Jan Helin och Peter Kadhammar släpper masken

Jan Helin på sin helt mångfaldsbefriade arbetsplats,
precis innan han åker hem till sitt helsvenska Äppelviken.

Jag tycker mig se en intressant trend hos aktörerna i dagens fulmedia. I decennier har de visserligen bedrivit samma likriktade, partiska och politiskt korrekta agenda, men de har tidigare åtminstone hävdat att de strävar efter att vara undersökande och opartiska. Nu verkar man släppa den masken och stoltserar med att man minsann har en viktig uppgift att fylla som "opinionsbildare". Opartisk rapportering har till och med försetts med en ny nedsättande etikett; "neutralitetssjuka". Någon sådan diagnos lär aldrig svensk media få.

I söndags skrev självaste Jan Helin i ämnet:

"Varför skulle medier ha ett normalt eller avspänt förhållande till ett sådant parti?
Vilken del av det journalistiska adelsmärket opartiskhet är det som inte tål att stå upp för en värdegrund som handlar om mångfald och alla människors lika värde?"

Partiet som avses är naturligtvis Sverigedemokraterna. Man skulle kunna hävda att partiet kanske bör behandlas neutralt, eftersom det är ett riksdagsparti som åtminstone samlar var tionde svensk, men Jan Helin menar att det är omöjligt, eftersom partiet 2003 hade material med uppmaningen "Bevara Sverige svenskt". Troligen uppfattar ganska många svenskar det som rimligt att Sverige förblir svenskt, men för Jan Helin är det viktigaste att hans arbetsplats och bostadsområde är det.

Att "stå upp för mångfald" betyder ju i klarspråk att propagera för massinvandring, och då är det en solklar politisk position man intar. Det betyder också, vilket vi ser, att de måste fördöma alla människor som motsätter sig denna politik. Även "alla människors lika värde" är en förljugen omskrivning för en viss politisk hållning i invandringspolitiken. Och mycket riktigt, Jan Helin kommer sedan in på Sverigedemokraterna:

"Denna helg funderar Sverigedemokraterna på sina landsdagar om de ska ansluta sig till den bruna nationalistiska politiska strömningen som växer sig allt starkare i Europa. De har fått en inbjudan av franska Nationella Fronten att bilda en särskild grupp i EU-parlamentet."

Brun brukar betyda nationalsocialistisk, och till något sådant parti funderar SD knappast på att ansluta sig. Att Sveriges tredje parti däremot funderar på att samarbeta med Frankrikes snart största, är dock inte särskilt märkligt.

Mot slutet av Helins lilla kolumn återgår han sedan till kärnan, det vill säga varför medierna skall vara partiska, samt vinkla och förtiga:

"Så vad är det partiets anhängare påstår när de säger att media tiger om sanningen kring invandring och mångkultur? Vad är det de menar att medier inte vågar ta upp? Vad är det som saknas i medier om mångkultur, trots all gedigen journalistik och efterföljande debatt som till exempel syntes i årets nomineringar till Stora journalistpriset?"

Ovanstående stycke blir komiskt på allvar, när man sedan tittar på Helins exempel på "gedigen journalistik" kring mångkultur:

• Josefin Hökerberg och Roger Turesson på Dagens Nyheter vann priset för årets berättelse för sitt reportage om livsödena bakom tiggarna på Stockholms gator.
• I klassen årets förnyare var Aftonbladets Natalia Kazmierska, Kenan Habul och Stefan Mattsson nominerade för reportageserien #välkommen. 
• Expressens Christian Holmén och David Baas var nominerade för sitt genialt publicerade jobb som avslöjade Sverigedemokraterna som ett parti med riksdagsledamöter som griper till järnrör, skriker rasistiska och sexistiska tillmälen till medborgare en natt på Kungsgatan och därefter ljuger om saken.
• Dagens Nyheters Niklas Orrenius var nominerad för att ha grävt fram ett hemligt register över romer hos polismyndigheten i Skåne som med imponerande precision belyste en människosyn vi trodde hörde till ett mörkt förflutet.

Slutligen ger han exempel på vad han menar är de fruktansvärda följder neutral rapportering skulle innebära:

"Medier som definierar mångfald som något osvenskt. Medier som förklarar orsaken till brott med etnisk tillhörighet. Medier som anser att människor från andra kulturer spär ut det svenska i Sverige tills nationen går under.

Det är sant att medier inte vågar skildra verkligheten så. Och det är bra."

"Ah, Östermalm. Lite finare, lite mer bildat, men framför allt så mycket mindre sverigedemokratiskt."







En annan aspekt, som alltid varit tydlig, men som nu öppet hyllas av samma tidnings Peter Kadhammar, är fenomenet att alla journalister bor i helsvenska områden i centrala Stockholm och föraktar de som inte gör det. Under den närmast självironiska rubriken "Jag är jävligt trött på de gnälliga och självgoda", gnäller östermalmsbon och posören, med en rejäl dos självgodhet, över folk "på landet":

"Skiljelinjen går mellan de tre storstadsregionerna och resten av landet. På ena sidan har vi ett lag – säg halva befolkningen – som känner att det är med på färden framåt, mot intressanta arbeten, ­högre standard – allt det nya. På andra sidan finns de som blev kvar när tåget gick."

Detta skulle jag själva klassa som en synnerligen obehaglig människosyn. I storstadsregionerna bor alltså kort sagt positiva och duktiga människor, medan övriga landet bebos av människor som "blev kvar när tåget gick". Sedan bjuder Kadhammar, inte särskilt oväntat, på den politiska dimensionen av övriga Sveriges efterblivenhet:

"Avgrunden som går tvärs genom vårt land sätter inget större avtryck i debatten. Det är märkligt. För det är avgrunden som bestämmer hur vi röstar och agerar, och som antagligen förklarar hur de rasistiska Sverige­demokraterna kunde ta plats i riksdagen."

Det är på sätt och vis sympatiskt att Kadhammar är så här öppen med sin människosyn, men det finns förstås ett par problem med resonemanget. Även om Kadhammar naturligtvis inte känner en enda av dem, var det i Stockhoms kommun 16950 personer som röstade på SD i 2010 års riksdagsval. För Göteborg var siffran 15608 och Malmö 13256. I kommunalvalet samma år erhöll SD 10,42% av rösterna i Malmö.

I verkligheten finns det en mycket viktigare anledning till varför SD har olika stort stöd i olika delar av landet. Det finns nämligen en mycket stark koppling mellan graden av mångkultur och sympatier för partiet. Enligt den gängse retoriken, där folk är "rädda för det okända", skulle kommuner där folk fått känna på mångfalden och därmed lärt sig älska den, vara kommuner där SD var mycket svaga. I själva verket är det precis tvärtom; i kommuner som ännu inte fått ta del av mångfalden i praktiken, ser folk inte heller någon anledning att rösta på SD, medan desto fler gör det i kommuner med hög andel utlandsfödda. Därför fick SD 0,42% i dels lantliga, men svenska, Malå, dels 0,74% i svenska Stockholmskommunen Danderyd. Enligt samma princip fick partiet 11,65% i lantliga, men svårt mångkulturella, Söderhamn, samtidigt som det som sagt erhöll 10,42% i landets tredje största stad, mångkulturella Malmö.