Bilden kompletteras: Petter Larsson hyllar våldsvänstern

Häromdagen skrev jag om hur jag tyckte mig se en ny trend i fulmedia, där journalisterna nu öppet deklarerar, och koketterar med, att de har en agenda. Vi såg hur Jan Helin stolt förklarade att man inte alls avsåg att rapportera neutralt, eftersom tidningens uppgift var att bekämpa Sverigedemokraterna. Samtidigt förklarade Peter Kadhammar hur han såg Sverige som två delar; dels en upplyst elit i storstäderna, dels lite sämre människor på landsbygden, de som blivit kvar "när tåget hade gått". Sverigedemokraterna, menade han, skulle aldrig kommit in i riksdagen, om inte dessa obildade och bakåtsträvande människor fanns ute i landet. Han såg en "avgrund" mellan sin egen krets på Östermalm och Svenne i Sveg. Han kan ju ha rätt i att det finns en ekonomisk klyfta, men den behöver ju inte nödvändigtvis motsvaras av en intellektuell och moralisk sådan.

Det fina hatets ansikte

Idag blir bilden nästan komplett, då Aftonbladet Kulturs Petter Larsson oförblommat hyllar våldsvänstern, som med en eufemism brukar kallas "de autonoma". Vad återstår nu egentligen för att pusslet skall bli fullständigt? Att Oisin Cantwell förklarar att han egentligen inte bryr sig särskilt mycket om några samhällsfrågor, men att regelbundna politiskt korrekta krönikor gör att han kan upprätthålla en behaglig levnadsstandard?

Petter Larssons inlägg har fått rubriken "Så blev våra gator nazistfria". Vi skall då komma ihåg att "nazist" inte längre betyder nationalsocialist, utan var och en som har en avvikande uppfattning i invandringsfrågan, exempelvis sverigedemokrater. Inlägget tar sitt avstamp i 1990-talets kransnedläggningar vid Karl XII-statyer, eftersom dagens datum är 30e november, och beskriver hur hjältemodigt man lyckades stoppa dessa genom våld. Jag vill minnas att många av de som villa hylla denne kung, snarare var djupt konservativa nationalromantiker, som överhuvudtaget inte engagerade sig i invandringsfrågan.

Revolutionsromantiken flödar i Larssons alster, som till ytan egentligen är en recension av två böcker:

"Men nu stod danska husockupanter från BZ-rörelsen och svenskar som genom åren lärt sig gatustrid vid ockupationer och demonstrationer i Berlin, Köpenhamn och Hamburg i frontlinjen. De var beredda, beväpnade och bepansrade.
Polisen drevs tillbaka. Nazimarschen fick ställas in. Den svenska autonoma rörelsen var född."

Som vanligt förundras jag inför vänsterns fixering vid sina meningsmotståndare och besattheten av att angripa dessa fysiskt. Jag är övertygad om att det enbart handlar om egotrippar och njutning genom att skada andra människor, så mycket mer njutbart när man kan hävda högre ideal och dessutom legitimeras av samma etablissemang som Petter Larsson nu tillhör. För vad uppnår man egentligen genom att kasta flaskor mot en fredlig SvP-demonstration eller en tårta på Jimmie Åkesson? Ingenting, men några strategiska planer verkar dessa drägg sakna.

"Militansens pris var högt. Att nazisternas demonstrationsrätt kringskars är det väl få som sörjer med handen på hjärtat. Men antirasismen hamnade i vanrykte och autonomerna fick hård kritik av tidningar, politiker och andra antirasister."

Denna påstådda kritik har jag sett mycket lite av. Tvärtom beskrivs våldsvänsterns aktiviteter alltid i ett närmast positivt ljus, där de oftast beskrivs som "aktivister", medan de fredliga manifestationer de attackerar, oftast framställs som de verkligt skyldiga, med rubriker som "Stökigt vid högerextrem demonstration" eller någonting liknande. Det senaste exemplet på detta, var hyllandet av Sebbes och Timbaktus lilla sång om att misshandla sverigedemokrater och Jimmie Åkesson. SVTs Kajsa Haidl tyckte att hoten visade “ett politiskt driv som vi sällan ser inom andra genres”, som “i sig är superintressant”. Vänsterns våld visar alltså ett samhällsengagemang, medan invandringskritik, formulerad i text eller tal, är ett fruktansvärt hot mot demokratin. Sebbe menar att texten är "metaforisk", vilket är en intressant vinkel, då det också kan bli ett utmärkt försvar för de individer som skickar våldsamma och sexuella hot till kvinnliga medieprofiler. Undrar om de accepterar förkastliga hot, om de identifieras som "metaforer".

"Men Lund blev en nazifri zon. Konfrontationerna tvingade politikerna att agera. Genom att boka in de symbolladdade platserna för egna festligheter införde Lunds kommun i flera år de facto ett demonstrationsförbud den 30:e november.
Först 2008 vågar sig nazisterna tillbaka i större skala – bara för att åter angripas."

Om jag nu skulle vilja ha en stad fri från socialister och liberaler, bör jag då använda våld för att upprätta en "liberalfri zon"? Nu tycker jag inte att meningsmotståndare skall angripas fysiskt, särskilt inte som vår sida vinner redan genom att ta till orda. Detta faktum är troligen ytterligare en förklaring till vänsterns förkärlek för våld, då de skulle ha mycket svårare att förklara kommunismens eller massinvandringens välsignelse i ord.

Petter Larsson har tidigare själv förnekat att han någonsin varit medlem i AFA, vilket möjligen är sant, men det råder inget tvivel om att hans hjärta finns hos de mest våldsamma organisationerna. Han kallar dessa "systemkritiska", till skillnad från "tandlösa we shall overcome-tillställningar". Dessutom menar han att "de systemkritiska grupperna segrar ideologiskt", även om det förblir oklart hur.

I själva verket skulle jag säga att verkligheten segrar över dessa grupper. Framtiden tillhör oss, eftersom samhällsutvecklingen fortsätter att ge oss rätt dag ut och dag in. Att vi dessutom förmår uttrycka vår samhällskritik i ord och vinna opinion genom demokratiskt arbete, gör inte saken sämre.