Europas uppvaknande: Del 2 - Nederländerna

Jag har för Dispatch International skrivit artiklar om de nationella uppvaknanden som skett i mina tre "specialländer"; Frankrike, Belgien och Nederländerna. Med Ingrid Carlqvists godkännande, kommer jag här nu återpublicera dem och jag hoppas att de kan ge en bakgrund och introduktion till situationen i dessa länder.

Från Pim Fortuyn till Geert Wilders

Pim Fortuyn

Åren 1998–2008 var jag bosatt i Nederländerna och kunde på plats följa vilken enorm förändring samhällsdebatten då genomgick. Som jag ser det berodde förändringen på en enda man – Pim Fortuyn. Han drog igång debatten som på ett decennium i grunden förändrade landet. Men priset han betalade var högt, nio dagar före valet 2002 sköts han ihjäl av en vänsterextremist.

Det Nederländerna jag kom till i slutet av 1990-talet var ett land nästan lika paralyserat av politisk korrekthet som dagens Sverige. Invändningar mot invandring och ett mångkulturellt samhälle förekom knappt, och den som försökte slogs omedelbart ned med de bekanta nyckelorden ”rasism” och ”främlingsfientlighet”. Jag drar mig till minnes hur en inringande radiolyssnare behandlades enligt sedvanligt mönster efter att ha yttrat någonting kritiskt om invandringspolitiken. Jag minns inte inringarens exakta ord, men jag minns mycket tydligt hur hon på ett närmast hotfullt sätt fick en reprimand av programledaren, som avslutade med att inringaren ”skulle se upp med den typen av anmärkningar”.

Det finns i de västeuropeiska länderna, av historiska skäl, en del skillnader i hur man motiverar sin massinvandring och strävan efter mångkultur. Medan man i Frankrike betonar mänskliga rättigheter, handlade det i Nederländerna om tolerans. Eftersom man nu hade en tolerant inställning till exempelvis droger och prostitution, skulle man förstås ha det också inför andra kulturer och folkslag.

Det ska dock nämnas att holländaren i allmänhet är mindre auktoritetsbunden än svensken och sålunda rådde det inte heller tidigare total hegemoni på det politiska planet. Under 1980-talet hade partiet Centrumdemokraterna ett antal mandat i parlamentet. Dess partiledare Hans Janmaat stämplades dock som fascist och blev allmänt demoniserad, och de övriga politikerna försökte i möjligaste mån undvika honom i parlamentet. Den största politiska framgången kom 1994, då partiet tog tre mandat, vilket fick de övriga politikerna att försöka plädera mot partiet, snarare än att ignorera det. Janmaat dömdes vid ett antal tillfällen för uttalanden om att landet var fullbefolkat och att han avsåg att avskaffa det mångkulturella samhället snarast möjligt. Han kunde själv, möjligen bittert, några år senare konstatera att det han dömdes för, nu öppet framfördes av Pim Fortuyn.

Första gången sociologiprofessorn Pim Fortuyn kom till min, och jag skulle tro många holländares,
kännedom, var när han 1997 gav ut boken Mot islamiseringen av vår kultur. Där hävdade han bland annat att islam var en efterbliven kultur, då den inte genomgått samma reformation som kristendomen tvingats till. Denna bok fick stort genomslag och attackerna från etablissemanget lät inte vänta på sig. En sorts bottennivå i demoniseringen uppnådde vänsterpolitikern och mediepersonligheten Marcel van Dam, då han inte bara drog de sedvanliga parallellerna till nazismen, utan dessutom kallade Pim Fortuyn för en ”ovanligt mindervärdig människa”.

Bland stora delar av befolkningen blev däremot responsen desto mer positiv. Jag fick själv känslan av att Fortuyns oförblommerade ord om religion och mångkultur lyfte locket av en tryckkokare som alltför länge varit tätt försluten. I augusti 2001 tillkännagav Fortuyn sin avsikt att engagera sig i politiken. Han gjorde det genom att först ställa upp som förstanamn för det relativt nya partiet Leefbaar Nederland, men kom snabbt på kant med detta parti genom sina åsikter, bland annat sin islamkritik och genom att hävda att Nederländerna var fullt. I februari 2002 startade han sitt eget parti, kort och gott kallat Lijst Pim Fortuyn, som genast fick höga opinionssiffror.

Den 6 maj, nio dagar före parlamentsvalet, blev Pim Fortuyn ihjälskjuten av en vänsterextrem miljöaktivist. Den från början demoniserade politikern och debattören Fortuyn blev omedelbart upphöjd till närmast en nationalklenod och parlamentsvalet skedde i ett tillstånd av landssorg. Lijst Pim Fortuyn blev näst största parti med 26 av 150 mandat och ingick därefter en kortare tid i regeringen. Partiet var emellertid i hög grad en produkt av sin skapare och efter dennes frånfälle vittrade det snart sönder. Men debattklimatet hade för alltid förändrats.

Theo van Gogh och hans mördare

Näste frispråkige person att mördas var filmmakaren Theo van Gogh. Han cyklade som vanligt till sitt kontor när mördaren överföll honom på öppen gata i Amsterdam. Mördaren var en marockansk muslim som förklarade att han dödat van Gogh för att denne förolämpat religionen genom sin islamkritiska film Underkastelse. Själv kommer jag framför allt att minnas van Gogh för hans minst sagt frispråkiga krönikor i holländska Metro. Han använde ett språk som aldrig skulle kunnat tryckas i Sverige, men varje kolumn vittnade om både mod och visdom. Efter att han skjutit van Gogh med åtta kulor, gick mördaren fram till kroppen, försökte skära av huvudet och fäste sedan med en kniv en lapp på kroppen där han pekade ut Ayaan Hirsi Ali som nästa offer. Den somaliskfödda kvinnan måste också dö för att hon tillsammans med van Gogh gjort filmen Underkastelse, samt ofta och vältaligt kritiserat islam.

Ayaan Hirsi Ali är en intressant och uppenbart intelligent person. Hon föddes i Somalia, men växte upp i Saudiarabien, Etiopien och Kenya, där hon även fick islamisk undervisning. I unga år var hon en hängiven islamist, men började tvivla inte minst efter 11 september 2001 då hon fann stöd för attacken i Koranen. Hon har därefter varit en ytterst offentlig kritiker av islam, en kritik som förstås får ytterligare tyngd av hennes bakgrund och stora kunskap om ämnet. Hon har också öppet deklarerat att hon fick asyl på falska premisser i Nederländerna, bland annat genom att manipulera sin identitet och sin resväg. Hirsi Ali bor numera i USA och har dygnet runt-bevakning.

Vid det här laget stod slussportarna på vid gavel för vad som kunde sägas i den offentliga debatten, och en mängd aktörer trädde fram för att försöka ta över där Pim Fortuyn lämnade. Fram steg Geert Wilders, en man som numera lever under exceptionell bevakning, och vars namn är känt över hela världen.
Wilders var ursprungligen aktiv i det högerliberala partiet VVD, även som parlamentsledamot. Ett antal av hans uppfattningar och utspel ledde 2004 till en brytning:
⁃  utvisning av radikala muslimer
⁃  livstidsstraff efter tre förseelser
⁃  att Turkiet aldrig skulle kunna bli medlem av EU

I mars 2005 publicerade Wilders vad han kallade sin ”självständighetsförklaring”. På 19 sidor anknöt han till Pim Fortuyns tankegods, och förklarade att han inte var ”nationalist” utan ”patriot”. Vidare betonade han att han inte ämnade upprätta ett ”anti-islamparti”. Genom att kalla sitt dokument en självständighetsförklaring ville Wilders understryka att han var självständig gentemot en elit, som han menade var en samling inkompetenta, fega och rädda människor som inte stod upp för bevarandet av den demokratiska rättsstaten, tryggheten, välfärden och landets självständighet.

Efter ett initialt skede som politisk vilde i parlamentet, under namnet ”Groep Wilders”, bildades det nya partiet Partij Voor de Vrijheid, PVV (Frihetspartiet), som 2006 för första gången deltog i parlamentsvalet. I de senaste opinionsundersökningarna har PVV seglat upp som landets största parti. Trots att Geert Wilders främst deltar i de inrikespolitiska debatterna i det nederländska parlamentet, är han en internationellt erkänd islamkritiker. Inte minst har hans film Fitna från 2008, för vilken han senare åtalades och friades,  bidragit till denna status.

Nästa val till det nederländska parlamentet är planerat att äga rum i mars 2017. I det numera turbulenta och spännande nederländska politiska livet kan mycket hända fram till dess, men i dagsläget är det uppenbart att Geert Wilders och hans PVV har goda chanser att ta makten och i grunden förändra Nederländerna.