Zanyar Adami om en av sina propagandafilmer

Zanyar Adami har vi hört talas om många gånger förut, då han är en av alla dessa individer som helt lever på sitt ursprung och därför blir upplyft av ett samlat etablissemang. Han startade en gång i tiden en sorts förortstidning, kallad Gringo, som förstås gick i konkurs så småningom, trots lokaler på Östermalm. Numera verkar han vara helt sysselsatt med att producera olika små filmer för regimen, alltid om mångkultur och "fördomar".

Igår var denne Adami inbjuden till något av det finaste som finns i dagens Sverige, nämligen TV4s morgonsoffa, för att tala om sin film "Krigsduvor". Filmen är en indoktrineringsfilm för årskurs 8, som ingår i ett större projekt kallat "Hej Sverige", och vars syfte är att våra 15-åringar skall bli mer positiva till den grupp som kommer till Sverige under beteckningen "ensamkommande flyktingbarn". Som vi vet utgörs i verkligheten denna grupp nästan uteslutande av yngre män från Afghanistan, men uppenbarligen känner Adami att verkligheten inte slår tillräckligt effektivt.

Han har valt en 11-årig flicka. För att befria svenska 15-åringar från deras fördomar, använder man alltså rena lögner. Tanken måste vara att om nu någon fördomsfull åttondeklassare skulle säga något om att de allra flesta "ensamkommande flyktingbarn" varken är ensamma eller barn, så kan man peka på Adamis film och säga "nej, du ser ju att det är 11-åriga flickor som kommer". Det är inte mycket heder kvar i regimen, när man inte bara producerar liknande propagandafilmer, utan dessutom insisterar på att skolbarn skall matas med dem. Skulle en vuxen publik vara alltför kritisk? Måste vi formas så unga som möjligt?

Låt oss då titta på gårdagens inslag:

Det är intressant att man väljer denna taktik, för den går igenom överallt. Man vill inte på ett sansat sätt diskutera Sverigedemokraternas invandringspolitik, utan tar direkt till stora ord om "främlingsfientlighet" och "rasism". Det räcker inte att massinvandringsförespråkare har 329 av 349 mandat i riksdagen, för man vill inte ha en enda avvikande röst. När igår en bokannons dök upp med åtta faktapunkter om invandringen, valde man inte att diskutera dessa, utan blev förfärade över att de överhuvudtaget fick yttras. Zanyar Adami skulle ju kunna argumentera för att även 20-åriga afghaner kan behöva skydd, men det räcker inte, utan flyktingen måste göras till en 11-åring, till en flicka, som ackompanjerad av känslosam musik gråter på flygplatsen.

Det är också talande att Adami själv säger:

"Det är det som har saknats i diskussion kring ensamkommande. Det är mycket statistik och siffror och politiska debatter, men lite själ och hjärta och kött och blod."

Jag skulle snarare säga att hela invandringsdebatten är helt förstörd av känsloargument. Det skulle vara mycket välkommet om den istället fick lite mer siffror och politisk debatt.

När sedan Alexandra Rapaport, som av någon anledning spelar svensk i filmen, kommer in i diskussionen blir det patetiskt på allvar. Adami nämner "apatiska" flyktingbarn, och då måste bara Alexandra hoppa in med sin mycket fina människosyn. Hon berättar att hon har hållit "ett brandtal" om att man ifrågasätter apatiska flyktingbarn. Detta är ett beteende som är mycket vanligt hos dessa människor; man vet ingenting om ämnet, men det blir så mycket känslor att man bara måste yttra sig så starkt som möjligt, alldeles oavsett hur verkligheten ser ut. Troligen känner Alexandra inte ens till att dessa apatiska kommer från samma länder, att fenomenet endast existerar i Sverige, samt att sjukdomsbilden på ett märkligt sätt hänger ihop med hur ärendet går i asylprocessen. Hon blir iallafall "otroligt upprörd och lika upprörd igen när hon tänker på det". För att nå någon sorts klimax avslutar hon med att "jag tycker att man skall slå ett slag för humanismen och solidariteten".

Relativt underbar är också Alexandras kommentar om sitt engagemang i dessa frågor:

"Jag vet inte om jag är engagerad rent praktiskt i det, men jag känner ett engagemang."

Jag tycker att detta lilla inslag ger ytterligare en inblick i hur motståndarsidan tänker och agerar. Det är lögner och känsloargument, och det gäller alltid att tysta all information som går emot alla dessa känslor och lögner.