Antje Jackelén trappar upp hyllningarna av islam

Antje och mörkret

Den senaste ärkebiskopen Antje Jackelén gjorde sig omgående tämligen impopulär. Hon har kallats både "antikrist" och "ärkeimam", men egentligen räcker det med att hon är ärkebiskop i Svenska kyrkan, som under en längre tid letts av suspekta individer. Antipatin handlar inte heller om att hon är kvinna, då även en person som KG Hammar (ärkebiskop 1997-2006) verkade mer intresserad av politisk vänsteraktivism än kristendom. Under sin tid som ärkebiskop stred han framför allt för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, human kriminalvård, tolerans mot människor av annan religiös tro och för homosexuellas rättigheter.

Antje Jackelén verkar mest upptagen av att försvara islam. Följaktligen blev hennes valspråk "Gud är större", mer känt som arabiskans "Allahu akbar", vilket knappast är en slump. Hon brukar försvara detta val med att samma ord återfinns i Bibeln, vilket hon även gör i ett inlägg i dagens DN, som verkar ha tillkommit som ett svar på de angrepp hon säger sig ha utsatts för:

"Orden 'Gud är större' är hämtade ur 1 Johannesbrevet 3:18-20 och är väl förankrade hos kristna teologer genom tiderna."

Jag tror inte alls på att hon skulle ha valt denna fras för att den "är väl förankrad hos kristna teologer". Ytterst få svenskar känner igen orden från Biblen, medan vi alla, tyvärr, är alltför bekanta med den arabiska versionen, framför allt genom bombningar och halshuggningar. Hur förmågan att klara av att skära huvudet av en människa som är bakbunden, är ett tecken på Guds storhet, är mycket oklart. Jackeléns val av detta stridsrop är snarare ett försök att "överbrygga klyftor" och skapa band till islam, vilket förefaller vara hennes kall i livet, och som också senare bekräftas av henne själv:

"Trots att det ligger sexhundra år emellan finns här en av flera likheter mellan världens två största religiösa sammanslutningar. Det vore fel att utmönstra något ur den egna traditionen för att det kan föra tanken till en annan tradition."

"En annan tradition"

"En annan tradition" är ju ett intressant sätt att beskriva en aggressiv, våldsam och expansiv ideologi, som idag driver bort och mördar kristna över hela Mellanöstern. Det är troligen ingen som kräver att Jackelén skall behöva ta bort delar av "den egna traditionen", men att istället leta upp det kanske mest provocerande slagordet som går att hitta, och det enda islamiska stridsrop svensken känner till, är ju en annan sak. Jackelén bjuder sedan på de typiska, relativiserande formuleringarna vi är vana vid:

"Terrorhandlingar i Islams namn är avskyvärda och ska fördömas, liksom alla andra terrorhandlingar. Samtidigt förkunnas samma ord i fredlig bön av hundratals miljoner muslimer varje dag."

Det är ingen slump att hon skriver "i Islams namn", eftersom det är en mycket vanlig formulering hos etablissemangets politiker och journalister, då de, även om de inte kan någonting om islam, är mycket måna om att förklara att muslimsk terrorism i islams namn, inte har någonting med islam att göra. Att terroristerna själva hämtar sin inspiration från just islam, samtidigt som många hittar legitimering av våld i olika koranverser, får inte dessa apologeter att avvika från den idealiska drömbilden.

Det är inte heller någon slump att hon lägger till "...liksom alla andra terrorhandlingar". Problemet för Jackelén, och alla andra som uttrycker sig så här, är ju att det är just islam som verkar ha en särskild förmåga att inspirera till terrorhandlingar. Hur ofta ser vi terrordåd i kristendomens, buddhismens eller shintoismens namn? Sverige fick ganska nyligen sin första, men troligen inte sista, självmordsbombare. Han var inte katolik.

Att Jackeléns valspråk förkunnas av miljoner muslimer "i fredlig bön" tycker jag inte är något vidare argument för att en kristen ärkebiskop skall välja det. Överbryggandets predikan fortsätter:

"Religionsmöten är inte alltid lätta, men de är ett faktum. Kristendomen föddes i en mångreligiös miljö. Samexistens och ömsesidig respekt mellan människor av olika tro finns och har funnits i vår värld, även i Europa. Jag kan vara tydlig med min tro på Jesus Kristus och samtidigt respektera andras tro."

Självklart föddes kristendomen i en mångreligiös miljö, eftersom den var ny bland andra religioner, exempelvis den romerska och judiska, men är inte själva poängen med en religion att den har en egen tro? Det stora problemet med Jackeléns iver att förstå och respektera islam, är att denna förståelse knappast kommer att bli ömsesidig. När nu Svenska kyrkan gör allt vad den kan för att gå islam till mötes, vilka anpassningar sker samtidigt på den muslimska sidan? Kyrkan må, med sin bottenlösa tolerans, anställa imamer, men Antje Jackelén skulle själv aldrig få predika i en moské. Faktum är att hon som kvinna skulle få sitta bakom ett skynke med andra kvinnor i moskén. Hon avslutar:

"Jag ser med oro på dessa och liknande polariseringstendenser. De spelar extrema och fundamentalistiska krafter i händerna och är ett hot mot samverkan i samhället och människovärdet. De leder till diskussioner där åsikter krockar utan att nya insikter föds. När tonläget skruvas upp hörs och syns allt mindre av den breda mittfåran. Risken är att marginalen marginaliserar mitten."

Med polarisering menar hon risken för att icke-muslimer inte öppnar sig tillräckligt för islam. Vad hon själv inte inser, är att hon snarare själv utgör en extrem, och att hennes politiska verksamhet är en del av just den polarisering hon fruktar. När hon i princip deklarerade att en röst på Sverigedemokraterna var en röst på djävulen, förbättrade hon knappast debattklimatet. Jag är själv inte troende, och som hedning ser jag egentligen ingen större skillnad mellan Antje Jackelén och de andra megafonerna i etablissemanget, men jag misstänker att svenska kristna är mer än missnöjda med kyrkans utveckling mot en bastion för islamvurmande och gömmande av illegala.