tisdag 18 juni 2013

Patrik Lundberg hyllar Jimmie Åkesson




Häromdagen skrev jag ett litet inlägg om Patrik Lundberg, som skrivit boken "Gul utanpå". Min poäng var främst att bemöta en del, i mitt tycke, helt absurda påståenden, samt kritisera att man, likt Tobias Hübinette, kan livnära sig på att forska om "vithet".

Idag bjuder dock samme Patrik Lundberg på en sansad krönika, där han uppriktigt berättar om en person som betytt mycket för honom under skolåldern. Jimmie Åkesson.

"Jag gick i mellanstadiet på Bokelundsskolan i Sölvesborg. Vi hade en praoelev från högstadiet. Han var inte som de andra niorna som spottade baksnus och mulade oss med gul snö.
Han hjälpte oss med skolarbetet och lekte med oss på rasterna. Han var både ett stöd och en kompis. Hela klassen älskade honom.
Några veckor senare kom det nya numret av Bokbladet, skolans elevtidning. Vår prao var redaktör. Nu hade han skrivit ett repor­tage om ­sina dagar med oss. Texten sprakade så att tårna krullade sig. Han var en mästare på att gestalta. Det var det bästa jag hade läst och han blev min nya idol. Krispigheten i meningarna ger mig rysningar än i dag.
Där och då bestämde jag mig för att lära mig skriva. En dag skulle jag kanske nå hans nivå. Nu för tiden är jag journalist. Min ­förebild tog en ­annan väg i livet. Han heter Jimmie Åkesson och är parti­ledare för ­Sverigedemokraterna."

Jag kände faktiskt till denna historia. Anledningen är förstås att den lyfts fram av media, för att det i etablissemangets ögon är obegripligt hur en så ondskefull person som Jimmie Åkesson kan både umgås med och hjälpa någon som är "gul utanpå". Jag tycker att det är en bra historia, därför att den visar att allt det här med "främlingsfientlighet" och "människosyn" är rent nonsens.

Även någon som är kritisk mot den förda invandringspolitiken träffar naturligtvis människor av olika bakgrund dagligen. Vår kritik handlar inte om motvilja mot individerna, den handlar om landets framtid.



2 kommentarer:

  1. Trams att snacka om gulingar. Han måste ha ett jättekomplex som få av de koreanska adoptivbarnen har.

    SvaraRadera
  2. Så Jimmie är god på riktigt alltså! Det var skönt att veta.

    /M

    SvaraRadera