PK-krönikörer:
"Det første tegnet på at noe er galt ser vi når svenskene skal beskrive norsk politikk. Da ser vi at avstanden mellom det norske og svenske språket er større enn vi trodde. Ikke bare staver svenskene «högerextremist» med x, noe jeg støtter fullt ut, de har også gjort ordet så fleksibelt at det kan brukes om Thorbjørn Egner, slik «rasist» kan brukes om Jon Hustad og nynorsk, og «fascist» om Fremskrittspartiet."
Ja, faktum är att det i Norge verkar förekomma en hel del sansade debatter om både invandring och norskhet, utan de skällsord och rasiststämplar som direkt kommer fram i Sverige. Som skribenten riktigt påpekar betyder här orden "högerextremist", "rasist" och "fascist" ingenting längre.
Det är mycket intressant att få detta fenomen bekräftat av norska betraktare. Själva är vi så vana att höra att vi är högerextremister och rasister att vi inte längre reagerar. Kanske börjar vi rent av tro på det.
"Det er litt underlig å se en storavis i et demokrati gå til kamp for å stramme inn ytringsfriheten på denne måten. Og rasisme er ikke det eneste de vil til livs. Aftonbladet mener det også er ulovlig å kalle journalistene deres for venstreekstremister."
Ja, visst är det egentligen oerhört märkligt att svenska tidningar driver kampanjer för att begränsa yttrandefriheten, men även vid detta har vi vant oss. Återigen behöver vi norska ögon.
"Det er nettop polariseringen som slår meg når jeg dykker ned i svensk innvandringsdebatt. Bitterheten og forakten. Det er oss mot dem, de gode mot de onde. Du finner en lignende assosiasjonslek i Norge også, men den bedrives av en stadig mindre relevant ytterfløy, og debatten er full av mellomposisjoner. I Sverige virker det som du må velge: SD, anti-SD - eller hold kjeft og lat som ingenting."
Precis denna polarisering har jag många gånger ondgjort mig över här. Av någon anledning måste alla som inte är uttalade SDare tydligt visa att de hatar partiet. Vi är även många SDare som förlorat vänner endast på grund av våra sympatier eller vårt medlemskap. Slutligen bjuder artikeln på en bra sammanfattning om vad vårt val 2014 handlar om:
"Du kan stemme på partiene som står bak Nordens åpneste grenser. Du kan stemme på de som vil åpne dem enda mer. Eller du kan stemme på Sverigedemokraterna."
Det är just våra grannars perspektiv på oss som är mest intressant, eftersom de troligen är mest lika oss.
SvaraRaderaDet är konstigt att det blivit så här i Sverige. Varför kan man inte bara tala med varandra och acceptera att man tycker olika i somliga frågor. Det finns trots allt frågor där man är rörande eniga. När det gäller relationer till medmänniskor bör man tänka att det i alla fall är mer som förenar oss än söndrar oss.
Jag tror att politiseringen av samhället har bidragit. Överheten vill gärna att "Sverige ska ligga före" i det ena eller andra. Det gör att de betraktar landet som ett slags laboratorium. De stiftar lagar och vi ska anpassa våra liv därefter. Exempelvis ska ALLA barn gå på dagis, eller ALLA barn ska uppfostras lika, pojke eller flicka. Och detta baseras bara på en fix idé som någon fransk kommunist uttryckte i en bok på 1950-talet.
För överheten är det alltså nödvändigt att undersåtarna tycker ganska lika i de flesta existentiella frågor för att deras laboratorium ska fungera. De ska vara "demokratiska socialister" (härlig motsägelse), feminister, pacifister, trädkramare, klimatalarmister, osv. Den som lyckats bli allt detta bör kunna stortrivas som undersåte.
Det finns en kostnad som oftast måste betalas av den som vill ligga före. I teknikens värld/affärsvärlden är detta välkänt, men jag har aldrig hört det nämnas av någon politiker. Det är nämligen så att den som börjar med något tar en betydligt större risk och större kostnader än den som följer. Å andra sidan kan belöningen bli väldigt stor, men som sagt osäker. Samhällsexperiment kan bli ruskigt fel, men det skulle en politiker aldrig nämna, som sagt.
Vart det här samhällsexperimentet är på väg har ju varit tydligt rätt länge nu. Det känns ibland som att de själva inte riktigt tror på det, men att de målat in sig i ett hörn, och kör på av bara farten.
SvaraRaderaNorge är inte det enda land att reflektera över svensk åsikts och yttrandefrihet. Läs även denna artikel från Canada:
SvaraRaderahttp://www.torontosun.com/2013/05/28/from-somali-refugee-to-swedish-reporter
Nedan är ett citat från artikeln i Toronto Sun. I praktiken innebär händelsen att Amun flytt från Sverige. Detta är riktigt allvarligt:
SvaraRaderaBehind Amun’s witch-hunt stood one of Sweden’s leading liberal journalists, Randi Mossige-Norheim. Despite evidence of Al-Shabab recruitment in Sweden, Randi Mossige-Norheim maintained it was not the job of Amun Abdullahi to judge anyone. She laced her critique of Amun by the politically correct verdict: “We don’t judge anybody.”
After the program on Konflikt was aired, Amun says she became even more ostracized in her own community. She received more threats, a mutilated doll among other things, while her own family turned their backs on her.
They told her: “You see what the Swedish journalists have done? Why should you want to report (on Al-Shabab) when the Swedes don’t want to?”
Amun Abdullahi is today a broken-hearted reporter, who dared to roar. She has abandoned not only journalism, but also Sweden, moving back to Somalia where she has set up a girls’ school.
About Sweden she says: “Here you cannot tell the truth. The truth is kept hidden, and the people are silenced. Not all dreams come true,” she sighs.