En orgie av dubbla måttstockar

De senaste dagarna har ett antal händelser inträffat, som kanske tydligare än någonsin har visat upp de dubbla måttstockar, som vi vet alltid har funnits.

Det första fallet vi har tittat på gäller Expressens uthängning av oliktänkande. På alla nätforum förekommer grovt språk och extrema yttringar, men tidningen var ute efter att attackera sidor och personer som på något sätt kunde kopplas till Sverigedemokraterna. Dessa skulle sedan hängas ut och demoniseras på ett sätt som man inte ens gör med grova brottslingar.

Det andra fallet, som vi också har studerat, handlar om SMRs anfall mot en demonstration i Kärrtorp. Precis samma sak sker ständigt mot partier som SD och SvP, utan att det blir mer än en rad i media, och då med förljugna rubriker om att "en högerextrem demonstration blev stökig". När för ovanlighetens skull ett vänsterarrangemang angrips på samma sätt, är bevakningen och upprördheten i media enorm, nu för andra dagen i rad:

Kampanjerna begränsar sig inte till ledarsidor eller nyheter, eftersom alla måste vara med på det godkända tåget. Kultursidorna är alltid pålitliga politiska megafoner, men det händer även att exempelvis sportsidorna vill vara med. Idag passar till och med DNs tv-recensent Johan Croneman på att ge sig in i drevet. Croneman blev journalist på 1970-talet, bor på Södermalm och är vänster. Han känner idag att SVT inte riktigt tog sin roll som politisk uppfostrare på allvar. Det roliga är att han reagerar mot formuleringar som alltid används när våldsvänstern attackerar, även om dessa attacker förstås ges mycket mindre utrymme:

"Från studion blev det särskilt otydligt: Studioreportern Bodil Appelquist talade lite allmänt om ”våldsamma bråk”, demonstranter som ”drabbade samman”, polisen ”lyckades inte hålla grupperna isär”. Vilka grupper pratar vi om här? Vilka var det som ”drabbade samman”. Jo, enligt Aktuellt och Bodil Appelquist "nazister och antinazister". Var det verkligen med sanningen överensstämmande?"

Som vanligt dubbla måttstockar, alltså, eftersom Croneman aldrig skulle ha ägnat en hel krönika åt en missvisande skildring av en attack mot Sverigedemokraterna.

Det tredje fallet i detta mönster, där tonläget varit något lägre, handlar om den statliga utredning om "våldsbejakande extremism" som överlämnats till Birgitta Ohlsson. Så snart den presenterades, utbröt en storm från en mängd vänstermänniskor i etablissemanget, där man vände sig mot att den behandlade olika extremismer gemensamt, med vilket de i klartext menade att man inte endast tog upp högerextremism, vilket de ser som ett problem, eftersom vänster alltid står för någonting gott och därför bör få vara hur extrem den vill. Man skall då komma ihåg att utredningen leddes av Eskil Franck, som annars huvudsakligen arbetar med Förintelsen, och även skrevs av personer som Helene Lööw (expert på högerextremism), Anna-Lena Lodenius (också expert på högerextremism), Daniel Poohl (Expo) och Christer Mattson (grundare av Toleransprojektet). Det fanns alltså redan från början en udd riktad mot det som kallas "högerextremism", men som vanligt nöjer sig vänstern inte med en övervikt, då likriktningen måste vara total.

Extremvänsterns friska blick på samtiden

En som har reagerat mycket starkt mot den alltför neutrala hållningen är ökände Petter Larsson, som skriver på den kommunistiska hatbloggen Aftonbladet Kultur. Han har förnekat att han någonsin tillhört AFA, men är på många andra sätt en uppenbar vänsterextremist, inte minst genom sina ensidiga och hatfyllda skriverier.
Idag skriver Larsson under rubriken "Staten jämställer fascism och antifascism" och han oroar sig för sina egna kretsar:

"En ung Johan Norberg, som startade skolpartiet Anarkistisk front på 80-talet, skulle alltså kunna kallas in på rektorsexpeditionen för att övertygas om att hans frihetstörst i själva verket var förstadiet till terror. En ung Petter Larsson, som bar T-shirts med hammaren och skäran, skulle få hembesök av socialtjänst och polis och diagnosticeras i ett bekymringssamtal."

Den första skillnaden man direkt kommer att tänka på är då att Petter Larsson, med sin hammare och skära, kan få hur många välbetalda jobb i media han vill, medan någon som bär ett hakkors knappast skulle få det. Vad Larsson egentligen vill säga är naturligtvis att det ena är fint och det andra är fult, och han närmar sig denna kärna, undan för undan:

"Jag tar dessa exempel därför att regeringens projekt uppenbart havererar när det handlar om socialister och anarkister. Själva utgångspunkten – att nazister, jihadister och autonoma skulle vara samma skrot och korn och kunna bemötas på samma sätt – slås effektivt sönder av regeringens andra utredningar."

Han hämtar faktiskt sitt stöd för vänsterns speciella ställning från själva utredningen:

"De autonoma tar ”varken avstånd från demokrati som politisk idé eller från demokratiska medborgerliga rättigheter från alla.” De för ”en uttalad kamp mot sexism och för jämlikhet.” De har inget till övers för idéer om ett svunnet paradis och ”fattar alla beslut i demokratisk ordning”.
Här finns också, skriver regeringen, grupper som kämpar mot ”miljöförstöring, sexualisering av det offentliga rummet och djurplågeri”. Och man hävdar att de som kan tänkas sympatisera med autonomerna är ungdomar som hyser ”en uppfattning att frihet och medbestämmande är viktigare än stabilitet och hierarki.”

Ovanstående måste jag säga var en mycket förskönande bild för att komma från en statlig utredning. Dessa autonoma kan inte på något sätt ses som demokrater, särskilt inte som deras verksamhet nästan enbart går ut på att förstöra och misshandla meningsmotståndare. Att säga att de kämpar mot sexism och för jämlikhet låter ju fint, men vi "högerextremister" kan ju på samma sätt sägas kämpa mot islamisering och för vårt lands framtid. Inte heller så dumt, eller hur?

För att bli helt nöjd måste dock Petter Larsson förvrida den redan välvilliga beskrivningen till rent absurda höjder:

"Extremvänstern är alltså – enligt statsmaktens egna beskrivningar – extremistiskt mycket emot rasism, nazism och sexism. Man är extremister i sitt motstånd mot miljöförstöring och djurplågeri, och extremt mycket för demokrati och jämställdhet.
Så ser de ungdomar ut som staten vill ska ändra åsikt."

Jag skulle snarare säga att dessa "autonoma", "antifascister", eller vad de nu vill kalla sig, framför allt är extremister genom sin våldsbenägenhet och enorma intolerans mot oliktänkande. Från vinklingen ovan, övergår Larsson sedan till vad som närmast kan kallas för rena lögner:

"Nazisterna har tillgång till vapen och sprängmedel. De begår många och mycket grova våldsbrott, inklusive mord och dråp. De riktar sitt våld mot breda samhällsgrupper, som hbtq-personer, invandrare och vänsteraktivister.
De autonoma saknar riktiga vapen, grovt våld är mindre vanligt och de angriper mest nazister, högerradikaler och poliser. Men aldrig vanligt folk."

Någon får gärna rätta mig om jag har fel, men jag har inte hört talas om särskilt många mord och dråp utförda av nazister. Varje gång någon talar om nazisters våld, hänvisar man till mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg. Det skedde 1999. Särskilt mycket vapen och sprängmedel tycker jag inte att de verkar använda heller.

Det sista stycket är dock mest intressant, då det visar vad vi kan kalla för Petter Larssons "människosyn". Vänsterextremisterna angriper ju aldrig riktiga människor, utan bara högerextremister och poliser, som i Larssons värld ändå förtjänar det. Hans inlägg kan sammanfattas, liksom alla övriga skildringar denna vecka, med att det som vanligt är dubbla måttstockar som tillämpas, beroende på om det handlar om mediernas vänner eller deras fiender.