Det är mycket nazism nu

Mike Godwin

Mike Godwin är en amerikansk advokat och internetpersonlighet, som är mest känd för att ha formulerat "Godwins lag". Den berör diskussionstrådar på internetforum och innebär att allteftersom en diskussion fortskrider så ökar sannolikheten för en jämförelse med nazism och Hitler. Lagen säger oss också att, om en diskussion tillåts pågå tillräckligt länge, så kommer förr eller senare någon, alltså oavsett diskussionsämne, göra en jämförelse med nazismen eller Hitler.

I de svenska medierna behövs inte ens någon diskussionstråd, eftersom de är alltför glada i att omedelbart hamna i just nazismen. Idag skriver Aftonbladets Jan Helin i sin söndagskolumn om behovet av att vinkla journalistiken, som om han någonsin hindrats från att göra det. Anledningen till att han måste vara partisk, är förstås den ständigt närvarande nazismen:

"Kanske ser skiljelinjen ut så här:
En del tänker att först kommer ingenting, sedan kommer ingenting, därefter ingenting, sedan kommer Hitler.
Andra tänker att först kommer en rörelse som säger att alla människor inte är lika mycket värda, sedan kommer en undanmanöver i form av politisk mognad, därefter en beskrivning av en samhällsförändring som en undergång, sedan utpekandet av vissa folkgrupper som orsaken, sedan öppnar sig avgrunden.
De olika synsätten skulle kunna vara en förklaring till de upprörda känslor som vädras så fort den basala frågan om alla människors lika värde ska ges uttryck i journalistik."

Vad han vill ha sagt är, som vanligt, att diskussioner kring invandringspolitik inte kan tillåtas, då det av någon obegriplig anledning går emot en filosofi kring alla människors lika värde, och då står självaste Adolf Hitler för dörren. Resonemanget bygger på det vanliga fulspelet och bristen på logik. Självklart kan man hävda att alla människor har ett filosofiskt värde som individer, men det har ingenting med huruvida massinvandring är en bra idé eller inte. Att säga att en alltför omfattande invandring skapar problem, är inte heller samma sak som att peka ut en grupp som skulden till alla samhällets problem. Jag tror faktiskt inte att människor som Jan Helin förstår skillnaden, men den är enorm.

"När nazister i veckan tågade genom Stockholm på 75-årsdagen av Kristallnatten för att visa sitt stöd för fascistiska partiet Gyllene gryning i Grekland finns ingen rimlig neutral rapportering att göra. I en välmenande ansats slog Expressens livesändning över i en absurd rapportering.
Kristallnatten beskrevs som en natt då ”några juvelerarbutiker förstördes” och att det nu pågick en ”högerextrem demonstration” som fick svar av en ”vänsterextrem demonstration”.

Å ena sidan, å andra sidan. Opartiskt och neutralt ordval."

Svenska motståndsrörelsen, som genomförde manifestationen, är uttalade nationalsocialister, så i just det här fallet kan man förstås använda ordet "nazist" om man vill. Men varför skulle man inte kunna rapportera neutralt om händelsen? Redan att blanda in Kristallnatten är något tendentiöst, eftersom manifestationen faktiskt genomfördes till stöd för Gyllene Gryning.

Om Expressen nu beskrev kristallnatten som att "några juvelerarbutiker förstördes", så är det framför allt ytterligare ett bevis på hur okunniga och usla svenska journalister är, då beskrivningen naturligtvis är historiskt felaktig och en rejäl underdrift. I övrigt förstår jag inte vad som är så upprörande, i Helins ögon, med Expressens beskrivning. Troligen skulle Helin själv velat få med mycket mer värderingar om onda nazister, som möttes av vanliga människors protester, eller något liknande. För att undvika neutral rapportering, efterlyser Jan Helin mer politisering av journalistiken och inleder med en närmast komisk lögn:

"Enligt mitt förmenande finns ingen tydlig trend av en politisering av arbetet på de stora nyhetsredaktionerna. Men jag kan se en ny, hoppfull ung längtan till ett engagemang via journalistiken som av mer klassiskt skolade redaktörer kan tolkas som en politisering.
Det är en spännande utveckling som ännu får uttryck i huvudsak via sociala medier."

Nej, en trend är det kanske inte, eftersom Aftonbladet och Expressen varit genompolitiserade så länge någon kan minnas, vilket framför allt de pinsamma kampanjerna mot Sverigedemokraterna vittnar om. Likriktningen och åsiktsförtrycket är möjligen spännande för Jan Helin, men för den vanliga människan är naturligtvis framväxten av internet och alternativa medier oerhört mycket mer spännande.

Sedan följer en absurt välvillig beskrivning av den senaste attacken mot Norge:

"Aftonbladets Ehsan Fadakar är en journalist som är skolad i den världen. I veckan skrev han sitt hjärtas mening i en kolumn om Norges självbild och den blinda fläcken mellan Anders Bering Breivik och Fremskrittspartiet."

Journalist. Skolad. I själva verket skrev han rena idiotier, uselt och fördomsfullt formulerade, om ett land och ett parti som han inte vet någonting om. Samma sak skrivs dessutom om och om igen av svenska medier.

Slutligen bjuds vi på ett helt fantastiskt begrepp, i form av en benämning av en åkomma som jag inte tror att Jan Helin behöver oroa sig särskilt mycket för:

"De vänder också på diskussionen om riskerna med en politisering av nyheter och beskriver vilka publicistiska haverier som kan komma som följd av en 'neutralitetssjuka'."

Att förmedla nyheter sakligt och opartiskt kan alltså leda till en sjukdom och därför är det bäst att vinkla där man kan. Hittills har jag haft intrycket att svenska medier åtminstone påstår att de försöker förmedla nyheter objektivt, men här berättar alltså regimmedias överstepräst helt ogenerat hur det ligger till.

I samma tidning oroas idag även Lena Mellin av nazismen och inledningen gör ingen besviken:

"I år det 80 år sedan Adolf Hitler blev rikskansler och inledde omvandlingen av Tyskland till en nazistisk diktatur. Samtidigt går en högerpopulistisk, EU-skeptisk och främlingsfientlig våg över Europa.
Det får Marit Paulsen, 73, att åter kandidera till EU-parlamentet."

Ovanstående stycke är komiskt på många sätt. Att människor är skeptiska till både EU och massinvandring är inte särskilt märkligt, men framför allt har det mycket lite med Adolf Hitlers makttillträde att göra. Det finns även människor som hävdar att just EU är en ny version av Hitlers europeiska ambitioner, vilket är en nästan lika absurd jämförelse.

Det finns dock ett hopp för alla som inte är nazister, och hon heter Marit Paulsen. Om det enda som driver henne är någon sorts motstånd mot nazism, undrar man vad hon egentligen skall uträtta i Europaparlamentet. Vi får utgå från att övriga folkpartistiska kandidater inte heller är nazister och de är säkert även pålitliga när det gäller att rösta för massinvandring. Själv tyckte jag att Marit Paulsens självgoda deklarationer om demokrati och människovärde var patetiska, men Lena Mellin ser det naturligtvis på ett annat sätt:

"Som sagt, det kändes högtidligt. Och angeläget."

Sedan följer en något märklig analys:

"I parlamentsval efter parlamentsval i EU:s olika medlemsländer ökar stödet för höger­populistiska, främlingsfientliga och EU-skeptiska partier. Risken, eller möjligheten om man ser det så, att de får ännu större ­genomslag i parlamentsvalet är överhängande.
Där känner väljaren inte ­samma lojalitet med sitt vanliga parti utan röstar friare, eller mer ­ansvarslöst, än i andra val."

Så det är egentligen hederliga moderater och socialdemokrater som nu kommer att rösta på SD i Europavalet, för att de just då inte upplever den vanliga lojaliteten? Detta påstående är förstås fullständigt nonsens, eftersom de partier som oroar etablissemanget växer även nationellt i sina hemländer. Varför det skulle vara mer ansvarsfullt att rösta för än emot massinvandring förblir, som alltid, en gåta.

För säkerhets skull avslutas även kolumnen med en liten blinkning till Tredje Riket:

"Ingen kan i dag, ett drygt halvår före valet till EU-parlamentet, ­veta hur utgången kommer att se ut. Det enda man vet är att ­demokratin aldrig sköter sig själv.
Det hoppades förmodligen den tyske presidenten Paul von ­Hinden­burg 1933. Han fick dock fel."