Media försöker ta avstånd mot tårtattacken - men vill inte riktigt

Senaste tårtkvinnan, Irene Matkowitzc

I veckan utsattes som bekant Jimmie Åkesson för den mycket trötta protestformen tårtkastning. Den lanserades, så vitt jag minns, först av en fransk bagare, som kastade tårtor på folk han tyckte var "pompösa". Tårtan kan i sig tyckas vara harmlös, men i politiska sammanhang betyder den mycket mer än så. Jag vill påminna om hur Pim Fortuyn i mars 2002 utsattes för en tårtning vid just en boksignering. Förövarna var naturligtvis ett par vänsterextrema kvinnor och för säkerhets skull hade man även försett tårtan med avföring och syra. Två månader senare sköts Pim Fortuyn ihjäl av en annan vänsterextremist.

Pim Fortuyn i mars 2002 och maj 2002.

Jag misstänker att även Irene Matkowitzc, som kastade veckans tårta, innerst inne skulle vilja skada Jimmie Åkesson mycket mer. Det finns bland dessa vänstergrupper ett obegripligt hat mot alla åsiktsmotståndare. Det finns många personer i offentligheten som jag här kritiserar, men jag har absolut inget behov av att attackera dessa fysiskt. Samtidigt får deras gärningar en legitimitet genom mediernas kampanjer mot exempelvis Sverigedemokraterna. Efter tårtattacken träder nu de sedvanliga mediemänniskorna fram för att säga exakt det som vi är vana vid att de säger i dessa sammanhang. Man inleder att säga att man naturligtvis avskyr allt som SD står för, följt av ett pliktskyldigt avståndstagande av själva dådet, följt av desto mer förståelse för att SDs representanter utsätts för våld. 

Man säger vid sådana här tillfällen att partiet istället skall bemötas med argument och pekar då ofrivilligt på vad som faktiskt ligger bakom dessa vänstermänniskors frustration; de saknar argument, men har desto mer aggressivitet. De känner att de måste vara emot SD, men då de inte riktigt vet varför, blir det enklare att helt enkelt fysiskt attackera partiets representanter.

Aftonbladets pk-krönikör Karin Pettersson behandlar attacken enligt ovanstående mönster, under den talande rubriken "Rätt att ta strid mot rasisterna". Hennes inledning är som vanligt fylld av lögner och epitet:

"Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, en del av den neofascistiska våg som sveper över Europa."

Det roliga är dock att man i artikeln kan klicka på de båda understrukna orden, ungefär som en sorts källhänvisning. Källan till att SD är ett rasistiskt parti är Karins ökände kollega Anders Lindberg och källan till "neofascismen" kan ni säkert gissa er till; ja, det handlar om låtsashistorikern Henrik Arnstad, som ser just fascism i det mesta här i världen.

Sedan räknar Karin Pettersson upp ett par händelser från 1980- och 1990-talen, som skall bevisa hur hemskt SD egentligen är, men övergår till det något mer aktuella Avpixlat:

"Sverigedemokraterna har på senare år försökt snygga till sin publika image, och i etablerade medier framstå som ett parti som andra. Parallellt med detta ägnar sig partiets språkrör på nätet, ­Avpixlat, åt hot och hat. Mot enskilda med­borgare, journalister, tonåringar som twittrar nedsättande om Jimmie Åkesson, Icahandlare som välkomnar invandrare.

Syftet är att med odemokratiska medel skrämma och tysta."

Då har vi återigen hamnat i en omvänd värld, där just det parti man försöker skrämma och tysta, plötsligt blir det som själv använder sådan taktik. Det stämmer dock ganska illa med verkligheten, eftersom jag inte tror att det finns ett enda vänstermöte som störts av sverigedemokrater, medan det är mer regel än undantag då SD eller SvP genomför någon form av manifestation eller torgmöte. Kan ni föreställa er att en sverigedemokrat skulle kasta en tårta på Jonas Sjöstedt? Nej, inte gärna.

Beskrivningen av Avpixlat känner vi igen. Jag tror inte alls att Avpixlats syfte är att skrämma och tysta. Att man dock bemöter meningsmotståndare på sidan är helt naturligt och nödvändigt, då det knappast gives något utrymme på andra arenor. När jag själv här lyfter fram dumheter från exempelvis Anders Lindberg eller Erik Ullenhag, är det inte för att någon skall hota dem, utan helt enkelt för att det är min enda möjlighet att bemöta dem.

"Att protestera högljutt mot Sverige­demokraterna sägs vara en odemokratisk handling. Det är en obehaglig hållning, som strider mot grundläggande liberala värden.
Sverigedemokraterna har samma rätt som alla andra att föra fram sina åsikter. Men de har inte rätt att tala oemotsagda."

Eftersom Karin Pettersson troligen faktiskt inte förstår varför vänsterns agerande är odemokratiskt, får väl jag ta på mig att försöka förklara. Om någon grupp vill protestera mot SDs politik kan de anordna sitt egna evenemang och framföra sina argument i fullt demokratisk ordning. Det är dock inte så vänstern agerar. Istället går deras aktiviteter ut på att förstöra och stoppa motståndarnas aktiviteter. I grundlagens mötesfrihet ingår även rätten att inte bli stoppad, tystad eller utsatt av våld. Pettersson fortsätter:

"Att människor protesterar mot detta är inte bara deras ­demokratiska rättighet. För oss som värnar ett öppet och tolerant samhälle är det dessutom vår förbannade skyldighet att markera mot ett rasistiskt ­parti.
Det är rätt att protestera mot Sverigedemokraterna. Högljutt och ihållande."

Det är mycket talande att man skall fokusera på att "protestera" "högljutt och ihållande". Några egna tankar eller argument ser man inget behov av.