Förskolebarn skall skolas till "queer"

Som redan bilden avslöjar är Emelie Lysholm en person som hamnat någonstans mellan könen, även om hon kanske själv hellre skulle se det som att hon är nytänkande och befriad från samhällets normer. Hennes livsstil besvärar mig inte nämnvärt, men när hon vill dra in våra barn i sin problematik är det dags att reagera. Emelie är nämligen förskolelärare och ser som sin livsuppgift att reformera småbarnen.

"– Böcker, bildmaterial, symboler på väggarna – det mesta är könskodat. Även om barnen inte själva är inne på detta spår från början så blir de könade av de vuxna, och anammar de könsattribut de blir tilldelade. De begränsas och begränsar varandra. Om en pojke gillar att ha klänning får han höra av kompisarna: Det går inte! Du är ju pojke!"

Det roliga med dessa normupplösande individer är hur styrda de själva är av just normer. Det finns i samhället gott om män med långt hår och kvinnor med kort hår, men för Emelie finns egentligen inget val. Hon måste helt enkelt ha kort hår och långbyxor. 

Som vanligt får vi förstås veta att kön är en social konstruktion:

"Emelie Lysholm menar att flickor och pojkar ingalunda är två homogena grupper. Indelningen är lika godtycklig som att kategorisera barnen utifrån hårfärg. Dessutom är det lätt att glömma bort de som inte passar in i det kön de sägs tillhöra."

Nja, särskilt godtyckligt är det väl ändå inte. En indelning i hårfärger skulle också kunna göras, även om det förstås skulle resultera i gränsfall. Dessutom delar vi ju in skolbarnen i ålderskategorier, vilket förstås borde vara förkastligt, då det inte är någon större skillnad på att vara född 31e december ena året, eller 1e januari följande år.

Vi befinner oss i en bisarr och ideologisk tid, där Emelie Lysholm utan vidare kan sätta upp en pjäs med namnet "Queer i förskolan" och dessutom tillägga:

"Jag har fått enormt mycket positiv respons, det finns ett stort intresse bland förskolepedagoger att utveckla sin verksamhet inom genuspedagogik."

Förskola, queer, genuspedagogik. Låt oss se fram emot när pendeln äntligen svänger och vi kan lägga denna tidsanda bakom oss. Ett par av vår tids tomma nyckelbegrepp prickar Emelie också in och jag tror bestämt vi hört dem någon gång i andra sammanhang:

"Det så lätt att ta till så kallad kompensatorisk genuspedagogik; att pojkarna ska lära sig massera fötter medan flickorna ska hoppa på stenar. Men jag skulle önska att pedagogerna själva fick större utrymme att diskutera människosyn.

[...]
Jag ska inte styra barn till att säga vad jag tycker är rätt, utan ge dem nya infallsvinklar. Detta står också i läroplanen för förskolan; barn har rätt att lära sig om alla människors lika värde."

Att det ändå handlar väldigt mycket om att Emelie skall bearbeta sin egen problematik genom barnen blir dock mycket tydligt:

"Något barn kanske säger att en flicka inte kan bli kär i en flicka. Då säger jag: Hur tänker du då? Sedan kan jag exempelvis plocka fram en bok som berättar om två tjejer som blir kära i varandra."

Eller så kan du låta bli att diskutera sexualitet med barnen överhuvudtaget.

"En känner ren skräck vid tanken på att barnet kan vara exempelvis trans- eller homosexuell. Där har vi, som förskola, en uppgift att fungera som en motvikt. Att visa andra sätt att leva på."

Nej, det är sannerligen inte förskolans uppgift. Observera även användningen av ordet "en", som i sammanhanget varken betyder "en person" eller är ett dialektalt uttryckssätt. Detta "en" används av genusmänniskor för att undvika "man", som för alla andra betyder någon i allmänhet, men som hos dessa individer blir patriarkaliskt förtryck, då de tror att det betyder "inte kvinna". Personer som använder "hen" måste också använda "en".

Jag tycker inte att personer som Emelie Lysholm skall förföljas på något vis, men vi skall heller inte låta dem omforma hela samhället, allra minst barnen, för att passa deras egna avvikelser. Vi skall inte låta Emelie Lysholm härja fritt på förskolan, lika lite som vi är skyldiga att förse Tiina Rosenberg med en egen pseudovetenskap, för att hon skall kunna leva på sin läggning.

Sydsvenskan