Åsa Linderborgs tur att bekämpa statistik

Den senaste stormen i etablissemangsdammen, som vi kan kalla "statistikchocken", och medieelitens reaktioner, har visat hur illa demokrati och yttrandefrihet är förankrad i dessa kretsar och dessutom slutgiltigt bevisat att ordet "rasism" verkligen inte betyder någonting.

Nu är det Åsa Linderborgs tur, och ingen förväntar sig att hon skall försvara yttrandefrihet eller ens reflektera över hur officiella siffror kan bli rasism. Hon inleder med att prisa att hennes egen så kallade kultursida har recenserat boken:

"Aftonbladet Kultur är den enda kultursida som har recenserat Karl-Ove Arnstbergs och Gunnar Sandelins bok Invandring och mörkläggning, den bok som Dagens Nyheter i helgen hade en helsidesannons om."

Som jag då skrev här, handlade det inte så mycket om en recension, utan var snarare ytterligare ett vänsterangrepp mot yttrandefrihet och invandringskritik. Själv skrev jag då bland annat:


"Ja, det är ju fruktansvärt att oberoende debattörer "får" en plats i offentligheten. Borde inte detta ha stoppats av Åsa Linderborg och Lisa Bjurwald? Det är mycket som är extremt nu. Häromdagen såg vi hur Svenskarnas Parti tydligen inte bara var rasister, utan "extremrasister", vad nu skillnaden är. Följaktligen är SD inte bara nationalister, utan extremnationalister. Ovanstående stycke illustrerades för övrigt med en bild på Svenska Motståndsrörelsen. Edquists inlägg skall egentligen vara en recension av boken 'Invandring och mörkläggning'"

Att just Aftonbladet Kultur var den enda etablerade sidan som nämnde boken berodde inte på att de är ovanligt hederliga i sitt uppdrag, utan på att det är Åsa Linderborgs egen lekstuga, och att hennes lakej på redaktionen här såg ett tillfälle att håna oppositionella. Även denna gång är Linderborgs attacker rejält infantila:

"Boken presenterar sig själv som En saklig rapport från en förryckt tid, men som Samuel Edquist konstaterar är den inget annat än den gamla vanliga negerbollskverulansen: man får ju inte säga nånting i det här landet – som muslimerna snart har tagit över."

Att taket i den svenska debatten är mycket lågt är väl känt, men när två forskare skriver en bok baserad på officiella siffror, handlar den förstås om mycket mer än så, och när Linderborg avfärdar hela verket med "negerbollskverulans", visar det framför allt att hon vill att debatten skall vara ännu mycket mer sluten. Hon nämner också att SvD har nämnt boken, men fördömer det, då hon menar att det handlar om en positiv recension. I själva verket är det nog följande rader som retat upp henne:

"Nyutgivna boken ”Invandring och mörkläggning” av etnologen Karl-Olov Arnstberg och journalisten Gunnar Sandelin hamnade på topplistan för samhällsböcker. Det är något av en prestation då den getts ut på Arnstbergs eget förlag utan någon direkt marknadsföring, förutom en oseriös sågning på Aftonbladet kultur."

Därefter kommer Åsa Linderborg in på sin huvudpoäng, nämligen att invandringskritik överhuvudtaget får förekomma, åtminstone i Norge:

"I övrigt har intresset för boken varit svalt, vilket fick författarna att gråta ut i norska Aftenposten.
Det är ingen slump att Arnstberg och Sandelin åker till just Norge som martyrer. Invandring och mörkläggning är ett exempel på det som i Norge kallas för ”vaskning”, det vill säga, när extremhögern genomgår en normaliseringsprocess. I Norge är Fjordman, bloggaren som inspirerade Breiviks världsbild, numera kolumnist i dagspressen och kallas ibland in som islamexpert. I Sverige frågar SVT:s Agenda hur mycket invandring vi ”tål” - tål innan ja, vaddå? Publicistklubben bjuder in Avpixlat. Etcetera."

Tonen i inledningen känner vi igen. När Sverigedemokraterna framför kritik mot att de inte får komma till tals, eller att dess företrädare hotas och misshandlas, då heter det att man "tar på sig offerkoftan" och att man spelar på en "martyrroll". På samma sätt menar Linderborg, när bokens författare får yttra sig i Norge, att de "gråter ut". Det är då märkligt att samma Åsa Linderborg ägnade en hel sida åt en mycket självömkande beskrivning av de hot hon utsätts för, under rubriken "Förföljd av hatet". Rad efter rad "gråter hon ut" om hotbilden mot henne, men särskilt intressant är nedanstående rader:

"Vi tänker nog också att inte bara hatet, utan även hotet, tillhör yrket. Men det drabbar inte bara oss enskilda – hotet mot journalister och politiker är ett hot mot demokratin."

Som vanligt är alltså hot mot journalister allvarligt, till och med ett hot mot demokratin, medan hot mot exempelvis Jimmie Åkesson är en helt naturlig reaktion, eller poesi, som det inte finns någon anledning att gråta ut över eller som en martyr ta på sig offerkoftan.

Linderborg menar naturligtvis att Norge är ett fascistiskt land, när det inte registrerar, hånar, förföljer och tystar personer som bokens författare. I verkligheten är debatten i Norge mycket öppnare och friskare, och norrmän med i övrigt vitt skilda åsikter förundras över det bisarra klimatet i Sverige. Resonemangen kring att man inte skall "normalisera" invandringskritik känner vi igen. Förr var Danmark det stora hatobjektet, då regeringens samarbete med Dansk Folkeparti gjorde att "främlingsfientlighet" normaliserades, medan nu Norge har fått ta över den rollen, endast därför att debatten är öppnare.

Men framför allt; varför skulle invandringskritik inte normaliseras? Även tidigare i historien har det kommit rörelser som genom att yttra sig i samhällsdebatten lyckats normalisera det som tidigare var motarbetat och förkastat. Ett tydligt exempel är väl de kvinnor som kämpade för kvinnlig rösträtt, vilket hånades och motarbetades, men idag ses som ytterst normalt.

Att frågan om hur mycket invandring Sverige tål uppfattades som ett fruktansvärt brott mot mediernas kodex, säger också en hel del om hur styrda dessa är. Det stämmer att Avpixlat en gång bjöds in till Publicistklubben. Visserligen organiserades debatten så att Avpixlats Mats Dagerlind stod mot tre hätska motståndare, men fyra mot en var för dåliga odds för Åsa Linderborg, som då själv drog sig ur. Hon skulle naturligtvis helst stått där helt själv, precis som på sin egen "kultursida", där hon för några veckor sedan till och med intervjuade sig själv.

Det absolut märkligaste i hela statistikchocken, är hur åtta faktapunkter, hämtade från officiella källor, blivit "rasism" och här "högerextremism". För att understryka hur bisarra dessa reaktioner är, kan vi göra en jämförelse. Låt oss föreställa oss två författare på vänstersidan som skriver en bok om ökande klassklyftor och publicerar en annons för denna, med statistik kring inkomstskillnader och hur direktörers löner ökat snabbare än arbetares. Skulle denna annons skapat någon mediestorm? Naturligtvis inte, eftersom den stora upprördheten vi nu ser, överhuvudtaget inte handlar om några principer, utan helt enkelt om självgoda vänstermänniskor som vill tysta allt som inte passar deras ideologi och världsbild.

Sålunda tycker Åsa Linderborg inte att det är det minsta tveksamt att hon varje dag får betalt för att hylla kommunism, håna åsiktsmotståndare och bedriva rent privata kampanjer, samtidigt som hon absolut inte kan acceptera en betald annons med åtta rader statistik.