Gudrun Schyman grubblar kring SD och feminism

Av någon anledning intervjuade Expressen igår Gudrun Schyman. Hon är inte en ointelligent person, men när man skall försöka få ihop extrem feminism med verkligheten, blir det gärna något förvirrat. Nedan får vi ta del av hur allting hänger samman; ojämlikhet, SD och självaste Breivik. Saken blir förstås inte bättre av den där naggande känslan av att Schyman inte brinner så mycket för feminsim, som för att vara kvar i rampljuset och kunna leva av det.

Slagordet "Ut med rasisterna, in med feministerna" har FI kört med ett tag och det blir inte fyndigare med tiden. Det stora problemet för detta parti är ju att de står för en snäv, märklig och extrem feminism, som torde finna ytterst lite genklang i folkdjupet. Däremot tycker de allra flesta av oss att män och kvinnor självklart är lika mycket värda och skall ha samma rättigheter och löner som män. Jämlikhet stöter inte heller på något motstånd bland de övriga politiska partierna, varför FI direkt blir tämligen irrelevant. Schyman har också fått kritik för att hon vägrar stödja utsatta invandrarkvinnor eller beröra hedersproblematik, vilket gör hennes kamp än snävare.

Det blir pinsamt redan från början, när Schyman skall förklara sitt slagord:

"Sverigedemokraterna har varit tydliga med sin järnrörspedagogik"

Den formuleringen tycker hon själv är så fyndig att hon inte kan låta bli att förtjust skratta till. Det är nästan fascinerande hur fästa dessa människor är vid den där filmen. Själv skulle jag ha glömt den för länge sedan, om jag inte påmindes om den varje vecka. Därifrån är, åtminstone i Schymans huvud, kopplingen till Breivik solklar.

Från Breivik kommer vi raskt in på Europas patriotiska partier, eftersom allt hänger ihop och alla ska med. Resonemanget är minst sagt rörigt. I verkligheten har inte ett land som Polen strängare abortlagar på grund av några "högerextremister", utan för att de är katoliker. Ännu striktare är dessa regler på Irland, alldeles utan hjälp från några "högerextremister".

Lite av ett självmål blir det när hon skall berätta om att Sverigedemokraterna har "en otroligt gammaldags syn" och exemplifierar med att partiet vill ta bort genuspedagogik i förskolan och som ämne vid universiteten. Vi kan nog gissa att SD här får med sig en större del av befolkningen än vad FI får.

Mot slutet förklaras Sverigedemokraternas framgångar, föga förvånade, med brist på vänsterpolitik, samt att partiet erbjuder en "varm famn för de som inte känner sig välkomna i det moderna samhället".

Det mest fascinerande med detta inslag är egentligen att Schymans resonemang i Sverige är fullständigt accepterat och, för att använda ett engelskt ord, "mainstream". I offentlig framställning är Sverigedemokraterna extremister, medan Gudrun Schyman på något sätt ses som en god och förnuftig person. En dag svänger pendeln.