Oisin Cantwell hyllar sin promenad

Oisin Cantwell är inte den som i onödan spenderar
flera minuter utomhus, men när plikten kallade såg han
iallafall till att skydda sig ordentligt mot den friska luften

Igår hölls så ytterligare en liten manifestation, som till ytan skulle vara mot rasism, men som vanligt handlade mer om kommunism, hat mot sverigedemokrater och framför allt en chans att visa upp sig. En av de som var tvungna att posera var föga förvånande Oisin Cantwell, och idag ägnar han en liten krönika åt denna stora händelse, som naturligtvis inleds med vädret:

"Vädret kunde sannerligen ha varit bättre då detta nätverk för åttonde året i rad arrangerade sin demonstration mot främlingsfientlighet: regn, blåst, någon enstaka plusgrad."

Förutom vanlig vänsterpöbel, deltog alla de som lever på "antirasism" och sitt ursprung:

"Mångsysslaren Kawa Zolfagary var konferencier, Amne Ali, ordförande för SSU i Stockholm, berättade om sina egna erfarenheter av att utsättas för rasism och Johanna Granbom, Ung vänster, påminde om att Reva inte är nedlagt."

"Mångsysslare" var ju en tämligen välvillig beskrivning på en kommunist, som endast sysslar med politiskt korrekta projekt, som "Kränkta vita män" och "Genusfolket". Likt de andra i det lägret är han också en hatare av rang, som bland annat tyckt det varit "rimligt" att skjuta SvDs Per Gudmundsson och nu vill skjuta alla han uppfattar som "rasister". Det är också lite festligt att han inte missar ett tillfälle att vara "feminist" och kritisera svenska män, när man skulle kunna tro att det fanns en del att göra åt den kurdiska kvinnosynen, särskilt den där specialgrenen att döda sina egna döttrar. Alla gör inte det, men finns det inte någonting i strukturerna och attityderna att arbeta med?

Amne Ali är, förutom SSU-pamp, i första hand muslim. När man misslyckades med att få in Omar Mustafa i partiets ledning, yttrade hon:

”Om ett år ska jag ut och möta väljarna och bedriva valkampanj utanför moskéerna. Vad ska jag då säga till muslimerna?”

Jag kommenterade då:

"Amne Ali, ordförande i SSU-Stockholm, kommer med ett uttalande som får en att känna att Sverige måste ha förändrats på något märkligt sätt de senaste åren. Ja, självklart är det en muslim på den posten, vilket tydligen inte är tillräckligt.
Ja, vad skall hon säga till buddhisterna och hinduerna? Hon skulle ju kunna övertyga dem om socialdemokratisk politik. Eller är det möjligen så att religionen är det viktigaste för just muslimer, och att det är än viktigare att få in islamister på viktiga poster?"

Johanna Granbom är 22 år och bor i Vasastan i centrala Stockholm. Hon vägrar att fira nationaldagen, av mycket fina skäl:

"Hon är inte stolt över att vara svensk när barnfattigdomen ökar, löneklyftor mellan kvinnor och män växer och vi utvisar flyktingar till tortyr och förtryck."

Att Johanna Granbom tog upp REVA-projektet var en del av någonting mycket typiskt för denna manifestation. Den handlade nämligen inte så mycket om rasism, men desto mer om asylpolitik, att stoppa utvisningar och fördöma polisens arbete. Det var också en mycket vänsterinriktad tillställning, där vi bjöds på den vanliga analysen att invandringskritiken växer på grund av Alliansens neddragningar i välfärden och att allt skulle lösas om det bara blev ny regering.

Det var alltså inte många normala människor som syntes till. Cantwell fortsätter:

"Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, artisten som talman Per Westerberg i ett anfall av nipprighet nyligen bojkottade, ropade "Vi är här för att stanna" och drog ner applåder.
Sedan följde fackeltåg och slagord. "Krossa rasismen!" "Nu, nu, nu!". "Sverige åt alla!"."

Per Westerberg motiverade sin frånvaro med att han som talman inte bör delta i evenemang som kan ses som kontroversiella, vilket man skulle kunna se som rimligt och professionellt, men som hos en person av Cantwells kaliber reduceras det till "nipprighet". Det sistnämnda slagordet lyder i själva verket "Jalla, jalla, Sverige åt alla", vilket säger mer om manifestationens syfte än "Krossa rasismen".

Den fine Oisin Cantwell kan bara inte hålla sig saklig eller intellektuell, utan bjuder som vanligt på hån och arrogans:

"Rasismen har fått ett fäste i riksdagen och letar sig in i det offentliga samtalet. Dagens Nyheter publicerar en annons som hade varit omöjlig för något år sedan, överallt dessa kommentarfältherrar som är mer intresserade av att bekriga feminister och muslimer än att sköta sin medicinering."

Inte heller här betyder "rasism" indelande i raser, utan helt enkelt Sverigedemokraternas invandringspolitik. Observera sedan de nedsättande och barnsliga formuleringarna, där oliktänkande inte bara är "kommentarfältherrar", utan där deras åsikter gör att de måste vara sjuka och skulle behöva medicineras. Jag skulle kunna skriva att Oisin inte ser särskilt frisk ut heller, men väljer istället att fokusera på vad han skriver, vilket räcker gott.

En annan av alla dessa manifestationer

"Det finns således underlag för slutsatsen att Sverige befinner sig i en brytningstid. Att det är nu som kampen mellan rasismen och antirasismen står."

I verkligheten är de flesta svenskar icke-rasister, medan "anti-rasisterna" sällan skriker om riktig rasism, men om vi ser till vad dessa begrepp idag betyder, sker det en solklar polarisering mellan fritt tänkande vanliga människor som debatterar på fria forum som Avpixlat på ena sidan, och en liten elit av politiker, media och kulturpersonligheter på den andra.

Även Cantwells avslutande rader blir en liten uppvisning i en fantastisk självbild:

"Lördagens demonstration var, om inte annat, en påminnelse om att det finns anständiga krafter i Sverige. I varje fall jag tenderar att i dystra ögonblick glömma den saken."

Men Oisin, om du glömmer hur goda människor det finns, behöver du väl bara titta i spegeln? Där ser du ju direkt den kanske anständigaste och renlärigaste människan i landet. För att ni skall älska er själva behövs väl knappast någon demonstration, även om det kan kännas bra att få bekräftas av andra.

En mening i krönikan är dock intressantare än alla andra:

"Kanske är det eftervärldens sak att bedöma vår tid, då vi saknar förmågan att se tydligt."

Exakt. Själv är jag övertygad om att all denna vurm för massinvandring är en historisk parentes, ett utslag av en mycket speciell tidsanda, som kommer att fördömas av framtida generationer. När samhället kollapsar, och pendeln svänger, kommer ni inte ha mycket att vara stolta över. Framtiden tillhör oss.