Oisin känner sig träffad

Vi börjar väl alla bli trötta på diskussionen kring näthat vid det här laget, men eftersom media fortfarande är besatta av det, kan jag inte låta bli att ta upp det här igen.

För en sunt tänkande människa är situationen mycket enkel. Det finns riktigt näthat, som ofta innehåller hot, vilket är olagligt redan idag och bör polisanmälas. Sedan finns det "näthat" inom citationstecken, vilket är vad medieetablissemanget kallar alla typer av inlägg som går emot deras egen världsbild. Denna opposition är ett friskhetstecken, och inte det minsta olaglig, oavsett vad Åsa Lindborg och Lisa Bjurwald säger.

Barometerns Marika Formgren bemöter etablissemangets lögnaktiga bild, och inleder med att förklara att näthat inte alls behöver komma från "högerextrema" män:

"Som ledarskribent har jag många gånger fått hård kritik, vilket är helt i sin ordning. Två personer har dock varit hatiska. Dels var det mannen som ringde varje gång jag kritiserat facket och vrålade att jag var en nazisthora.

När han sade att jag borde få aktiv dödshjälp polisanmälde min chef. Dels var det kvinnan som efter att jag kritiserat feminismen skrev att helveteshundarna borde slita mig i stycken.
Hat kommer alltså inte bara från höger och från män, det kan lika gärna komma från vänster och från kvinnor."

Att hot och förolämpningar kan komma från vem som helst är egentligen självklart, men som vi vet låtsas medieetablissemanget som om det endast kommer från "högerextremister", eftersom övrigt hat är vad de själva lever på. Jan Guillou gick till och med så långt att han förklarade att alla näthatare var sverigedemokrater, och att därför inte heller några sverigedemokratiska kvinnor kunde ha hotats.

Marika Formgren tar sedan upp den medvetna sammanblandningen mellan riktigt näthat och obekväma åsikter:

"Det stora problemet med debatten om näthat är hur själva ordet används: man klumpar ihop kristallklara brott som olaga hot med ett allmänt otrevligt nätbeteende samt med avvikande politiska åsikter som man önskar bort (främst om invandring och feminism).
”Näthat” har alltså blivit ett gummibegrepp som kan tänjas för att rymma alla företeelser som debattörerna vill demonisera."

Slutligen förklarar Formgren skillnaden mellan en Åsa Linderborg och en vanlig näthatare:

"Det finns samtidigt en viktig skillnad mellan de som får betalt för att framföra sitt hat i media, och de som ägnar fritiden till att hata på kommentarfält. Det är den förra gruppen som kräver lagstiftning för att tysta den senare. De avlönade hatarna tycks inte lita på sina egna argument, eftersom de inte vill ha fri debatt. Det skrämmer mig mer än ”näthatet”."



En som kände sig träffad i ansiktet av detta inlägg var förstås den ökände pk-krönikören Oisin Cantwell. Han måste naturligtvis omedelbart gå till motattack i en egen krönika, och komiskt nog gör han det genom att direkt dra till med de vanliga, osakliga formuleringarna:

"Vår tids normalisering av främlingsfientligheten tar sig hela tiden nya uttryck.

Rasister kallas numera "invandringskritiska", en hatsajtskribent tar plats på Publicistklubben. Och nu gör en etablerad dagstidning sitt bästa för att bidra till detta farliga fenomen."

Och varför skulle inte en person som är kritisk mot invandring kallas för "invandringskritisk"? Denne behöver inte alls vara rasist, och i de flesta fall är det troligen inte heller. Faktum är att även det omvända kan vara sant; en antisemitisk muslim skulle kunna vara positiv till invandringen i sin nuvarande form, eftersom det stärker islam i landet.

Slutligen måste det förstås bli lite 30-tal:

"Vi bör minnas måndagen den 11 februari 2013 som dagen då hatsajternas mest verklighetsfrämmande retorik tog plats i en anrik svensk dagstidning.

Det är inte första gången i historien något sådant sker."

Oisin Cantwell menar alltså att dagen för Formgrens artikel är en dag att minnas, eftersom den är början på en ny nazistisk era. Det blir alltmer uppenbart att den trängda pk-världen saknar all ärlighet, självkritik och sinne för proportioner.