Leve "fascismen"!

Fuskhistorikern Henrik Arnstads bok "Älskade fascism" har fått oförtjänt mycket uppmärksamhet. Jag tycker visserligen att även någon utan formell skolning i historia kan skriva i ämnet, men om man ljuger redan om sina egna kvalifikationer, är ju frågan om man inte gärna ljuger om historia också. Eftersom Arnstad på fullt allvar menar att Sverigedemokraterna är fascistiskt, kan man nog hävda att så är fallet. Fascism är en faktisk politisk ideologi, skapad i Italien av Benito Mussolini och hans anhängare under sent 1910-tal. Detta har dock blivit en av alla dessa etiketter som förlorat all mening. Jag är inte särskilt lockad av den italienska fascismen, men för de rörelser som idag får denna stämpel, känner jag djup sympati. Definitionen av fascism verkar också ha förskjutits rejält; från diktatur, korporativism och militarism till ståndpunkter som är helt rimliga i dagens Europa. I en recension av Arnstads bok skriver DN:

"Ett av de fortfarande gångbara fascistiska slagorden löd: Varken höger eller vänster."

Uppenbarligen finns det idag frågor som inte besvaras av de båda sidorna från 1700-talet, och då är det väl utmärkt att det finns en rörelse som adresserar dessa? Man skriver vidare om 1900-talets fascism:

"Skräckslagna för den gamla överheten och skrämda av den militanta arbetarrörelsen. Fascismen erbjöd småborgerligheten befrielse från liberal individualism, klasskampssocialism och depraverad, korrupt demokrati."

Utan att man överhuvudtaget behöver vända sig till Mussolini, är väl detta en sund reaktion? Man kanske känner avsmak både inför liberalernas nedmontering av välfärden, och vänsterns föråldrade klasskampssocialism, för att inte tala om korruptionen vi ser hos exempelvis de franska politikerna i etablissemangets värme? I dagens Västeuropa vurmar dessutom både den traditionella vänstern och högern för massinvandring, den stora ödesfrågan för framtiden. Det är därför ingen slump vem som idag är den störste "fascisten":

"Den nya europeiska högerpopulismen står tvärtemot vad Arnstad tror långt från Benoist, numera en kuf i fascismens utkant. I dag hämtar högerpopulismen främst inspiration, praktiskt och ideologisk, från Marine Le Pens framgångsrika sociala fascism. Den är upprorisk mot det globala kapitalet, EU och mot korrupt politik och ständigt beredd att mobilisera mot invandring, sexuell och moralisk frigörelse och mot islam.
Den ligger nära det fascistiska idealet: Varken höger eller vänster."

I detta ljus kanske jag skulle sluta kalla mig, med glimten i ögat, "högerextremist". Eftersom jag, möjligen med undantag för partiets osunda koppling till katolicismen, helhjärtat stöder franska Front National och Marine Le Pen, är det kanske dags att, återigen med glimten i ögat, kalla mig för "socialfascist"? Denna märkliga beteckning förefaller ju avse den rörelse som idag är mest relevant för framtidens frågor.

SvD
Aftonbladet