"Jag förnekar inte att Abba har gjort en rad fantastiska schlager- och popmelodier. Men inte var deras musik utmanande, upprorisk eller nydanande som Beatles eller Janis Joplin. Och ingen kan väl hävda att Abba i musik, text eller i kraft av sin framgång lyfte ett finger för de napalmbombade vietnameserna, de torterade i Latinamerika, de svarta i Sydafrika eller arbetarna i Kirunas gruvor. Det var detta som musikrörelsens kritik av Abba handlade om.”
Själva urtypen för det övervintrade spöket från 60- och 70-talens kommunism, går till attack mot musiker som varit både mer begåvade och framgångsrika än han själv, just för att de inte tillhörde Wiehes eget proggsällskap. Varför skulle även de prata om Vietnam, när de kanske hellre skapade underhållning och musik?
Det är personer som Wiehe ur 40-talist-generationen som bär stor skuld till Sveriges envisa väg mot mångkulturellt sönderfall. Eftersom man saknade motsättningar, revolution och raskravaller på hemmaplan, fick man skapa det även i Sverige.
Sedan är det ju inte direkt så att Mikael Wiehe har hamnat helt rätt i sina ställningstaganden. Vietnam är fortfarande en fattig, kommunistisk diktatur och han kan knappast identifiera sig med några gruvarbetare.
Under min skoltid fick vi för övrigt titta på inslag med Björn Afzelius och Mikael Wiehe, som någon sorts upplysning om kampen i bland annat Nicaragua. Låt oss avslutningsvis titta på ett litet klipp, där Afzelius sjunger om att "går det där ute, så går det nog också här hemma". Han syftar då på kommunistiska övertaganden i exempelvis Nicaragua och Vietnam. Även Mugabes Zimbabwe nämns som en förebild och Wiehe får väl trösta sig med att Robert Mugabe fortfarande sitter vid makten, 30 år senare.
Raderna mot slutet är lite roliga i ett nutida perspektiv:
"Se dej omkring, se dej omkring i Sverige:
Det finns dom som slåss, finns dom som slåss i Sverige.
Som kämpar idag, som kämpar för imorgon,
som kämpar för oss, som kämpar för våra barn!"
Ja, det finns de som kämpar i Sverige för morgondagen och våra barn, men de tillhör inte vänstern.
SvaraRaderadet gick väl ändå ganska bra för ABBA. De erövrade en stor del av världen med sin musik vilket inte herra Wiehe och Alfzelius gjorde trots upprepade försök. ABBA hade tillsammans med Stickan A redan från början kartlagt sin målgrupp och lyckades mer än väl genomföra detta. Hur många ungar som har stått framför spegeln för att imitera och mimat till deras musik får vi aldrig reda på. ABBA behövde inte ägna sig åt samhällskritik förutom att dom gav kommunismen en känga genom låten ''The
Visitor'' Det var nog inte poppis hos Micke och Affe.
Några av titlarna på The Beatles singlar:
SvaraRaderaLove Me Do
Please Please Me
She Loves You
I Want To Hold Your Hand
I Feel Fine
We Can Work It Out
Yellow Submarine
Lady Madonna
Hey Jude
The Ballad Of John And Yoko
Låter inte speciellt "upproriskt" i mitt tycke.
OK, de blev lite mer politiska under 1968 och 1969, men frågan är under vilka substanser framför allt John Lennon skrev sina texter under denna period.
Hans textmässiga pekoral "Imagine" kan dessutom ha spelat stor roll för mångkulturens införande.
Beatles-låten Revolution är politisk och starkt antikommunistisk. Här är några textdelar ur Revolution (John Lennon sjunger):
SvaraRaderaYou say you want a revolution
Well, you know
We all want to change the world
You tell me that it's evolution
Well, you know
We all want to change the world
But when you talk about destruction
Don't you know that you can count me out
....
But when you want money
For people with minds that hate
All I can tell is brother you have to wait
...
You say you'll change the constitution
Well, you know
We all want to change your head
You tell me it's the institution
Well, you know
You better free you mind instead
But if you go carrying pictures of chairman Mao
You ain't going to make it with anyone anyhow
Ja, där fick Lennon till det.
RaderaFast jag har för mig att det finns en version där Lennon sjunger: "Don't you know that you can count me in."
RaderaWiehe och Afzelius har gjort några bra låtar som jag gillar. Om texterna till dessa hade varit politiskt neutrala hade jag gillat dem utan förbehåll.
SvaraRaderaFör mig är båda exempel på tonåringar som aldrig ville bli stora. Äkta "68-or" alltså. Deras version av proggmusik kallar jag kommunist-country. Musiken är ofta bra country-musik. Texterna är politisk sk*t och förstör musikupplevelsen.
De där raderna om "Att dö för sitt folk väger tungt som en sten" gäller tyvärr inte för oss svenskar.
SvaraRadera