Ehsan Fadakar sammanfattar året

Ehsan i sitt utanförskap, här på Ambassadeur på Kungsgatan

"Ett obehagligt, rasistiskt år är snart till ända." 

På detta sätt sammanfattar den iranske mediefiguren Ehsan Fadakar 2013 i Aftonbladet, och det kan man naturligtvis göra om man ser rasism överallt, hela tiden.

"Kanske kan 2014 bli året då mitt Sverige blir sig likt igen. Jag drömmer om det, men är verkligen inte säker. Kärrtorp var en seger, men det krävs mycket mer för att stoppa den främlingsfientliga våg som nu sköljer över Europa."

Ehsan lär bli mycket besviken. Kärrtorp betydde ingenting utanför de redan frälstas kretsar. Redan i mars nästa år kommer Front National med all sannolikhet att gå framåt enormt i Frankrikes kommunalval. Därefter kommer valet till Europaparlamentet, som kommer att fyllas med nya friska ledamöter från Europas folkliga och patriotiska rörelser. I Sverige kommer Sverigedemokraterna åtminstone fördubbla antalet ledamöter i Riksdagen.

Själva formuleringen i raderna ovan, visar som vanligt hur märkligt dessa individer ser på demokrati och opinion. Man upplever att det är "en våg som sköljer över Europa", på samma sätt som Sverigedemokraterna "kom in" i Riksdagen, som vore det resultatet av olycksaliga naturfenomen. Dessa människors totala oförmåga och ointresse av att förstå den andra sidan är frapperande. Det är ju inga vågor, grumliga vatten eller mörka krafter som gör att partier tar plats i parlamenten, utan en mängd enskilda individer som vill ha dem där som sina representanter.

Är det verkligen omöjligt för Ehsan Fadakar att fundera på varför en svensk väljer att rösta på Sverigedemokraterna? Det skulle vara mycket märkligt om en enorm flyktinginvandring, år efter år, inte skulle leda till någon form av reaktion. Själv är jag förstås mer förvånad över att reaktionen inte är ännu större, men jag försöker ofta sätta mig in i varför någon väljer att rösta på exempelvis Folkpartiet. Om man, som dessa mediefigurer alltid gör, ser den "främlingsfientliga" opinionen som en mystisk mörk kraft som likt en ande sveper över landet, då blir det kanske logiskt att hålla närmast religiösa mässor och andeutdrivningar likt den i Kärrtorp. Om man inte förstår att de sverigedemokratiska ledamöterna i Riksdagen sitter där som representanter för hundratusentals svenskar, blir det på samma sätt logiskt att direkt efter valet demonstrera mot resultatet.

Hur mycket jag än vill förstå andra sidan, skulle jag nog inte läsa en bok av Alexandra Pascalidou, men det gör naturligtvis Ehsan Fadakar:

"Jag läste nyligen Alexandra Pascalidous nya bok “Kaos”. Den handlar om ett av hennes hemländer, Grekland, innan och under ekonomiska krisen. Jag fastnade för ett stycke i bokens sista kapitel, Xenofobi: "Successivt ökade toleransen för intoleransen. Rasismen blev rumsren och nazisternas närvaro normaliserades".
Pascalidou beskriver hur ett Grekland i fritt fall tid lät sig charmas av nazistiska Gyllene gryning. Men det kunde lika gärna vara Sverige hon beskrev. 2013 blev året då rasismen normaliserades även här.
Det började egentligen redan i fjol. Några SD-företrädare avslöjades som ljugande, kvinnohatande rasister – och slog rekord i opinionsundersökningarna.
Någonting höll på att hända."

Inte heller jag har ett odelat positivt intryck av Gyllene Gryning, men det finns naturligtvis en anledning till att människor i Grekland röstar på partiet. Gissningsvis skiljer sig dessa anledningar från varför svenskar stöder Sverigedemokraterna, som är ett helt annat parti.

Medierna verkar faktiskt uppriktigt oförstående inför "järnrörsfilmen" och varför den inte, som de hoppades, helt sänkte partiet. Filmen var helt enkelt inte en så enorm händelse som den upplevdes inom medieetablissemanget, och SD växte därefter troligen varken trots filmen eller tack vare den. Möjligen gav de överdrivna proportionerna och ältandet i medierna partiet en marginell skjuts.

I Ehsans värld hänger allting ihop och allting är rasism:

"Sen kom REVA och pang så var rasismen institutionaliserad.
Något hade hänt.
I takt med SD:s framgångar hos väljarna vädrade nazisterna morgonluft.
Under upploppen i Husby bildade Svenska motståndsrörelsen, SMR, och Svenskarna parti, SvP, ett medborgargarde som skulle “spöa blatteungar” och på nätet kunde man läsa slagord som “DÖD ÅT ALLA!”

REVA handlade om polisens ansträngningar att hitta personer som vistades i landet illegalt. Det måste de göra, trots att de samtidigt motarbetas av politiker, eftersom Sverige på papperet fortfarande har en reglerad invandring. Sedan har jag svårt att tro att de gick på alla i tunnelbanan med avvikande etnicitet, eftersom de knappast har resurser till alla dessa människor som i så fall skulle behöva kontrolleras. Att rörelser som SMR, eller partier som SvP, existerar har ingenting med Sverigedemokraterna att göra, utan helt med den förödande politik som förs, och inte minst mediernas lögner och demoniseranden. När SD i alla år har beskrivits som rasister och nazister, varför skulle några inte helt enkelt bli riktiga nationalsocialister? Under året kunde vi se hur ett nytt ord uppfanns för SvP, "extremrasistiskt", eftersom ordet "rasistiskt" sedan länge hade slitits ut på allt annat.

När man läser Ehsans text, slås man av den enorma enögdhet den uppvisar, där han verkligen är helt oförmögen att förstå någon annan sida eller några andra argument:

"Mitt i allt det här sprids också en ängslighet bland svenska medier och politiker. En tårtning får gigantiska rubriker. En mening i en sång ger talmannen Per Westerberg sådan panik att han inte längre kan delta när ett antirasistiskt pris ska delas ut. Det anses vara kontroversiellt. Men när en SD-riksdagsman driver bloggar som uppmanar till förföljelse av journalister får han utan kritik promenera runt i talmannens riksdagskorridorer.
Rasism blivit politik. Mångfald har blivit en sakfråga. SD:s enorma offerkofta har lurat oss att vara toleranta för de intoleranta. OBJEKTIVITETEN DÅ! skriker SD-företrädare. Samtidigt har retoriken mot invandrare hårdnat. Gränsen har flyttats. Den motbjudande anti-invandringsannonsen i Dagens Nyheter kanske är en tydlig signal om vart vi är på väg."

I Ehsans värld finns inga allmängiltiga principer eller helhetsresonemang. Det är rätt att attackera Jimmie Åkesson, och det är rätt att hota honom i musik, helt enkelt eftersom han är Jimmie Åkesson. Skulle det ha riktats mot Jonas Sjöstedt skulle det ha varit fel. På samma sätt är det "motbjudande" att åtta faktapunkter om invandringen får publiceras en gång, medan det är rätt att publicera det motsatta budskapet övriga dagar av året. Festligt nog får vi i nästa stycke reda på att det är just 365 dagar om året som gäller:

"Kanske finns det ett nytt hopp nu. Närmare 20 000 samlades i Kärrtorp. Det var en seger. Men det krävs mer. Så måste det se ut 365 dagar om året. I skolan, på arbetsplatser, på nätet och i politiken om vi ska vinna."

Ja, så ser det ut i ett totalitärt samhälle, där 365 dagar av året ägnas åt att hylla regimen. Där är vi också i Sverige, vilket bevisas av hur mycket uppmärksamhet den där annonsen väckte, eller av att etablissemanget fortfarande är upprört över att frågan "Hur mycket invandring tål Sverige?" ens kunde ställas i en av deras kanaler. Jag tror dock inte för ett ögonblick att den sida Ehsan Fadakar representerar kommer att vinna. Samhällsutvecklingen kommer nämligen att visa att vår sida har haft rätt hela tiden, även om svensken vaknar långsamt. Framtiden tillhör oss.