Tankar kring gårdagens Skavlan

Igår sändes då det avsnitt av Skavlan, som drev en av Aftonbladets vänsterextremister, Martin Aagård, till att istället titta på fotboll. Det skulle bland annat avhandla den svenska bilden av Norge, i ljuset av Fremskrittspartiets inträde i regeringen, och som väntat fick vi höra ett par nyanserade norska röster och rena idiotier från studions svenskar.

Vi fick också uppleva hur en ny liten imbecill stjärna tändes på pk-himlen, i form av Martin Luuk, som var inbjuden för att han är bror till Kristian Luuk.

Martin Luuk, bror

När den amerikanska krigskorrespondenten Janine di Giovanni berättar om hur alla syriska flyktingar hon träffat vill just till Sverige, måste Martin bara inskjuta:

"Yeah, we want them. Bring them in, the Syrians. Yeah, really, we need to diversify."

Det följs naturligtvis av en applåd, under vilken Martin allvarsamt sitter och nickar, förtjust över sin egen godhet och öppenhet. Det kan tyckas något uttjatat att multikultivurmarna själva alltid är bosatta långt från mångkulturen, men Martin Luuk bor på Kungsholmen, på gränsen till Vasastan, så det är inte märkligt att han upplever att Sverige är alldeles för homogent. I verkligheten, utanför tullarna, blir naturligtvis Sverige allt mer utomeuropeiskt för varje dag som går, och det skulle vara mycket lätt för Martin Luuk att istället bosätta sig Borlänge, Södertälje, Söderhamn, Malmö eller någon av de hundratals andra platser som helt raserats av just så kallad mångkultur. Om dessa människor verkligen strävade efter mångfald, skulle de kämpa för fler holländare, spanjorer och japaner i vårt land, men idag betyder ordet mångfald helt enkelt så stora inslag av Mellanöstern och Afrika som möjligt.

Vi kan nog utgå från Martin Luuk hatar Sverigedemokraterna, precis som alla hans vänner på Kungsholmen. Detta hat tycker jag är mycket obegripligt, eftersom allt går multikultivurmarnas väg. Vi har idag EUs största flykting- och anhöriginvandring, så varför bli så fruktansvärt upprörd över att det finns 10% som motsätter sig utvecklingen?

Janine di Giovanni, krigskorrespondent

Janine di Giovannis kommentarer om Sverige var förvirrade, men ändå lite intressanta. Hon inledde med att berätta att hon hade en föreställning om vårt land som ett välordnat samhälle, men så fick hon höra talas om upploppen i Stockholms förorter. Eftersom hon är helt omedveten om vad man skall säga i svensk debatt, börjar hon sedan obesvärat tala om invandring, trots att ordet som skall användas när man förklarar upplopp är fritidsgårdar, eller på sin höjd strukturell diskriminering. Tyvärr får hon inte ihop något resonemang, men hon inleder med:

"Är det så att när invandrare kommer till ett så välordnat samhälle..."

Man kan föreställa sig hur det kröp i kroppen hos de skandinaviska deltagarna, när detta uttalades. Hon berättar vidare hur syriska flyktingar sagt till henne:

"Var är den svenska ambassaden? För vi skall flytta till detta drömland."

Därefter kommer norska författaren Anne Holt och, av någon obegriplig anledning, Jan Guillou, in i studion. Han inleder med att proklamera att alla "högerpopulistiska", för så kallas de genomgående i programmet, partier har sin bas i ett "heligt krig mot islam" och att de dessutom då har hjälp av USA. I verkligheten grundades många av dessa partier långt innan islam blev ett problem i Europa, däribland just norska Fremskrittspartiet som på 1970-talet bildades på grund av bland annat missnöje med höga skatter. Att Guillou dessutom framför den muslimska åsikten att USA för ett krig mot islam är oerhört pinsamt. USA skulle kunna utrota islam på två timmar om man ville. Européers motstånd mot muslimsk invandring handlar helt om vad den innebär för våra länder och ingenting om vad USA gör i Mellanöstern.

Anne Holt inleder då med att säga att "det är anmärkningsvärt att en så klok man kan säga så dumma saker". Jag tror aldrig jag tidigare hört någon omnämna Jan Guillou som "klok". Inte heller var hans idiotier särskilt förvånande, då han alltid framför resonemang av samma karaktär. Guillou är ju dessutom ytterligare ett utmärkt exempel på dessa personers boendemönster. Han bor på Östermalm, eftersom han, vilket han faktiskt sagt, tycker att grannarna är trevligare där. Kan någon föreställa sig honom i Husby?

Fredrik Skavlan ställer sedan frågan om de svenska reaktionerna inte kan bero på att man ser vissa saker tydligare utifrån. Nej, de svenska kommentarerna har ingenting med någon sorts nyttig distans att göra, utan är bara de vanliga reflexerna hos vårt vanliga etablissemang. Dessa personer vet ingenting om Norge, ännu mindre om Fremskrittspartiet, men de har fått höra att det är ett "främlingsfientligt" parti och då måste de hoppa fram och fördöma det.

Anne Holt försöker då generöst gå med på att angrepp från "våra goda vänner svenskarna" kanske också kan vara väldigt nyttiga. Jag måste då högljutt påpeka att det inte kommit något angrepp från "svenskarna", utan från tämligen extrema individer ur etablissemanget, varav två dessutom är födda i Mellanöstern.

Jan Guillou säger sedan någonting signifikativt:

"Problemet var att Jens Stoltenberg satt i den stolen och vågade inte ta avstånd från Fremskrittspartiet. Det ser väldigt egendomligt ut i svenska ögon." 

Det vågade han säkert, men varför skulle han göra det? Stoltenberg är socialdemokrat och alltså en naturlig motståndare till Frp, men det här behovet av att markera avstånd är en svensk barnslighet, vilket vi bland annat såg i Almedalen, då en mängd partiledare såg det som nödvändigt att leverera en attack mot SD. Lägst nivå lyckades själva statsministern sjunka till då han talade om ett "åttonde parti" som inte skulle få "vara med".

Den siste gästen blev fremskrittspartisten Per Sandberg, som inte imponerade nämnvärt, särskilt inte då han beskrev sitt parti som "ett liberalistiskt parti, med ett stort inslag av socialdemokrati". Det låter inget vidare och följaktligen har de inte heller något samarbete med Sverigedemokraterna. När han dessutom entydigt svarar att islam inte utgör något hot mot Norge förlorar han all trovärdighet. Själva nådastöten kom i programmets sista minut, då Sandberg får ett godkännande av självaste Jan Guillou:

"Om Sverigedemokraterna var så där, då vore Sverige ett bättre land."

Hela programmet kan ses här.