Därför lyckas ni inte sänka SD

Det är lätt att tro att de svenska medierna målmedvetet och ondskefullt bedriver ytterst välplanerade kampanjer mot Sverigedemokraterna. I många fall stämmer detta säkert, men jag blir allt mer övertygad om att det finns en genuin oförståelse av många aspekter av invandringskritik och sverigedemokrater. Så kan det naturligtvis bli om man bor i centrala Stockholm och endast umgås och diskuterar med andra privilegierade mediamänniskor.

Häromdagen publicerade jag ett litet inlägg som svar på en krönika av Johan Hakelius, där jag försökte förklara varför vi ägnar så mycket energi åt just invandringsfrågan, något han föreföll tämligen oförstående inför. Idag skriver Expressens David Baas och Karl-Johan Karlsson om "teflonpartiet", med vilket de menar att, trots alla mediekampanjer, så fortsätter SD stiga i opinionen. Jag tror att deras förvåning är helt uppriktig och att de verkligen inte förstår hur människor kan fortsätta stödja ett parti, trots ständiga uppmaningar från medierna att låta bli. Vi kan nog anta att förvåningen följs av stor mängd frustration.

"Inget annat parti är inblandat i så många skandaler - och inget annat parti ökar så mycket i opinionen."

Ovanstående är ett tydligt exempel på när man saknar andra intryck och börjar tro sin egen propaganda. "Skandalpartiet" är ju huvudsakligen en skapelse av medierna själva. Dessa journalister borde ju vara de som är mest medvetna om att någonting inte nödvändigtvis är sant bara för att det skrivs, inte ens om det upprepas. Jag tror inte alls att det förekommer fler "skandaler" i SD än i något annat parti. Jag tycker också att sommarnattsfilmen var fånig, men den bleknar ju i jämförelse med socialdemokraten Per Svedbergs halvnakna eskapader i riksdagshuset. Händelsen nämndes i media, men man namngav honom inte, och framför allt vältrade man sig inte i händelsen i månader och år efteråt. När Gudrun Schyman valde att urinera i en biograffoajé bestämde medieetablissemanget att man skulle lägga locket på. Jag tycker dock inte att liknande händelser kastar någon skugga över respektive parti, varken Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna, då dessa skall bedömas efter vad de säger, vill och gör politiskt.

När SDs opinionssiffror steg efter mediekampanjen kring filmsekvensen, fick vi höra en mängd mer eller mindre idiotiska förklaringar till stödet. Någon menade rentav att partiet ökade sin popularitet just tack vare detta klipp, då de obehagliga sympatisörerna var lättade över att även toppföreträdarna var rasister och uppförde sig illa, precis som de själva. En troligare förklaring är att partiets ökning skedde helt oberoende av filmen, exempelvis för att allt fler väljare ser att partiets program har lösningar för Sverige.

Sedan kommer den många gånger upprepade jämförelsen med Alliansens företrädare:

"Tänk dig följande: Expressen publicerar en film där Anders Borg och Beatrice Ask springer runt på stan med järnrör. Finansministern kallar en kvinna för "hora" och en känd komiker för "babbe". Justitieministern filmar alltihop. När en annan kvinna gör en rörelse mot kameran knuffar Ask in henne i en bil."

Nej, vi tror inte att Borg och Ask skulle befinna sig i samma situation. De är båda avsevärt äldre och har tillbringat hela sina liv i den politiska toppen. Ingen av dem skulle ens befinna sig på stadens gator mitt i natten. De aktuella sverigedemokraterna var unga, oprövade i offentligheten och i allmänhet tämligen vanliga människor, som vid tillfället faktiskt inte ens satt i riksdagen. Borg och Ask vet bättre än att tramsa runt bland vanligt folk, men mellan skål och vägg händer det säkert att de använder både det ena och det andra kraftuttrycket. Slutligen är det lite intressant hur man målar upp de övriga figuranterna i filmen. En tjafsande vänsterextrem kvinna blir ett helgonlikt offer och Soran Ismail har plötsligt blivit en framstående komiker. Till och med den berusade kriminelle framställs som något av en hjälte.

"Ett exempel på hur en stor skandal har drabbat ett parti är dataintrångsaffären i Folkpartiet strax innan valet 2006. Efter att det kommit fram att folk i partiet olagligt loggat in på Socialdemokraternas intranät föll allt ihop som ett korthus.
FP backade från 13,4 procent till 7,5 och Lars Leijonborg tvingades till slut avgå på grund av missnöjet mot hur han hanterade affären."

Även här tror jag att medierna, i sin bubbla, överskattar sin roll. Det finns en mängd anledningar till att Folkpartiet tappar stöd, men det där dataintrånget tror jag spelade en marginell roll. Det är för övrigt ett intressant exempel, då vi idag hör lika lite i media om denna händelse, som om socialdemokratiska Anna Sjödins rasistiska och våldsamma äventyr.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö kommer in på något som är mer relevant:

"Medierna uppfattas som en del av etablissemanget av SD-företrädare och många av deras sympatisörer. Då upplever man att medierna granskar dem orättvist hårt, att det är en kampanj för att sätta dit dem."

Det ligger något i ovanstående resonemang, men det handlar inte om hur någon "uppfattar" eller "upplever" situationen. Att medierna bedriver ständiga kampanjer mot just SD torde vara helt uppenbart för den vakne medborgaren. För vilket annat parti letar man upp elva år gamla närradiosändningar eller två år gamla opublicerade insändare i landsortstidningar?

Självblindheten fortsätter och slutar i lite av ett självmål:

"SD är medvetna om att de har en opinionsmässig gräddfil i svensk politik. När andra politiker känner sig tvingade att svara på frågor för att undvika negativ publicitet kan SD-politikerna välja att ignorera medierna, utan att behöva riskera att det påverkar bilden av partiet.
Inför partiets landsdagar i helgen publicerade DN Kultur ett öppet brev till riksdagsledamoten Kent Ekeroth, signerat Borzoo Tavakoli, en man med rötterna i Iran som kom till Sverige som politisk flykting för 25 år sedan.
[...]
Men han svarar inte på vårt mejl. En riksdagsledamot i ett annat parti hade känt sig nödgad att bemöta det som står i brevet. Men inte Ekeroth. Han låter det passera - förmodligen utan att riskera någonting.
Borzoo Tavakolis brev är bara en av flera artiklar om SD som har publicerats den senaste veckan."

Den sista meningen är mycket talande. Faktum är att det publiceras så mycket rent nonsens om just SD, att partiets företrädare skulle ha fullt upp om de bemötte allt. I själva verket skulle Tavakolis infantila text troligen inte ens publicerats som den riktade sig mot något annat parti. Medierna skulle säkerligen inte heller tycka att den utpekade absolut måste stå till mediernas förfogande för att kommentera det. Som vanligt använder man här sina egna kampanjer som någon sorts argument mot SD, endast för att partiföreträdarna inte bryr sig om att bemöta dem alla.

Man kommer sedan in på Jimmie Åkessons roll och hävdar att han, just för att han anses som mycket kompetent, utgör en av SDs svagheter:

"Längst upp i den toppstyrda strukturen sitter Jimmie Åkesson, som utan konkurrens är partiets stora och enda stjärna. Många experter som Expressen pratat med menar att partiet inte skulle vara där det är i dag utan Jimmie Åkesson.
- Jimmie Åkesson har varit viktig i att bygga upp partiet till vad det är. Han är också viktig i sin person. Han framstår som resonerande, förnuftig, är en duktig debattör som lyckas argumentera för partiets frågor som många egentligen höjer på ögonbrynen för. Han får det att låta normalt, säger statsvetaren Jenny Madestam."

Återigen måste jag påpeka att det inte är partiets fel att medierna riktar så mycket fokus på just partiledarna. Hur många vänsterpartister eller folkpartister kan den genomsnittlige svensken räkna upp, förutom partiledarna? Jimmie Åkesson är en stor tillgång för partiet, men att han skulle vara dess enda "stjärna" är rent nonsens. Även om de inte uppmärksammas av media, finns det naturligtvis en mängd kompetenta personer som skulle kunna axla ansvaret om Åkesson av någon anledning skulle försvinna. Det räcker med att titta på en riksdagsdebatt, med exempelvis Sven Olof Sällström eller Richard Jomshof, för att nämna ett par namn, för att inse det. En annan statsvetare, Jonas Hinnfors, fyller i:

"SD:s topp är väldigt tunn. Det finns oerhört få personer som skulle motsvara toppskiktet i ett annat parti."

Det beror på hur man ser det. Socialdemokraterna saknar helt förmåga att attrahera intelligenta människor, vilket blir tydligt vid partiledarval, där de absolut bästa namnen man kunnat hitta har hetat Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven, då man vid det senaste valet inte ens i den enorma riksdagsgruppen kunde hitta en kandidat. Med tanke på partiets betydelse i svensk politik, blir den låga nivån hos dess företrädare ett reellt demokratiskt problem för hela landet.

Slutligen, kära medieetablissemang, så stämmer det att era kampanjer kommer att få allt mindre effekt på SDs väljarstöd. Ni har tagit i för mycket, er agenda är alltför uppenbar och era åsikter blir allt mer irrelevanta.