Apropå de dubbla måttstockarna

Vi har i dessa dagar blivit mycket påtagligt påminda om de dubbla måttstockar som gäller i svensk offentlighet. Vänsterextremism anses i grunden handla om någonting fint, medan det som kallas högerextremism endast är fruktansvärt.

När vänsterextremister år efter år attackerar fredliga demonstrationer, skrivs knappt en rad i medierna. När nationalsocialister gör en motsvarande attack, fylls tidningarna i dagar med rapporter, krönikor, intervjuer och kartläggningar. Jimmie Åkesson skulle aldrig delta i ett tåg med Svenska Motståndsrörelsen, men Stefan Löfven kan obekymrat gå bredvid Revolutionära Fronten och AFA.

Jag kom i detta sammanhang att tänka på nedanstående tv-inslag:

Jag inser att det var tänkt att göras med någon sorts glimt i ögat, men är det ändå inte något märkligt att ingen ser några problem med att låta en före detta politiker i Vänsterpartiet kommunisterna framföra en hyllning till Stalin, dessutom till publikens skratt. Ingen mediefigur skulle tycka att det var mysigt om Jimmie Åkesson framförde en hyllning till Adolf Hitler. Dessutom är Vänsterpartiets band till kommunismen bra mycket starkare än SDs obefintliga sådana till nationalsocialismen. På samma sätt kritiseras nu Moderaterna för att inte ha stött sanktioner mot Sydafrika, medan det inte är några som helst problem för vänsterpartister att vara medlemmar i Svensk-kubanska föreningen och hylla Fidel Castro, vilket bland annat gäller Lars Ohly. Våra medier berättar att franska Front National är ett hemskt parti, medan det finns gott om vänsterpolitiker som stöder terroristorganisationen Hamas.

Överhuvudtaget har Vänsterpartiet, som fram till nyligen hade "Kommunisterna" i sitt partinamn, en mycket besvärande historia. Den tidigare partiledaren CH Hermansson yttrade:

"Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk, utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främste lärare."

Medier och politiker slutar aldrig att tala om SDs tidigare år, och ältar fortfarande att det infördes ett uniformsförbud, men SD har aldrig haft någon partiledare som uttalat sig på ett liknande sätt om Hitler, Mussolini eller vem motståndarna nu tycker är relevant. Som vanligt dubbla måttstockar alltså.