fredag 2 augusti 2013

En fråga om ansvar


Förutom att skapa inlägg på denna blogg, skriver jag även krönikor och artiklar i Dispatch International. För de som ännu inte var prenumeranter kommer jag nu att här återpublicera de tre krönikorna som publicerades i tidningen för ett par månader sedan. Jag vill passa på att uppmana alla som har möjlighet att bli prenumeranter av denna tidning. Den utkommer en gång i veckan, är alldeles utmärkt och är en kraft som behöver allt stöd den kan få. Med ytterligare några prenumeranter är den dessutom berättigad till presstöd.

Nedanstående krönika var min tredje för DI:




En fråga om ansvar

Så fick vi häromdagen höra det igen, denna gång från vår migrationsminister Tobias Billström. Denna post skall inte förväxlas med posten som uppbärs av Erik Ullenhag, för hans benämning är integrationsminister, ty inflödet av människor till vårt land är så stort att det kräver två ministerposter. I ett normalt land skulle kanske denna uppgift sortera under en enda inrikesminister eller socialminister, men som vi vet är Sverige sedan länge ett mycket abnormt land.

Vad fick vi då höra för visa ord från vår migrationsminister? Jo, att det är dags att andra länder tog sitt ansvar, varmed han förstås syftade på ansvaret att bedriva en ansvarslös invandringspolitik. Det finns nämligen en uppfattning i vårt lands etablissemang att Sverige gör rätt och alla andra gör fel. Man föreställer sig också Sverige som ett föredöme för alla andra länder på jorden och då måste ju landets viktigaste ministers ord väga tungt i omvärlden. I verkligheten förhåller det sig naturligtvis inte så. I den mån någon överhuvudtaget tar notis om vad vi företar oss här på det migrationspolitiska området, tjänar det endast som ett avskräckande exempel, något som sägs mer eller mindre öppet i exempelvis våra grannländer Norge och Finland. Hur det ens är möjligt att en man, som trots allt har en utbildning, föreställer sig att man i Estland eller i Danmark oroar sig för att man bara uppnår en bråkdel av Sveriges flyktingmottagning och därför känner ett "ansvar" att öka den?

Antingen är ett sådant utspel ett märkligt och invecklat sätt att spela på en "främlingsfientlig" opinion, eller så kommer det ur en insikt att politiken är vansinnig och en naiv förhoppning om att övriga länder faktiskt skall "ta sitt ansvar". Om utspelen om andra länders ansvar är ett sätt att låtsas som att man försöker minska inflödet utan att göra det, lär ni nog bli besvikna. Andelen människor som får upp ögonen och bekymrar sig om framtiden ökar och de är inte tillnärmelsevis så dumma och lättlurade som ni utmålar dem som. Om ni å andra sidan tror att ni verkligen kan vältra över Sveriges inflöde på andra länder, där de med glädje öppnar portarna för att ta sitt ansvar, lär ni nog också bli besvikna och är dessutom så fega att till och med jag häpnar. Vill man stänga kranen går det bra att göra det, utan att fundera så mycket på vad andra länder gör, för det har ni inget som helst inflytande över, hur gärna ni än vill se detta land som det moraliska föredömet i landet. Jag misstänker att våra grannländer hellre såg att vi tog vårt ansvar att upphöra med den groteska invandringspolitiken, då de är oroliga för att enbart en rännil från floden till Sverige kan bli för mycket för dem.

Det senaste utspelet om ansvar fick mig att börja fundera i lite större banor på detta begrepp. Vad är det för ansvar våra kära förmyndare menar att vi har? Som de politiker de är, misstänker jag att de snabbt skulle leverera ett svar, som skulle lyda ungefär att vi som lyckligt lottade nationer har ett ansvar att hjälpa världens utsatta. Vilken fruktansvärd människa skulle springa undan ett sådant ansvar?

Jag menar att ett en nation måste tänka längre än så. Jag menar att ett lands regering enda ansvar är landets och folkets väl och ve och säkerställandet av deras framtid. Det enda våra ledare skall bekymra sig om, dag och natt, är hur de kan skapa den bästa nationen och den bästa möjliga framtiden för den. Det är deras ansvar. Folkets ansvar är att följa lagar, betala skatter och överhuvudtaget uppföra sig väl mot sitt land, sitt folk och sina grannar, men den enskilde medborgaren har absolut inget som helst ansvar för hela världens konflikthärdar, diktaturer och naturkatastrofer. Denne enskilde medborgare kan känna empati med problem runt om i världen och göra vad den kan för att hjälpa, men den har inget ansvar.

Med anledning av ovanstående vill jag rikta en uppmaning till våra politiker och vår regering. Fundera inte så mycket på vad andra länder har för ansvar, eller vad folket har för ansvar. Fundera på ert eget enda ansvar vi avkräver av er; folkets väl och dess framtid. Hur sköter ni politiker det? Är det kanske dags att vi ber några andra att överta detta ansvar?



6 kommentarer:

  1. Du skriver som alltid lysande och begåvat. Det är bara att gratulera DI och dess läsare!

    SvaraRadera
  2. Instämmer med Anonym. Dispatch International har fått en mycket begåvad skribent i dig, Tobbe! Lysande artiklar alla tre!

    SvaraRadera
  3. Det är roligt att se hur du höjer dig och skriver ännu bättre när du publiceras mer formellt. Starkt jobbat Tobbe!

    SvaraRadera
  4. Tack alla läsare!
    14:08: Tja, kanske det - här kommenterar jag oftast aktuella skriverier i fulmedia och försöker få ut ett par inlägg varje dag. För Dispatch blir det en krönika i veckan, som dessutom går i tryck, så då försöker jag vässa texten lite extra. Men jag tar fasta på ditt "ännu bättre" och hoppas att det betyder att du tycker att jag håller en bra nivå även här, vilket jag alltid strävar efter.

    SvaraRadera
  5. Jag gillar det du skriver och vi har beställt prenumeration på Dispatch. Ser fram emot det första numret i brevlådan. Keep up the good work!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att höra! Jag kommer att förekomma där med både krönikor och artiklar...

      Radera