Bjørn Stærk om Norge, Sverige och etniska motsättningar

När man regelbundet tar del av svenska medier och den "debatt" som förs där, är det alltid befriande att bege sig till det lite friare och mognare Norge, där man häpnar över nivån i den svenska debatten. Bjørn Stærk är en norsk samhällsdebattör som skrivit om norsk och svensk debatt i framför allt Aftenposten, men även på Avpixlat.

I kommentarsfältet under artikeln i Avpixlat hade jag faktiskt själv en liten ordväxling med honom:

Tobbe:
I stort en utmärkt artikel, även om den innehåller mycket jag inte instämmer i, troligen för att jag i Staerks ögon tillhör den ena ytterligheten. Framför allt vänder jag mig mot meningen "islam har kommit för att stanna i Skandinavien". Varför det? Vi behöver inte alls kapitulera inför denna nyligen importerade ideologi!

Bjørn:
Hva vil du gjøre med det, da? Kaste alle muslimer ut av Skandinavia og Europa? Hvordan helt konkret skal det gå for seg? Det er derfor jeg kaller det en farlig fantasi.

I dagens Aftenposten skriver Stærk om Norge och rasism med anledning av den alltför uppmärksammade texten av Ehsan Fadakar.

"Fadakar er en dårlig alliert i kampen mot rasisme fordi han kan for lite om Norge til å si noe om den. Han har samlet noen fakta, men forstår ikke konteksten. Som Anders Giæver påpeker leser han norske medier litt som islamhatere leser Koranen. Han ser hva som står der, men bryr seg ikke om hvordan det faktisk brukes. Det ville kreve ydmykhet og hardt arbeid."

Som svensk tycker jag att det är en väl generös tolkning, då man som luttrad följare av svenska medier vet att Fadakars inlägg bara är den vanliga ryggmärgsreflexen, där man hittar rasism överallt och måste fördöma de länder där man hittar den. I kommentarsfältet luftas tanken att dessa attacker egentligen handlar om Sverige och SD, vilket Bjørn Stærk instämmer i, men själv är jag övertygad om att de snarare bottnar i den svenska självgodheten, där vi vet bäst och följaktligen måste läxa upp alla andra.

"Når Fadakar i tillegg bruker så sterke ord som han gjør blir resultatet morsomt. Retorikken hans hører hjemme i den polariserte svenske innvandringsdebatten, hvor ytterkantene rår og de moderate holder hodet lavt." 

Så är det ju absolut och även om jag själv ofta retar mig på polariseringen är jag inte säker på att den endast är av ondo. Som Stærk tidigare påpekat, leder den också till att vår sida radikaliseras mer än vad som sker i Norge och skall vi en dag vända det här landet räcker inte något Fremskrittsparti till. Så långt som pendeln idag har gått åt ena hållet, så långt kommer den också att svänga tillbaka.

Bjørn Stærk kommenterar också en annan artikel i Aftenposten i samma ämne, där iranska Mina Adampour menar att iranske Ehsan Fadakar är modig. Om hon verkligen tycker det, har hon verkligen inte förstått mycket av det svenska debattklimatet, där det absolut minst modiga du kan göra är att kritisera ett parti i ett annat land för "främlingsfientlighet". Skulle han istället ha hyllat Fremskrittspartiet, skulle han aldrig mer få figurera i svensk media. Det skulle också vara modigt, eller åtminstone lite mer originellt, om han kämpade för en stor vit och kristen invandring till Iran, som ju inte alls tar sitt ansvar för att bli mångkulturellt på allvar. Varför inte lyfta in ett par miljoner kristna amerikaner? Eller varför inte israeler? Alla människor har väl lika värde?

Adampour lyfter alltså fram den enorma svenska invandringen som en förebild, men Stærk pekar då på en helt avgörande faktor:

"Men jeg trekker en annen konklusjon enn Adampour. Hun vil bekjempe dette med antirasisme og humanitære idealer. Når 4.500 flyktninger venter på asylmottak fordi ingen kommuner vil bosette dem bør vi se til svenskene som tar i mot langt flere, mener hun. Det gjør de. Men de gjør det ved å overkjøre lokaldemokratiet og ethvert tilløp til innvandringsskepsis."

Även här har han en viktig poäng, då en fri och rationell debatt knappast skulle komma fram till att 69 000 asylinvandrare är en rimlig nivå nästa år. Återigen varnar Stærk för följderna av den svenska demokraturen:

"Da oppnår man mer på kort sikt, men skaper dypere problemer på lang sikt. Prisen for den svenske antirasismen er at de har et levende nynazistmiljøet og et åpent anti-islamsk parti som får 10 prosent av stemmene. Og de har en innvandringsdebatt som er så opphetet at den er ubrukelig. Mye av det jeg selv har skrevet om innvandring ville blitt kalt rasistisk i Sverige. Jeg håper ikke Adampour ønsker en slik temperatur i Norge."

Att Sverigedemokraterna är kritiska mot islam är inte särskilt konstigt. Tolerans mot islam är möjligen en lyx man kan unna sig i Norge, men med den enorma muslimska invandringen till Sverige utgör naturligtvis islamiseringen ett verkligt problem. Samtidigt som Stærks skriverier givetvis direkt skulle stämplas som rasism av vårt etablissemang, är han också alldeles för tam för att accepteras av den svenska oppositionen, den andra sidan av polariserings- och radikaliseringsmyntet. Denna situation tror jag numera är nödvändig, då vi knappast kan vända skutan genom halvmesyrer eller diskussioner med våra motståndare.

Även om Bjørn Stærk alltså inte riktigt tillhör vår sida, bjuder han ett flertal gånger på kloka iakttagelser:

"Problemet er at innvandring og etniske forskjeller skaper gnisninger. Det har alltid gjort det og vil alltid gjøre det. De gnisningene kan du ikke ønske bort, og du kan ikke alltid bekjempe dem med holdningskampanjer. Behandler du dem feil kan de vokse seg til noe større: Langvarige etniske skillelinjer som er preget av gjensidig frykt og mistenksomhet."

Den svenska utvecklingen mot allt större "mångfald" kommer definitivt leda till allt större konflikter, motsättningar, kriminalitet och våld. Samtidigt försöker vårt etablissemang helt enkelt önska bort konsekvenserna, genom att inte låtsas om dem. Det senaste exemplet var kanske politikernas kommentarer kring det ökande antalet skottlossningar i våra städer, där allting berodde på för många vapen i omlopp.

Låt oss avsluta med artikelns kanske intressantaste avsnitt:

"Når ingen kommuner vil bosette flere flyktninger må man spørre hva det betyr. Kanskje betyr det at Norge, et av Europas mest åpne asylland, gir opphold til flere enn befolkningen er villig til å ta i mot. Kan man tvinge befolkningen til å ta i mot flere? Ja, det kan man. Sverige gjør det. Men det er udemokratisk, og kan skape større problemer på sikt."