Timbuktu framhärdar med mer idioti

"Det hårda politiska klimatet kräver också hårda ord."

Ovanstående rad utgör rubriken på Timbuktus senaste inlägg, denna gång på SVT Debatt. Den första invändningen man kan göra är att det trots allt är skillnad mellan hårda ord och uppmaningar till att misshandla människor. Vad dessa vänstermänniskor, med sitt fina hat, inte heller tänker på, är att det är just dessa "hårda ord" som skapar ett otrevligt och polariserat politiskt klimat. Även vår sida är oerhört frustrerade över samhällsutvecklingen, men anser att våld mot enskilda debattörer eller politiker inte bara är förkastligt, utan framför allt en föga produktiv väg framåt. Ändå är det Timbuktu som imorgon får pris i Riksdagen, medan mitt eget inlägg, helt befriat från hat och uppmaningar till våld, med all sannolikhet klassas som "näthat" av etablissemangets fina människor.

Timbuktu försvarar sitt alster, dels med att det faktiskt avhandlar mer än att misshandla Jimmie Åkesson, men också genom en egen recension, där det hela naturligtvis är stor konst:

"Det är helt enkelt en lek med ord, vilket inte bara är tillåtet i konst, det är elegant, påbjudet och förstärker ytterligare skillnaden mellan en låt och ett politiskt manifest."

För säkerhets skull blir vi generöst påminda om det eleganta verket:

Palme fick ett nackskott SD fick en jackpot/
folket blev till fimparna i Anders Borgs askopp/
fucked, dom plöjde välfärden med en traktor/
lämnade oss med dålig utbildning och en kass vård/
asså, piskan viner tills vi går passgång/
dunka Jimmie gul och blå hissa i en flaggstång/
landet vi nu bor i är fan krokigare än kungen/
dra till Djursholm och fråga brokigaste ungen/
från stekpannan till ugnen, inga lekplatser och gungor/
stenkantade massor och snedsnackande tungor/
Mamma Svea har blitt iskall, ord till SMHI/
ge det 20 vintrar till och sen förstår vi/
Socialdemokrati, Alexander Bards idioti/
din vardag som ny nyliberal slav sitter väl fint/
Sverige baby, en boulevard av brustna drömmar/
och det det en gång var vill dom fan att du ska glömma/

När jag själv läser de ovanstående raderna, måste jag erkänna att "elegant" inte är det första omdömet som dyker upp. En smått fantastisk förklaring till just raderna om Jimmie Åkesson får vi också ta del av:

"Det går till och med att se det dubbeltydiga i just raden ”dunka Jimmie gul och blå och hissa i en flaggstång”. Är det Jimmie som ”dunka gul och blå” eller vi som ”dunka Jimmie gul och blå”?"

Vad han menar är att det kanske i själva verket är Jimmie som står för dunkandet, vilket är så långsökt att även det måste klassas som ren idioti. Men i vänstervärlden är förstås Jimmie Åkesson den verkligt skyldige:

"I mina ögon är det Jimmie som för ett psykologiskt våld mot just gul och blå, det vill säga landet, folket."

Att klassa opinionsbildning och politiskt arbete som "psykologiskt våld" är ju en intressant väg, som öppnar upp för en helt annan syn på demokrati. I mina ögon utövar då Erik Ullenhag och Maria Ferm psykologiskt våld mot mig och Sverige, då vi ständigt tvingas lyssna till deras imbecilla uppläxningar. Kan den våldsbenägne då åberopa självförsvar, likt Timbuktu?

Dessutom är detta ytterligare ett tecken på vänsterns demokratisyn, där det inte räcker att vara i majoritet och styra politiken, utan där varje tillstymmelse till opposition måste krossas, helst med våld. Sverigedemokraterna har 20 mandat av 349 i riksdagen, och övriga sju partier fortsätter obekymrat massinvandringspolitiken. Allt går ju er väg, så varför denna fixering vid de 10% som inte är med på tåget? Denna märkliga världsbild fortsätter:

"Vi skrev och spelade in den här låten för att dra en linje i sanden och säga att här går vår gräns. Vi tänker inte tolerera mer av SD:s rasistiska politik och vi håller våra senaste regeringar ansvariga för nedmonteringen av välfärden som lett oss fram till där vi är idag. Vi skrev låten för att ”take a stand” och ena alla de människor runt om i landet som känner som vi."

Problemet är dock fortfarande att Sveriges politik inte utformas av SD. Även denna argumentation öppnar för nya möjligheter. Jag skulle också vilja "dra en linje i sanden" och säga var min gräns går och att den sedan längre överskridits. Får jag nu spela in en låt om att dunka journalister, politiker och rappare? Kommer SVT att recensera den som "superintressant", då även den kommer att uppvisa “ett politiskt driv som vi sällan ser inom andra genres”, för att citera organisationens Kajsa Haidl. Varför är mitt fridfulla skrivande "näthat", medan vänsterhot är samhällsengagemang? Det finns inget slut på de speciella privilegier man har på den "antirasistiska" sidan:

"Ja, det är fel av mig att tala i våldsamma ordalag om en svensk folkvald politiker. Men jag skrev i affekt för att förmedla en känsla som bott länge i mitt bröst och jag menar inte för en sekund att jag ämnar att utföra detta i verkligheten."

Ja, men då så. Gissningsvis agerar även de som hotar politiker och journalister i affekt. De ämnar inte för en sekund att verkligen våldta Åsa Linderborg, så även detta beteende är alltså helt acceptabelt, då de kanske bara vill "förmedla en känsla"?

Någon har "dragit ett streck i sanden" för
vad sverigedemokraten Ulf Prytz i Ängelholm
får tycka.

Jag känner dock att Timbuktus slutord är riktade direkt till mig:

"Vad är en rebell? En person som säger nej."

Jag säger nej till politiskt drivna medier som ljuger, vinklar och tystar all opposition.
Jag säger nej till förödelsen av vårt land som pågår ohämmat år efter år.
Jag säger nej till massinvandring och islamisering.
Jag säger nej till vänsterns eviga våldsromantik.
Jag säger nej till att lågbegåvade musiker skall ha tolkningsföreträde och hyllas av makten.

Jag kommer varken att hyllas på kultursidor eller ta emot ett pris i riksdagen, för jag är nämligen en tusen gånger större rebell än Timbuktu någonsin kommer att bli.