Etablissemanget om hur man bemöter "rasism"

Sveriges fina människor verkar stå inför ett stort problem, då de möter vad de uppfattar som "rasism" i många sammanhang. Som vanligt handlar det inte nödvändigtvis om rasism i egentlig mening, utan om de besvärliga situationer i vardagen då någon uttrycker kritik mot invandringspolitiken, stöd till SD eller skepsis inför islam. Det är då mycket viktigt att den politiskt korrekte rycker in för att förklara att det inte är acceptabelt, men hur skall man gå tillväga? Våra medier ger oss i dessa dagar lektioner.

Få är väl lika fina, åtminstone till ytan, som DNs etikettexpert Magdalena Ribbing. Hon presenterar idag svar på en fråga, som hon troligen skrivit själv:

Är det okej att säga ifrån till släktingar med exempelvis kvinnoförnedrande eller smygrasistiska åsikter? 

– Om rasistiska och odemokratiska åsikter dras upp ur gyttjan i ljuset, säger man hövligt "det där är inte okej för min del, du har fel" och då får man mothugg förstås av den som har denna uppfattning, varvid man motfrågar "vilka belägg har du för det? Statistik? Var har du hittat den informationen?"

– Och till slut kan man säga, om inget annat hjälper, ungefär "det är obegripligt att en tänkande människa kan inbilla sig att andra är sämre varelser bara för att de har en annan religion/kultur eller ett annat kön; hur korkad får man vara för att tro sådant?"

– Därefter är det förmodligen slut på julstämningen, men det är inte heller okej att någon-några får sitta och säga dessa enfaldiga dumheter utan att någon protesterar.

Det skulle vara mycket intressant att se Magdalena Ribbing diskutera statistik med en invandringskritiker. Det är också varför de politiskt korrekta inte gör det, utan alltid agerar som Ribbing sedan rekommenderar; istället kommer med en fråga av typen "hur korkad får man vara?". Intressant nog tycker hon samtidigt inte att man får tycka att någon är en sämre varelse, men undantaget är om den skulle vara invandringskritiker.

Trots att Magdalena Ribbing lever på att utmåla sig som mycket belevad och väluppfostrad, blir det direkt vänsternivå när invandringsfrågan kommer på tal, där politiskt inkorrekta yttranden kommer från "gyttjan" och där den som yttrar dem är "korkad" och säger "enfaldiga dumheter".

Även TV4 har förstås sett behovet av en skola för hur den som aspirerar på att vara politiskt korrekt skall hantera dessa jobbiga situationer. Inbjudna är Navid Modiri, känd för att ha vunnit en möjlighet till golf med Jimmie Åkesson, och Kalle Larsson, som presenteras som ordförande för Centrum mot rasism, en organisation som är ökänd för ekonomiska oegentligheter och löjeväckande kampanjer, som exempelvis den legendariska kampen mot glassen Nogger Black. Nu har emellertid Kalle Larsson fler strängar på sin lyra, då han sitter i Vänsterpartiets styrelse och medverkat i Ship to Gaza.

Han bekräftar också omgående att hans syn på rasism är tämligen generös, då han som exempel på vardagsrasism direkt nämner "många uttrycker på olika sätt att man är tveksam till att människor har rätt att komma hit för att få skydd osv." Det är fyra mycket fina människor som deltar, och de talar och förklarar på ett sätt som gör att varje barn därute förstår:

Kalle Larsson kan dock berätta att allt går åt rätt håll, på grund av alla de, som han själv, som aktivt försöker påverka och förändra värderingarna. En liten vardagshjälte alltså, åtminstone om han får säga det själv.

I pedagogisk anda bjuder programledarna även på några konkreta exempel där det gäller att agera, exempelvis det vanliga uttalandet "Jag såg en neger häromdagen", vilket vi får veta främst äldre brukar säga.

Detta tvång att uppfostra människor omkring en är lite märkligt. Själv känner jag inget sådant tvång, även om det händer att jag säger ifrån när någon uppvisar liberala attityder eller yttrar sig på ett sätt som kan tolkas som mångfaldsvurmande. Det är viktigt att stå upp mot de liberala strömningar som fortfarande dyker upp i vår vardag.