Tre damer ur kultureliten försöker förstå yttrandefrihet

I morse bjöd SVT på en liten diskussion med sin kulturpanel kring annonsen som har chockat Sveriges tjattrande klasser. Intressant är det inledande påståendet att annonsen har väckt starka reaktioner på sociala medier. Ja, det stämmer att twittervänstern gått i taket, men det finns också en hel del vanliga människor på sociala medier, som inte alls ser annonsen som någonting märkvärdigt, utan faktiskt ganska positivt. Någon djupare diskussion skulle det dock inte bli, vilket vi förstår redan när vi betraktar panelens tre medlemmar:

Kerstin Brunnbergs profil är nästan komiskt stereotyp och motbjudande. Hon är född på 1940-talet och har arbetat som journalist i hela sitt liv, de senaste åren på tämligen upphöjda positioner. Hon har varit redaktionschef och programdirektör på Sveriges Radio, är fortfarande styrelseordförande i Statens Kulturråd och fick 2004 Stora Journalistpriset. Framför allt sitter hon i Expos styrelse. Hon är bosatt på Djurgården.

Camilla Lundberg är född 1950, skriver i Expressen och Dagens Nyheter och är dessutom musikchef på SVT. Hon är bosatt på Kungsholmen.

Kristin Lundell kallar sig journalist och skriver om musik och nöje, ämnen som också låtit henne medverka flitigt i radio och TV. Denna 31-åriga hipster är förstås bosatt på Södermalm.

En liknande grupp skulle i ett annat land kunna ses som en elit, som bäddar för en mångsidig och intellektuell diskussion, men vi befinner oss i Sverige, så vi bjuds förstås endast på ett antal plattityder av mycket enkelspåriga individer:

Till att börja med tycker jag att hela diskussionen kring huruvida det var rätt eller fel att publicera är grotesk. Även DNs egen Peter Wolodarski försvarar publicerandet med att det handlar om avvägningar, granskningar och att man har en generös inställning till annonser. Vad är det för generöst med att ta emot 100 000 för en bokannons? Även jag förstår att han menar att det var generöst att acceptera själva innehållet, men det är mycket märkligt att offentlig statistik är så kontroversiell att man ser sig som generös när man släpper fram den.

Denna inställning går igen hos panelen. Kerstin Brunnberg klagar på "ensidigheten" i annonsen och förstår uppenbarligen inte att annonsen använder ett antal faktapunkter ur boken för att göra reklam för den. Hon menar att annonsen skulle bemötas från ett annat håll, men hur ofta sker det vid annonser för kläder, bilar eller ens andra böcker? Om det görs reklam för ett bilmärke, bör då annonsören påpeka att det även finns andra bilar, med uppgifter om deras priser och prestanda? När en liberal släpper en bok som "Migrationens kraft", ser man då till att ha en invandringskritiker på plats för att såga den? Brunnberg skall kanske ändå ha en halv stjärna för sin formulering att hon själv skulle ha "fegat ur" om hon satt i Wolodarskis sits.

Nivån kommer att sjunka ytterligare. Camilla Lundberg tycker att bokens innehåll skall bemötas, då det trots allt inte är några "såna där sverigedemokratpajsare" som skrivit boken. Vad hon med all säkerhet menar, är att Arnstberg faktiskt är akademiker, och inte någon sådan där obildad tölp på landsbygden som hon har hört talas om utgör SDs väljarkår.

Södermalms-Kristin tycker att "det är synd" att annonsen fick publiceras, eftersom vi tydligen befinner oss i en hotfull och hatisk samtid. Hon tänker då inte på våldsdåd från muslimer och vänsterhuliganer, utan förstås på de där högerextremisterna, som gör vintern kallare och tiden mörkare. Symptomatiskt beklagar hon att gränserna för debatten och vad som får sägas flyttas fram. Nåja, i Sverige är dessa gränser fortfarande så snäva att redan våra grannländer häpnar. Tydligen har "de främlingsfientliga" satt agendan, trots att de är utestängda från all offentlig debatt, vilket understryks av hennes eget exempel, som självklart är den berömda "fadäsen", då SVT råkade fråga hur mycket invandring Sverige tål, ett så traumatiskt regelbrott att etablissemanget fortfarande ryser vid tanken. Den lilla frågan är för Kristin ett fruktansvärt tecken på att alla gränser överskridits.

I detta läge bjuder Kerstin Brunnberg på en kryptisk och intressant kommentar. Hon menar att påståenden, som de i bokannonsen, alltid måste bemötas, och tillägger:

"Det är ju fördelen med public service, där det här aldrig skulle kunna sägas utan att bemötas direkt."

Mer korrekt är nog att det helt enkelt aldrig skulle kunna sägas. Punkt. Hon menar också att problemet med annonsen är att den inte bemöttes och tillägger att det egentligen är en debattartikel, "fast i taskig form". Nej, det var ingen debattartikel, det var några rader fakta kring landets invandringspolitik, som absolut inte behöver bemötas direkt, särskilt inte eftersom det inte skulle göras om den handlade om något annat ämne.

Camilla Lundberg, möjligen den minst intelligenta i gruppen, vilket säger en del, menar att DN skulle ha fördömt boken på ledarsidan i samma tidning. Hon hade dock noterat att Hanne Kjöller skrivit något om saken, men var inte nöjd, eftersom hon inte rakt av fördömt annonsen och boken. Jag förstår att Lundberg kände sig sviken, för Kjöllers inlägg var nämligen både sakligt och förhållandevis neutralt:

"Men var i annonsen finns det rasistiska? Att servera siffror om invandring och försörjningsstöd, även om det sker på ett försåtligt och missledande vis, kan näppeligen räcka."

"Rasiststämpeln har mer och mer börjat användas som en gemensamhetsmarkör som säger mer om den som ropar rasist än den det ropas till. Rasistroparna säger nämligen inte bara att den och den är rasist, utan samtidigt också att man själv tillhör den klokare kategori av människor som förstår värdet av migration. Att man tillhör en grupp som är generös, vidsynt och fördomsfri till skillnad mot ”dom andra” som inte fattat någonting. Ja, de är ju rentav så korkade att man inte ens behöver bemöta dem i sak. Det räcker med att avfärda dem som rasister, så är saken klar utan att man behövt vässa minsta lilla argument."

Programledaren ställer sedan den mycket relevanta frågan om det verkligen inte är så att media döljer fakta och att allt inte kan diskuteras. Kerstin Brunnberg tycker att det är "skitsnack". Som exempel nämner hon att människor minsann får ringa in till P1 och att Alexandra Pascalidou "krossar dem så här". Det är ju förstås osannolikt att Alexandra Pascalidou, av alla människor, så lätt kan krossa invandringskritiska argument, men det är intressant att Brunnberg ser det som självklart både att de skall krossas och att detta sker utan ansträngning. Men så sitter hon ju som nämnts i Expos styrelse.

Camilla Lundbergs nästa idioti blir festlig och något av ett självmål:

"Det finns en hel del försåtliga glidningar här, som man borde redogöra för alltså. Det som jag tycker är fullständiga sakfel i det här."

Det är mycket talande att hon just tycker att det är sakfel. Antingen är en faktauppgift fel, eller så är den det inte, men det är ingenting som påverkas av hur mycket man känner inför den. Precis som alla andra som gärna hävdar att annonsens punkter inte stämmer, kan hon inte redogöra för hur. Det handlar naturligtvis om att hon inte vill att de skall stämma, vilket är en helt annan sak.

Avslutningsvis kan vi återigen konstatera att etablissemanget inte har några andra svar än att förtiga, håna och demonisera alla avvikande åsikter i invandringsfrågan, vilket blir särskilt frapperande när man vill hemlighålla en bok som just heter "Invandring och mörkläggning".