Dagen efter

För ett "nasistfrit Stokholm"

Så var den över då, den där tillställningen som skulle ha varit mot "nazism", men som i vanlig ordning handlade om hat mot sverigedemokrater, kryddat med sedvanlig vänsterretorik, asylkrav och klasskamp. Den mediala uppmärksamheten hade gjort att förra veckans hundratal blev tusentals, då människor som aldrig hört talas om Kärrtorp såg ett tillfälle att visa upp sig. Personer som Stefan Löfven, Veronica Palm, Carin Jämtin, Erik Ullenhag och Kent Persson gjorde sannolikt en rent taktisk bedömning, då de kände att de skulle ha så mycket att förlora på att inte vara där, att det var värt att trampa runt någon timme i förorten, tills man åtminstone blev fotograferad.

"Stefan, hur länge måste vi vara här?"

Dessa politiker är ett kapitel för sig. Kent Persson torde vara den mest malplacerade och förljugna människan som var där. Studera bilden och tänk er denne moderat ute i förorten, bland vanliga människor, AFA och RF, medan svordomar och slagord om klasskamp förkunnades från scenen. Han har redan före evenemanget poserat ordentligt, och bjuder på Twitter även efteråt på många viktiga analyser:

"Jag var DÄR"

"På söndag deltar jag givetvis i manifestationen, Kärrtorp. Det handlar om att stå upp för tolerans och öppenhet mot våld och rasism."

"Kommer delta i manifestationen i #kärrtorp för att Sv ska fortsätta vara öppet och tolerant samt mot allt politiskt våld och rasism"

"På plats i #Kärrtorp för att stå upp för alla människors lika värde och tolerans."

 "jag var där. Det kändes rätt och bra."

"Vi var 16000 på plats i #kärrtorp. För att Sverige ska vara öppet och tolerant. Mot rasism och våld. Tack!" 

"instämmer. Vi var många på plats. Kändes rätt och känns bra."

Jonas Sjöstedt trivdes naturligtvis som fisken i vattnet på denna tillställning och gör stor affär av att Fredrik Reinfeldt inte var där. I medierna har många undrat vad han nu kan ha haft att göra som var så viktigt, att han uteblir, trots att det länge slagits fast att man måste vara där. Ja, vad skulle han där att göra? Han är statsminister och kände kanske att det var under en statsministers värdighet att trampa runt bland människor som hatar honom. Jonas Sjöstedt kommenterar den viktiga händelsen på den nivå vi är vana vid att all debatt kring invandringspolitiken förs:

"Försöker förklara rasism för mina barn, de fattar inte. 
-Vill de inte att våra bästa kompisar ska få vara här?"

Även Erik Ullenhag förstår att man inte riktigt har varit där, om man inte twittrar om det:

"Fantastiskt att så många sluter upp här i Kärrtorp. Tusentals vanliga människor säger nej till nazism och rasism."

"Ja, Mikael, där fick jag ytterligare
en poäng i maktkampen."

Veronica Palm, kanske den främste bland alla karriärister i Socialdemokraterna, väljer också att hålla nivån på barnens nivå:

"Pratar med barnen om varför det är viktigt att vara med på manifestationen mot rasism i #kärrtorp imorgon. De fattar."

Låt oss nu titta på medierna. Som väntat, bjuder de på exakt vad vi förväntar oss, om hur oerhört viktigt och fint allt var. Med ett uppseendeväckande undantag; Expressens Britta Svensson, som nu gjort sig hatad på både Twitter och sannolikt den egna redaktionen. Jag tror faktiskt att hennes krönika är helt uppriktig, inte för att det passar min "agenda", utan för att hon knappast har någon anledning att ljuga. Hon vinner ingenting på sin krönika, till skillnad från alla de som idag bjuder på de sedvanliga plattityderna och får arbeta kvar i värmen även framöver. Hennes inledning, om varför hon åkte dit, är troligen typisk och talande:

"Jag hade gått på julledigt, men mitt i pysslet på lördagen växte en insikt. Jag måste åka till Kärrtorp."

"Jag var tvungen att åka till Kärrtorp, för att stå upp mot nazismen."

Denna enkla analys tror jag delas av många som tog sig dit. Britta Svensson skall dock bli besviken:

"Trots det åkte jag hem räddare och ledsnare än jag kände mig när jag åkte dit."

"Den som talade för Linje 17, Petri Myllykoski, presenterades som "busschaufför, boende i området och funktionär från förra söndagen". Det man glömde säga från scenen var att han är en framträdande medlem i Rättvisepartiet Socialisterna.
Han började med att angripa "polis och media" för att vi har påstått att det "var två grupper som slogs" i Kärrtorp förra söndagen. Sen sa han att de 25 nazister som greps och sen släpptes borde sitta inne. Och att de tre som häktades för våldsamt upplopp "borde anklagas för mordförsök".
Han glömde berätta att en 34-årig ledare från Revolutionära fronten misstänks för dråpförsök vid samma demonstration.
Detta tillsammans med aggressiva utfall från scenen, sånger om "Jimmie Åkesson - skicka grisen till slakt" och långa tal om helt andra politiska frågor fick mig till slut att förstå att jag inte alls, som jag trott, var på en antinazistisk demonstration, utan på ett vänstermöte med extrema inslag. 15 000 av demonstrationsdeltagarna droppade av, kvar var 1000 frälsta med knytnävarna i luften."

Man kan förstås undra vad hon egentligen hade väntat sig. Som medlem i mediekåren borde hon känna till att det är så här "antirasismen" ser ut. Möjligen gör hennes plats i värmen att hon formats av mediernas egna lögner. Ett sådant alster ses dock inte med blida ögon från kravallvänstern, som måste markera med sedvanlig finess, för säkerhets skull med versaler:

Johanna Mikkelsen
"VAD FAN ÄR DET HÄR FÖR JÄVLA TANT OCH VAD FAN PRATAR HON OM HON HAR FAN INGEN ANING OM VAD SOM HÄNDE FÖRRA SÖNDAGEN"

Denna Johannas egen beskrivning stämmer nog in på många som var i Kärrtorp:

"Dansk gotlänning som föredrar Stockholm. Demonstrationer, kommunism, revolution och jämställdhet önskas."

Expressens homogena ledarredaktion.
Nej, ingen av dem bor i Kärrtorp.

Expressens ledare gör oss dock inte besvikna, med rubriken "Mångfalden är Sverige". Redan där får vi veta att svenskarna, och hela deras historia, från vikingar, Gustav Vasa, industrialisering och folkhem, inte är någonting värt, jämfört med det här nya och spännande vi idag skall bli, med hjälp av Afrika och Mellanöstern. Större delen av texten kan vänligast beskrivas som pekoral:

"I Kärrtorp möttes alla de olikheter som tillsammans bildar Sverige. Där var den nya tidens entreprenörer med sina foodtrucks. Där var en gammal folkrörelse som BK BK, Bagarmossen Kärrtorps Bollklubb. Fotbollsfarsor och morsor brassade hamburgare ute i blåsten och bryggde kaffe i baracken under skylten "vering", "ser" har fallit bort för längesen."

"Där fanns kärrtorpare och alla som just denna dag gjorde platsen till sin för att visa nazister och rasister vilka som är flest, denna söndag och alla andra dagar - det är de anständiga demokraterna."

Vi lever i sanning i ett orwellskt samhälle när denna dag beskrivs med ord som "anständig" och "demokrater". Man får dock med ett par rader som motsäger den varma drömbilden:

"Där var musik, mycket hiphop och tyvärr en del hatrader mot poliser och Jimmie Åkesson. Till de dystrare inslagen hörde också när representanter från rörelsen Megafonen talade om att "poliskåren låter nassar härja fritt", att "rädda politiker säljer sina morsor" och "dagens socialdemokrater och moderater slitit sönder vår välfärd". "

Talande nog får några 15-åringar stå för hoppet:

"Framtiden finns i Kärrtorp, den är 15 år och mycket klokare än vuxna hatmånglare till höger och vänster."

Ovanstående rad är intressant eftersom det ofta framhållits att många är unga i SMR. Man kan också anta att dessa 15-åringar kommer att mogna och göra en helt annan analys om tio år, när de skall bo och arbeta i ett allt mer härjat Sverige. Kanske kommer de rentav bli sverigedemokrater?

Jag låter Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell, mest känd för att ha handlat kläder med Anna Lindh, stå för det sista exemplet:

"Just i går inföll vintersol­ståndet. I dag har det vänt och varje dag blir åter lite ljusare. Tack vare Kärrtorp känns det också lite bättre i samhälls­klimatet. Det vänder nu."

Man måste vara en tämligen insnöad mediefigur om man tror att spektaklet i Kärrtorp betydde någonting, särskilt en avgörande vändning. Samhällsklimatet är värre än någonsin, främst genom element som tidningar och våldsvänster. Vad som däremot blir allt tydligare är polariseringen, där Sverige delas upp i två allt mer oförsonliga sidor. Jag tror inte för ett ögonblick att medierna, kultureliten och våldsvänstern har framtiden för sig. Framtiden tillhör oss, och vi kommer inte att glömma vad ni har sagt eller gjort med detta land.