Den obligatoriska julkrönikan i DN

Det finns ingenting svenskt, ty allting kommer utifrån. Vår egen statsminister har förklarat att endast barbariet är svenskt, och den samlade mediekåren ansluter sig förstås till denna bild, med både små spontana inlägg och några obligatoriska som följer kalendern. Vid midsommar får vi veta att midsommarstången nog kommer från Tyskland och att högtiden ändå är ganska fånig. Vid Karl XIIs dödsdag 30 november får vi veta hur obildade nationalister är om de hyllar denne konung, eftersom han tog kåldolmar från Turkiet och följaktligen i själva verket är en stor vän av mångkultur. Vid Lucia är det alltid viktigt att påminna om att helgonet ifråga kommer från Sicilien.

Idag är det julafton och då måste DNs Maja Hagerman bjuda på ett inlägg som är så typiskt att, om jag själv skrev en parodi på liknande krönikor, den skulle vara närmast identisk:

"Det svenska kulturarvet är mycket ­intressant. Var man än börjar gräva finner man ­rötter till avlägsna delar av ­världen. Jul utan mångkultur skulle bli en trist ­historia."

Nu betyder ju i och för sig inte "mångkultur" influenser från omvärlden under århundraden, vilket Maja kanske inte ens förstår. Idag betyder det massinvandring från delar av världen som inte har mycket positivt att erbjuda omvärlden. Man kan ha en tradition från Tyskland utan en stor flyktinginvandring. När Maja nu hyllar en mångkulturell jul, undrar man hur många afghaner, somalier och romer hon själv firar jul med. Efter en genomgång av julmustens recept från Tyskland, fortsätter krönikan:

"Man får väl anta att julmusten, trots sin utländska bakgrund, är en del av det svenska kulturarvet. Precis som traditionen att prick klockan tre på julafton låta allt avstanna, för att några tecknade dvärgar just då gnolar på amerikanska och vinkar av tomten på tv."

Sedan kommer då den oundvikliga övergången, som oftast är själva målet i sådana här texter:

"I en tidigare kolumn skrev jag om Sverigedemokraternas kulturpolitik. Partiet vill förändra vår syn på kultur. De vill att alla ord om mångkultur ska tas bort och i stället ersättas med ord om svenskt kulturarv i läroplaner för skolan och i direktiv till museer, kultur­institutioner och public service. En läsare skickade då den här frågan: Är det så fel att ha förståelse för det egna kulturarvet? Att lyfta fram vår egen kultur igen i vårt nuvarande mång­kulturella samhälle? Ja, om man menar att svenskt kulturarv står i motsats till mångfald, och att svenskhet och mångkultur är oförenliga motpoler, ytterligheter på en skala, då är det fel."

Nej, svenskhet, eller framför allt det svenska samhället, klarar sig säkert utmärkt med tecknad film från USA och julmust från Tyskland. Jag vågar dock påstå att islam, klankultur och hederskultur är oförenliga med svenskhet, eller överhuvudtaget med ett civiliserat samhälle någonstans i Europa.

Maja Hagerman är troligen intelligentare än Katarina Mazetti, för det är de flesta, men hennes resonemang är exakt detsamma som om det kommit från Mazetti, eller vem som helst som skriver kring högtider:

"Tänk om någon skulle tvinga oss att sortera julfirandet enligt samma skala, för att rensa ut mångkultur. Smaken av mjölkchoklad åkte ut direkt, eftersom tre invandrarbröder Cloetta drev ­landets första chokladkokeri i Malmö med bönor från kakaoträd i Latin­amerika. Chokladasken med det suspekta namnet Aladdin vore olämplig att ha hemma. Lussebullar med saffran och russin hamnade på fiendesidan, liksom gröt på risgryn från Asien med mandel från sydliga trakter. För att inte tala om pepparkakor som bakats med ingefära från Afrika och kryddnejlikor från Moluckerna."

Det allra senaste tillskottet till de svenska högtiderna torde dock vara de obligatoriska krönikor som tar avstånd från dem. Det är inte heller första gången Maja Hagerman tar sig ton på detta område, då det snarare verkar vara lite av ett specialintresse. För bara en månad sedan fick hon ett närmast identiskt resonemang publicerat i samma tidning under rubriken "När myten fördriver mångfalden", där hon dessutom får med ett omotiverat stycke om Henrik Arnstad och hans fascism. För ett år sedan skrev hon i SvD om hur "Sverige har alltid varit blandat", ett påstående som är så uppenbart falskt, men ändå förs fram, om och om igen. Hon har även publicerat några böcker, bland annat:

Uppenbarligen tycker vårt etablissemang att det är komiskt att håna svenskar och deras traditioner. Säkerligen får de en känsla av triumf när de kan upplysa en obildad nationalist om att den ena eller andra företeelsen kommer från något annat land. Frågan är vad de tycker sig uppnå med denna form av upplysning. Kommer massinvandringens alla konsekvenser och problem lösa sig, om vi bara ser till att förneka och håna oss själva ordentligt? Det som nu sker med Sverige har nämligen ingenting att göra med tidigare seklers kulturella influenser utifrån.