Muslimska Roubaix hyllas

För några dagar sedan publicerade New York Times en märklig artikel, som hyllar den franska staden Roubaix, eftersom muslimer där känner sig hemma. För en upplyst europé ringer det en mängd varningsklockor, när en plats beskrivs som en stad där muslimer känner sig hemma. Tidningen sätter rubriken ”A French town bridges the gap between muslims and non-muslims”. Naturligtvis är det en rejäl eufemism, då det snarare handlar om att man genom sin betydande närvaro (20% av stadens befolkning), skapat ett starkt parallellsamhälle.

 

 

Redan den inledande beskrivningen skapar, hos en sund betraktare, en känsla av avsmak:

"Butcher shops line the streets of one of the main Muslim neighborhoods in Roubaix, France. Unlike many French cities, Roubaix has made a point of embracing its Muslim population. Wearing head scarves and long skirts, the women glide along the faded back streets of this poor French town as they make their way to the mosque to hear the last prayer of the evening."

Jag betvivlar starkt att den vanlige fransmannen ser dessa företeelser som tecken på framgång. Framför allt har jag svårt att tänka mig att han "omfamnar" utvecklingen. Dem har dock inte NYT tillfrågat, utan istället valt att intervjua muslimer, som uttrycker sin glädje över situationen.

"- I am comfortable in these clothes here in Roubaix, said Farid Gacem, the bearded president of the Abu Bakr mosque, who was wearing a nearly ankle-length loose brown tunic on a recent afternoon."

Lite senare i artikeln blir det klart vad tidningen menar med att "överbrygga klyftan" mellan befolkningsgrupper:

"In a country where Islamic head coverings are regulated by law and many Muslims say they have been made to feel like outsiders, Roubaix is one of just a handful of cities that have broken with a rigid interpretation of the country’s state secularism. The city stands out for its effort to take discreet but pointed steps to promote an active Muslim community, and in doing so it has diminished the ethnic and sectarian tensions that have afflicted other parts of France, evident again during the holy month of Ramadan this summer."

Just det, som vanligt handlar det helt enkelt om att lägga sig platt för muslimers krav, inte att "överbrygga några klyftor".

Muhammed Henniche, generalsekreterare för De muslimska föreningarnas union, ser förstås staden som ett föredöme:

"Roubaix är en vagga, en symbol för invandring"

 

Även i Malmö trivs man lika bra som

i Roubaix. Och det är inte för att man

"överbryggat klyftor".



Roubaixs kapitulation beskrivs vidare, fortfarande i positiva ordalag:

"The mayor’s office has taken steps to offer assistance to Muslims here, including finding places to worship. That contrasts with the approach of many French cities that strictly follow the national ethic of laïcité, or state secularism. The city has six mosques, including one under construction, a large number for a city of fewer than 100,000 people. The local government has also allowed the appointment of a Muslim cleric at the city hospital, and three areas of the city’s cemetery are designated for Muslims, a rarity in France."

Bertrand Moreau, som är borgmästarens talesman och dhimmi, säger:

- When you look at the demographics, in two or three generations, all of France will be like Roubaix,”

Trots att han själv är en landsförrädare, berör han dock någonting viktigt. Se på demografin! Vi blir också bjudna på lite skrämmande demografiska siffror:

"Demographers put the number of Muslims in France at five million to six million, or at least 8 percent of the population. In Roubaix, the mayor’s office estimates that the Muslim population is as much as 20,000, or about 20 percent of the population."

Gemytet fortsätter:

"One of the main Muslim neighborhoods here, L’Epeule, is just a few blocks from the central plaza, making it an integrated part of the city’s life. The street is lined with halal butchers, and the Safir bookstore does a brisk business in offerings about the Koran."

Ytterligare en dhimmi intervjuas, Josiane Derenoncourt:

"She had been Christian, her husband was Muslim, and they met while working in the now-closed textile factories. She converted informally, learning to pray in the Islamic way and sending their only son to a mosque."

Jaså, det var hon som var tvungen att konvertera? Det kom aldrig på fråga att han skulle konvertera till katolicismen och den ende sonen skulle skickas till en kyrka? Nej, det är klart, ett sådant scenario skall ju bestraffas med döden.

Efter New York Times artikel, har franska Le Figaro besökt staden och lyfter fram en något annorlunda bild. Grégory Wanlin, bloggare och medlem i center-höger-partiet UDI från Roubaix, säger:

 

"Det stämmer att det inte är några problem mellan religionerna i Roubaix. Men det betyder inte att det inte finns några problem mellan grupperna. NYTs artikel gör ingen skillnad mellan religion, kultur och invandring."

 

Där har han nog en poäng. Min gissning är att man inte kan kalla motsättningarna som följer med massinvandring för religiösa, eftersom övriga grupper tenderar att vara tämligen sekulära, medan muslimer är de mest religiösa och vars närvaro är mest påtaglig. Sålunda blir det snarare en konflikt mellan Islams krav och det omgivande samhället. Guillaume Delbar, oppositionsledare i kommunen, vidareutvecklar:

 

"NYT talar om l'Épaule som ett 'muslimskt kvarter'. Det kan man inte säga, det är inte i den franska sekulära traditionen."

 

Han förvånas också över att artikeln talar om integration, "medan den övervägande majoriteten av stadens muslimer är födda i Roubaix, och alltså är fransmän. Integrationspolitik kan inte göra någonting där."

 

Le Figaro poängterar också att man har en mycket annorlunda syn på sekularitet i Frankrike jämfört med USA. Där är det normalt att de olika religiösa gemenskaperna praktiserar sina religioner och visar sina seder i det offentliga rummet, medan man i Frankrike anser att religionen bör begränsas till den privata sfären. Grégory Wanlin berättar också lite om situationen i området l'Épaule:

 

"I l'Èpaule förekommer brottslighet, ohövlighet (franskt regimspråk för MENA-beteende. min anm.), nattligt oväsen. Och för att köpa sig socialt lugn, sätter kommunledningen sekulariteten och republikens lagar åt sidan"